På bio: Iron Man 3

Som det inbitna Robert Downey Jr-fan jag är så har peppen varit enorm inför denna premiär. Att det dessutom är Shane Black, mannen bakom en av mina absoluta favoritfilmer Kiss Kiss Bang Bang, som regisserat gjorde mig ju inte mindre exalterad om man säger så.

Så, levde den upp till hypen? Ja! Men jag ska berätta lite mer än så tänkte jag. Har man inte koll på vare sig de två tidigare Iron Man-filmerna eller Avengers och inte vill bli spoilerad så kan det vara läge att sluta läsa NU! Så. Då fortsätter vi.

Iron Man 3 tar vid där Avengers slutade och utspelar sig ett par månader efter den stora invasionen i New York. Tony Stark lider av post-dramatisk stress och kan inte sova. Och när han lyckas sova, då kommer mardrömmarna. Men det finns inte tid för lugn och ro när USA hotas av en ny terrorist som kallar sig "The Mandarin". Han skadar Tonys vän och föredetta livvakt, Happy Hogan, vilket får Tony att utmana The Mandarin. Detta leder inte helt förvånande till att The Mandarin gör allt i sin makt för att slå Tonys liv i spillror och Tony får ta till all sin intelligens och påhittighet för att försöka rädda sig själv och alla han bryr sig om.

Jag älskade den första Iron Man-filmen, men trean är nog kanske den bästa hittills? Den är spännande, väldigt rolig och stundvis både sorglig och mörk. Iron Man 3 är dessutom full av oväntade vändningar och alldeles lagom mycket teknik-porr för oss som gillar sånt. Man har aldrig tråkigt och jag tycker det är extra roligt att Tony spenderar mycket tid som just Tony, inte bara runtflygandes som Iron Man. För det är Tony man vill åt, den roliga, charmiga, trasiga och ibland totalt hopplösa Tony. Robert Downey Jr är i sitt esse och får verkligen bre på, inte bara spela playboy. Alla skådespelarinsatser var riktigt bra men en annan som är värd att nämnas är Sir Ben Kingsley som spelar The Mandarin. Fantastisk. 

Okej, så stort tips till alla som gillar Marvel-filmerna överlag och ett riktigt enormt tips till alla som verkligen gillar Iron Man. You're in for a treat. Och till sist vill jag tipsa om att försöka se den i 2D, har hört att 3D:n mest är jobbig. 

På bio: The Host

Jag hade hört väldigt mycket dåligt om The Host innan jag såg den, så därför var mina föväntningar nere på noll. Det var alltså inte så svårt för filmen att överträffa förväntningarna, men jag blev faktiskt glatt överraskad.

The Host bygger på Stephenie Meyers roman med samma namn (som på svenska översatts till det löjliga Genom dina ögon). Berättelsen utpelar sig i en värld där en slags vänlig alienras har kommit till jorden och tagit över människornas kroppar. Vi får följa en specifik alien (Wanda) som tar över Melanies kropp, men Melanies medvetande vägrar att lämna kroppen och Wanda ifred. Det leder till att Wanda ifrågasätter sina och sin ras handlingar, och söker efter de människor som Melanie älskar.

Ja, jag vet, det låter sjukt flummigt, men åtminstone i boken så funkar storyn. Eftersom jag läst boken har jag en fördel och kan fylla i luckorna i filmen. Tror också att jag tyckte att filmen var bättre just pga det. Kan tänka mig att det blir lagom förvirrat annars, och eventuellt rätt tråkigt och ointressant (bygger detta till viss del på att en i mitt biosällskap somnade under filmens gång...).

Visst finns det en hel del att klaga på. Det blir ganska löjligt med rösten i huvudet, men jag tycker att man vänjer sig. Skulle också ha föredragit mer romantik. Eller rättare sagt, att de byggde upp kärlekshistorie(r)n(a). Nu verkar det som att berättelsen utspelar sig under bara några dagar, vilket inte är fallet enligt boken. Det gör kärleken lagom orealistisk (du kanske tycker att det redan är för overkligt med aliens i huvudet på folk, så att en orealistisk kärlekshistoria varken gör från eller till, men se där håller jag inte med). Tyvärr är en av de få romantiska scenerna också en av de löjligaste - när Wanda/Melanie sitter på berget ihop med Ian. Eller är det bara jag som stör mig enormt på hans konstiga lutning?

Saoirse Ronan spelar huvudrollen riktigt bra, och Diane Kruger gör elakingen utmärkt. Tyvärr är huvudkillarna inga höjdarskådisar direkt.

Trots dess brister tycker jag ändå att det är en mysig film. Åtminstone om man ser den utan några höga förväntningar.

På bio: Silver Linings Playbook

Silver Linings Playbook (eller "Du gör mig galen" på svenska, orkar inte vilken dålig översättning...) är en slags romantisk dramakomedi som handlar om Pat (Bradley Cooper) (ja, han i Hangover) som precis blivit utsläppt från ett mentalsjukhus och tvingas flytta in hos sina föräldrar.  Han har bestämt sig för att försöka återförenas med sin ex-fru, tills han träffar den något problematiska änkan Tiffany (Jennifer Lawrence).

Silver Linings är stundtals mörk, oväntad, rörande och väldigt rolig. Man går igenom hela känsloregistret och går från tårar till skratt i samma scen! Underbart. Fantastiska skådis-insatser överlag men Bradley Cooper stod ut för min del, har inte gillat honom innan men i denna ÄLSKADE jag honom. J-Law älskade jag ju redan, men hon är fantastisk hon med och förtjänade verkligen den där Oscarn hon vann häromkvällen. Gillade birollerna, särskilt Robert De Niro som Pat's extremt skrockfulla pappa.

Jag är själv tack och lov rätt skonad från psykiska problem, men vad jag har förstått så har denna film hyllats för dess verklighetstrogna inblick i hur det kan vara att leva med sådana problem och hur man behandlas av samhället. Alla och envar verkar älska den här filmen och jag förstår det verkligen!

Så, unna er och se denna pärla! Kanske redan i helgen?

På bio: Pitch Perfect

Pitch Perfect handlar om Beca (Anna Kendrick) som börjar på college. Högst motvilligt går hon med i skolans kvinnliga a capella-grupp.

Har tyckt om Anna Kendrick ända sen jag först såg henne i Twilight (där jag tycker att hon är den bästa skådisen, möjligtvis i tävling mot Bellas farsa). Sen dess har hon varit jättebra i allt jag sett henne, en personlig favorit är 50/50. Hon är sådär lågmält komisk och lyckas vara charmig och bortkommen utan att bli tjejgullig. Rätt cool, helt enkelt. Är i den här filmen också impad av hennes sångröst.

Har hört att Pitch Perfect kallas anti-Glee, men tycker den har mer likheter än skillnader med serien. Tycker att humorn påminner lite om varandra och stämningen är inte heller helt olik. Som ni nog vet vid det här laget är jag ett stort fan av Glee, så det är ett gott betyg från mig. Största skillnaden är att sångnumren känns förvånansvärt spontana (vilket man definitivt inte kan beskylla Glee för) och äkta.

Det är väldigt roligt att de nördiga och sjukt löjliga killarna i den manliga a capella-gruppen har högst status. De ses som hjältar och alla är impade när de sjunger skalor på skolgården. Speciellt kul är den elake och uppblåste ledaren. En klockren parodi på coola gänget. Fat Amy (Rebel Wilson, ni känner igen henne ifrån Bridesmaids) är också väldigt kul, det går inte att komma ifrån. Visst har hon tendens att bli lite överdriven, men jag skrattar ändå.

Kul detalj för oss svenskar är den många gånger återkommande Ace of Base-låten.

Kan inte komma på nåt negativt att säga faktiskt. Eller okej, spygrejen hade de kunnat skippa. Men annars en fantastiskt kul film. Den är uppfriskande och innehåller inte så många collegefilms-klyschor. Visst får vi såklart den klassiska kärlekshistorien, men en ovanligt fräsch och charmig sådan.

En av de roligaste filmerna jag sett på länge. Massa rekommendationer från mig!!!

Django Unchained

(Drog denna dåliga på twitter efter jag sett filmen: "Django Unchained är OFF THE CHAIN!". Tyckte ni skulle få ta del av min fantastiska vitsighet ni med. You're welcome.)

Django Unchained handlar om slaven Django (Jamie Foxx) som (otippat) blir befriad av en tysk tandläkare-turned-prisjägare vid namn Dr King Schultz (Christoph Waltz). Efter att ha samarbetat ett tag bestämmer de sig för att försöka befria Django's fru Broomhilda (Kerry Washington) som är slav hos den hemska plantage-ägaren Candie (Leonardo DiCaprio).

Django är alltså Quentin Tarantinos senaste verk, en actionfylld och väldigt spännande västern.  Jag älskar Tarantino och särskilt för att han, i mitt tycke, skriver dialog som ingen annan. Denna film är inget undantag och den stundtals fantastiska dialogen blandas med härligt soundtrack, en massa badassery, ljuva hämd-scener, humor och, tyvärr, en hel del av Tarantinos typiska övervåld. I mitt tycke var det mesta på en hanterbar nivå, om man inte är allt för känslig, men det förtar ändå lite av filmupplevelsen tycker jag.

Men, är man villig att stå ut med lite våld så har man en riktigt underhållande film framför sig! Jamie Foxx är strålande som badass-Django (finns en underbar scen när han precis fått välja sina egna kläder..) och jag älskar ju Christoph Waltz som spelar en betydligt mer sympatisk roll i denna, jämfört med Inglourious Basterds. Hans Dr Schultz är rapp, orädd, väldigt underhållande och vältalig som få. Kerry Washington är en av dom få, alldeles för få, kvinnor i filmen och har inte speciellt mycket dialog, men det lilla hon har gör hon bra och hon har fin kemi med Foxx. Leonardo DiCaprio är creepy med stort C som Candie och det utspelas ett antal riktigt nervpirrande scener mellan honom och Django. Även Samuel L Jackson är med och gör en minnesvärd rollprestation som Candies högra hand, den beräknande (och sjukt nog, rasistiska) Stephen.

All in all så rekommenderar jag Django Unchained STARKT och den är definitivt värd att se på bio.

På bio: Hobbit: En oväntad resa

Hobbit: En oväntad resa är första delen av Hobbit-trilogin som utspelar sig innan Sagan om ringen-trilogin. Den är baserad på Tolkiens bok Hobbiten. Jag har läst boken och var ganska skeptisk till att göra tre filmer av en bok som är kortare än varje del av Sagan om ringen. Men de har lagt till en hel del, så efter att ha sett filmen accepterar jag det fullständigt och ser fram emot de andra två delarna.

Hobbit: En oväntad resa handlar om Bilbo som av pga olika omständigheter hänger med ett gäng dvärgar och trollkarlen Gandalf på ett äventyr. Filmen än mörkare än boken och de delar de har lagt till gör att stämningen blir mer lik den i Sagan om ringen-filmerna. Det är stort fokus på inledningen och det dröjer länge innan de ens ger sig ut på sin resa. Hörde viskningar i biosalongen som tydde på att några tyckte att det blev lite långtråkigt, men jag tyckte bara att det var bra. Det gjorde att de hade tid att lägga fokus på detaljerna som blev både intressanta och roliga.

Martin Freeman som Bilbo är fantastisk. Hans minspel tillför mycket humor och är en av filmens stora behållningar. Han lyckas visa att han är en ganska motvillig äventyrsdeltagare som helst skulle syssla med sin trädgård i godan ro. Ian McKellen som Gandalf är som vanligt också jättebra. Hans blandning av busig finurlighet och mäktighet är spännande. Av dvärgarna är det ingen som direkt sticker ut.

Såklart blir det också en hel del storslagna fightingscener. De slåss mot jättar och levande berg och orcher och allt möjligt. Allt är väldigt snyggt gjort. Jag såg inte filmen i 3D (eftersom jag tycker 3D är ganska jobbigt), men det är ändå jättehäftigt med alla actionscener och vackra landskapsvyer. Det är absolut en film man bör se på bio första gången.

Bästa scenen är den med Bilbo och Gollum, där de lyckas kombinera skräck och humor på ett fantastiskt sätt. Gollums ansiktsuttryck är gapskrattroliga, samtidigt som han är oerhört skrämmande i sin slibbighet.

Visst får man lite träsmak, men jag tröttnade inte trots att den är nästan tre timmar lång. Det är helt enkelt en underbart bra film, som jag njöt av hela vägen. Så se den, för bövelen!

På bio: Breaking Dawn del 2

Breaking Dawn del 2 är den sista delen i Twilight-sagan. Bella har precis fött Renesmee och blivit vampyr. Jacob har imprintat på Renesmee, så alla är lyckliga och glada. Tyvärr leder några olyckliga omständigheter till att de elaka Volturisarna bärjar marschera för att attackera dem, vilket gör att Cullens måste samla ihop alla sina vampyrvänner som stöd.

Jag tillhör dem som har varit förtrollad av Twilight-världen. Jag har läst böckerna fler en än gång och likaså sett filmerna ett flertal gånger. Visserligen har intresset svalnat de senaste åren, men det finns fortfarande ett litet sug.

Tyvärr tycker jag att denna sista film är den sämsta i serien. Visst har de tidigare filmerna kanske inte varit några fantastiska skapelser de heller, men de har ändå haft en värme och charm som har tilltalat mig. Breaking Dawn del 2 har tyvärr inte ens det. Jag hade som sagt läst boken och hade därför koll på storyn som är rätt knäpp i sig, men det hade jag accepterat. Min besvikelse ligger istället i hur de valt att filmatisera den. Det är sjukt överdramatiskt med lidande blickar åt alla håll och kanter. Hade jag inte läst boken hade jag nog suttit som ett frågetecken när Bella än en gång glor jättelänge på Edward. Eller Renesmee. Eller nån annan. Nu fyller jag liksom i luckorna med vad jag, genom boken, "vet" att hon borde vilja säga med blickarna.

Eftersom jag kunde storyn så hade jag sett fram emot att lära känna alla dessa nya vampyrer. Tyvärr ägnas väldigt lite tid åt just detta, så det blir mest massa ansikten man blandar ihop. Garrett och hans kärlekshistoria är det enda som börjar kännas lite kul, men det nämns bara i förbifarten. Och herregud - ryssarna. Tror aldrig jag har sett något löjligare. De ska vara jättecreepy men istället garvar man bara varje gång de är i bild. Med sina dåliga ryska dialekter. Suck!! Man kan tycka att en så stor produktion som Breaking Dawn borde kunna hitta några skådisar som utstrålar lite ondhet. Och så kunde det kanske lagts ner lite tid på stylingen...

Det som dock gör mig mest irriterad är att de tagit bort nästan all humor som boken faktiskt har. Istället ligger fokus på det intensiva och dramatiska. Som visserligen blir komiskt, på ett löjligt sätt. Jag säger bara sexscenen med Bellas flygande huvud, herregud.

En stor besvikelse, helt klart. Det finns några överraskande scener som är bra och några gånger man skrattar utan att det är löjligt, men resten av filmen är rätt kass.

På bio: Skyfall

Jag har aldrig varit något större Bond-fan, har bara sett ett par filmer men jag gillade verkligen Daniel Craigs första Bond-film, Casino Royal. Gillar att Craig faktiskt känns som att han skulle kunna vara en agent, lite hård och världsvan - inte slemmig som Brosnans Bond. Det finns dock en sak som jag har problem med när det gäller Bond-filmerna och det är att alla kvinnor (utom M) fortfarande verkar ha pressats in i en extremt ytlig, sexistiskoch könsrollsstereotyp mall som jag bara vill spy på (varför varför varför trippar alla kvinnliga agenter runt i högklackat och tajta kjolar??). Men det är en helt annan femma som jag får spara till ett annat inlägg.

Åter till Skyfall, vars handling  centrerar kring MI6-chefen M och hennes dunkla förflutna som kommer tillbaka och spökar, främst i form av en YTTERST obehaglig Javier Bardem. Den mannen alltså, herremingud vad obehaglig han kan spela. Självklart får mr 007 rycka in och rädda dagen.

Det jag gillade med Skyfall var att storyn inte var alldeles för rörig, men ändå hade sina oväntade vändningar. Jag gillar också när dom jobbar i gråzonerna, att ingen är totalt ond eller genomgod. En sista sak som jag uppskattar är hur våldet hanteras. Jag är inte den som är den, jag älskar filmer som Inglorius Basterds och liknande där det finns vissa obehagliga våldsscener, men ibland är det skönt med en actionfilm där det inte sprutar blod eller diverse lemmar kapas. 

Jag rekommenderar Skyfall starkt, oavsett om du gillar Bond eller ej! Skyfall levererar dryga två timmars actionfylld underhållning, perfekt till helgen!

På bio: En oväntad vänskap

Det är sällan som jag inte kan hitta något negativt att säga om en film, men En oväntad vänskap tillhör denna lilla skara. Det är definitivt den bästa filmen jag sett på länge, nog den bästa i år. Kanske till och med ännu längre.

En oväntad vänskap är en fransk film och är baserad på verkliga händelser. Den handlar om Driss som är en halvkriminell förortskille. Han börjar jobba som typ personlig assistent åt en förlamad överklassman. Filmen följer sedan den (oväntade) vänskap som växer fram dem emellan.

Filmens största styrka är att den har så otroligt mycket hjärta. Den utstrålar glädje och värme, trots att den även tar upp ämnen som inte bara är glada. Det finns ett mörker och det bidrar till att ge filmen djup. Huvudkaraktärerna hade lätt kunnat bli stereotypa, men filmen lyckas undvika det klyschiga och överraskar ständigt.

Huvudrollsinnehavarnas kemi är fantastisk och också en stor anledning till att filmen är så bra. När de ler och skrattar så smälter man som åskådare helt. Det är inga skådisar jag känner igen sen tidigare, men det är ju inte så konstigt eftersom de är fransmän. Dock är det nog en god idé att hålla lite koll på dem - efter denna internationella succé skulle det inte förvåna mig om de dyker upp i andra internationella filmer. Omar Sy och Francois Cluzet (sjukt lik Dustin Hoffman för övrigt) heter de i alla fall.

Sist men inte minst är filmen helt sjukt kul. Jag skrattade högt i biosalongen, och det var jag inte direkt ensam om.

Ni bara måste se den här filmen. Det är en order.

The Dark Knight Rises

The Dark Knight Rises är den tredje och avslutande delen i Christopher Nolans Batman-triologi och utspelar sig 8 år efter The Dark Knight. Batman har inte setts till sedan dagen då Harvey Dents dog och Batman blev stämplad som fiende. Gotham är lugnare än någonsin och Bruce Wayne lever ett tillbakadraget liv, något som snart ska ändras när terroristen Bane anländer till Gotham och skapar kaos.

Jag älskar de två tidigare filmerna, Batman Begins och The Dark Knight, i den här triologin – särskilt The Dark Knight. Tyvärr så har ju hypen varit helt otrolig inför The Dark Knight Rises och med en praktiskt taget kult-förklarad föregångare hade TDKR mycket att bevisa MEN jag tycker faktiskt att den levererade på många fronter. Den är (som sig bör) riktigt actionfylld, hade en del oväntade vändningar och lite humor här och där. Bra dialog och trots längden (2 h 45 min) så blev det aldrig tråkigt eller långsamt. Och så fick vi se lite ny, häftig teknik såklart, bland annat flygmakapären "The Bat" som var riktigt frän.

Jag älskade den nya karaktären Blake som spelas av Joseph Gordon-Lewitt och Anne Hathaways Selina Kyle/Catwoman var också riktigt bra, även om hon hade ett par rätt ostiga one-liners. (Jag har även svårt för det här med att kvinnliga superhjältar/skurkar/agenter alltid ska ha högklackat? Det är så otroligt LÖJLIGT! Visst att hon använde klackarna rätt fiffigt, men ändå, otroligt orimligt att hon skulle ha på sig något så opraktiskt som stilettklackar när hon behöver kunna springa ifrån folk och grejer. Samma med Black Widow i Avengers, varför har en superagent högklackat?! Orimligt.)

Christian Bale är riktigt bra som vanligt, men hans Batman-röst är fortfarande en aning töntig. Jag gillar Bruces scener med Alfred allra bäst, dom två har klockren kemi - bättre än Bruces kemi med dom kvinnliga karaktärerna. Förstår inte varför dom ska tvinga in lite romantik som mest känns ansträngd. Gary Oldman levererar i vanlig ordning som BAMF-Gordon.

Jag tycker det är svårt att skriva så mycket om TDKR utan att riskera spoilers, men jag måste bara skriva lite kort om terroristen Bane. Jag tyckte inte att han var läskig nog. Förmodligen är detta The Dark Knight och Heath Ledgers fel, för hans Joker är så otroligt obehaglig och det går inte att låta bli att jämföra. Bane kändes inte i närheten av lika skrämmande och oberäknelig och trots att han dödar folk på löpande band och genomför diverse obehagliga dåd, kändes han lite tråkig och ointressant. Kan vara att masken döljer hans ansiktsuttryck som är problemet, han kändes som en robot.

Slutsats: jag gillade verkligen The Dark Knight Rises! Och mitt biosällskap, som bestod av en entusiast, en som sett en utav de tidigare filmerna (Felicia!) och en som inte sett någon av de tidigare filmerna, tyckte alla att den var riktigt riktigt bra. Gå och se The Dark Knight Rises!

The AMAZING Spider-Man

Igår var det alltså äntligen dags – jag såg The Amazing Spider-Man! Jag försökte sänka mina förväntningar en aning innan, men det hade jag inte behövt för The Amazing Spider-Man levde klyschigt nog upp till sitt namn, den var amazing!

Jag gillar verkligen dom gamla Spider-Man-filmerna. Så när jag först hörde talas om att det istället för Spider-Man 4 skulle komma en ny film med nya skådespelare var jag lite tveksam. Sen hörde jag att den underbara Andrew Garfield (Never Let Me Go, The Social Network) hade landat huvudrollen och jag blev genast mer positiv.

The Amazing Spider-Man är alltså en så kallad "reboot" av Spider-Man-franchisen och fokuserar på en lite annorlunda del av Peter Parker-historien än den som vi fått bekanta oss med i dom tre tidigare filmerna. I den här versionen är Peters kärleksintresse inte den välbekanta Mary-Jane Watson utan istället den mer okända Gwen Stacy, spelad av den fantastiska Emma Stone. Och till skillnad från de tidigare filmerna så bygger Peter själv sina "web-slingers" i The Amazing Spider-Man, något som tydligen är taget från serierna.

Så vad handlar detta nya kapitel om? The Amazing Spider-Man handlar om Peter Parker bor hos sin faster och farbror och är en smart, lite nördig 17-åring som försöker ta reda på mer om sina föräldrar och vad det var som fick dom att överge honom när han var barn. Hans jakt på ledtrådar leder honom till hans fars gamla arbetskamrat Dr Curt Connors (Rhys Ifans) som arbetar på Oscorp. Där blir Peter av misstag biten av en genmanipulerad spindel och ja, vi vet ju alla vad den lilla olyckan resulterar i. Peter blir superstark, får extremt bra reflexer och kan klättra på väggar och tak. Hans nya förmågor gör att han hamnar i trubbel och några olyckliga händelser resulterar i att Peter bestämmer sig för att bli en brottsbekämpare.

Trots att mycket av grundhandlingen är väldigt bekant för den som har någon som helst koll på Spider-Man så lyckas ändå den här filmen med att kännas ny och fräsch. Mycket av det har nog att göra med skådespelarna och särskilt Andrew Garfield.

Denna scen är underbar, fantastisk kemi (och en topless Garfield, what could go wrong?).

Andrew Garfield gör ett fantastiskt jobb, han ÄR Peter Parker. Han lyckas med bedriften vara lite lagom tafatt och förvirrad samtidigt som han är väldigt rolig och, ursäkta min ytlighet, SJUKT snygg. Hehe. Sitter kanske i håret, vad vet jag. Men han är en väldigt bra skådis helt enkelt, som kan levera allt från fysisk humor till känslosamma gråtscener utan att det känns krystat. Hans amerikanska accent reflekterade jag inte ens över, så jag antar att den var mer än godkänd. Garfields kemi med Emma Stone var dessutom perfekt, jag älskade alla deras scener. Särskilt när de lite tafatt försöker bestämma en dejt – underbart roligt! 

Rhys Ifans är nästan oigenkännlig som Dr Curt Connors, går knappt att förstå att detta är samma man som står och posar i gråa kallingar i Notting Hill. Som Lizard var han sjukt obehaglig i min åsikt, även om vissa delar av ödlans CGI var lite bristfällig. Jag gillar, som bekant, en komplicerad bad-guy och det får vi verkligen i Curt Connors, en trasig (bokstavligt talat, han har bara en arm) man vars goda intentioner får fruktansvärda följder.

(Jag ber om ursäkt för mitt extrema ord-bajseri, ni är nu framme vid slutklämmen, jag lovar!)

Jag rekommenderar verkligen The Amazing Spider-Man, jag tycker den har hjärta, mycket humor (jag och mitt biosällskap skrattade rakt ut många gånger), bra dialog, fantastiska skådespelarinsatser och är helt enkelt en väldigt underhållande bioupplevelse. Är man inget fan av serietidnings-filmer så kanske man är lite tveksam, men jag skulle ge den en chans ändå, för den handlar i grund och botten mer om mänskliga dilemman än overkliga superkrafter. Jag skippade 3D (eftersom jag hatar 3D mer än broccoli) men gillar man 3D är det säkert helt okej det med. 

Sådär, nu vet ni precis vad ni ska göra i helgen – se The Amazing Spider-Man! 

Premiärer i Juli

Den här sommaren bjuder på några riktigt intressanta filmpremiärer, här är fyra av dessa som har premiär i juli:

3/7- The Amazing Spider-Man 
Den nya rebootade versionen av Spider-Man. Jag har sjukligt höga förväntningar och kan knappt bärga mig! Hoppas jag inte blir allt för besviken och att Stone och Garfields kemi är bra. En vecka kvar!

13/7 - Abraham Lincoln - Vampire Hunter 
Har inte så bra koll på den här, men en historisk amerikansk president som jagar vampyrer?! Såld!

20/7 - On The Road
Har hört blandade reaktioner på den här från filmfestivalen i Cannes, men jag hoppas på en underhållande road-movie och en bra insats från K-Stew.

25/7 - The Dark Knight Rises 
Herregud, bara en månad kvar nu?! TDKR kan omöjligt leva upp till hypen (eller??) men är den i närheten av lika bra som The Dark Knight så kommer jag vara rätt nöjd. Trailersarna har
ju sett MYCKET lovande ut. Sommarens stora filmhändelse, for sure.

Äh, vem behöver solsken med så många intressanta filmer på g? 

På bio: Snow White and the Huntsman

Snow White and the Huntsman är en mer vuxen version av den klassiska Snövit-sagan, med tvisten att jägaren som beordras att döda Snövit istället blir hennes beskyddare.

Jag hade ganska höga förväntningar på den här filmen, men tyvärr infrias de inte fullt ut. Den största besvikelsen tycker jag är att tempot är så förbaskat långsamt. De hade inte behövt lägga ner så mycket tid på bakgrundshistorien - den har man liksom koll på. Visst är det väldigt snyggt gjort, men filmen hade vunnit på om handlingen förts framåt snabbare. Nu tar det lång tid innan jägaren (Chris Hemsworth) ens blir introducerad, och man har redan hunnit bli otålig. Det som filmen dock vinner på är att den är sjukt snygg. Guldspegeln som flyter ut och blir en figur är häftig, liksom fjädrarna som den elaka drottningen är täckt av i en scen. Men många av de andra scenerna som bara är till för att vara snygga och stämningsgivande hade lätt kunnat tas bort i förmån för några fler vanliga dialoger. Då hade kanske inte den oundvikliga kärlekshistorien känts så påklistrad.

Vidare hade jag också förväntat mig mer badass-attityd från Snövit och mer action rent allmänt.Visst är hon mycket hårdare än den vanliga Snövitkaraktären, men hon blir aldrig den där krigardrottningen som jag hade sett fram emot. De krigarskills som hon mot slutet visar upp känns dessutom oförklarliga, var kom de ifrån liksom?

Det är också lite för många löjliga och oförklarliga händelser för min smak. Såklart ligger det en vit hingst och väntar på henne när hon rymt. Hrm? Och läskiga alienälvor som kryper ut ur fåglar? Och en stort vit hjort? WTF liksom?

Skådisinsatserna är lite blandade. Kristen Stewart har tyvärr till stor del samma plågade och störiga ansiktsuttryck som i Twilight-filmerna. Men hon är ändå ganska bra. Charlize Theron som elaka drottningen är fantastisk, och Chris Hemsworth som jägaren är också riktigt bra. Hans röst och dialekt är i mitt tycke en av filmens stora behållningar. Som musik i mina öron, hehe.

Det som ändå stör mig mest är att filmen har sådan potential, men lägger krutet på helt fel saker.
Slutsats: Snow White and the Huntsman får godkänt, men tyvärr inte mer än så.

På bio: Dark Shadows

Dark Shadows är (rätt löst vad jag förstått) baserad på en tv-serie från 60/70-talet och handlar om Barnabas Collins (Johnny Depp). Barnabas lever i 1700-talets New England och är en rik, stilig och charmig ung man. Hans privilegierade liv tar en mörk vändning när han råkar förarga en kvinna ur tjänstestaben som visar sig vara en häxa. När Barnabas förklarar att han inte älskar henne bestämmer hon sig för att förstöra allt han älskar och förvandlar honom till en vampyr. 1972, ca 200 år senare, råkar några byggarbetare på hans kista och den befriade Barnabas bestämmer sig för att leta upp sina släktingar och ta reda på vad som blivit av hans familj och stad.

Jag hade inga skyhöga förväntningar på Dark Shadows, men som ett inbitet Tim Burton-fan hoppades jag ändå innerst inne att den här filmen skulle vara riktigt, riktigt bra. Tyvärr måste jag erkänna mig besviken. Det tar emot att erkänna, men Dark Shadows är verkligen inte ett av Burtons mästerverk, den är inte ens särskilt bra.

Dark Shadows har en på pappret riktigt lovande ensemble med bland annat Johnny Depp, Eva Green, Chloë Moretz, Michelle Pfeiffer, Helena Bonham Carter och Jackie Earle Haley. Men tyvärr kommer ingen riktigt till sin rätt i denna röriga film. Eva Green är bra som den försmådda Angelique och jag gillade Michelle Pfeiffer som familjen Collins matriark, men manuset är lite för pajigt och handlingen lite för långsam för att det ska göra någon större skillnad. Jag tröttnade rätt snart och mot slutet ville jag tyvärr bara att eländet skulle ta slut. 

Visst, den har sina poänger. Den stela, korrekta och väluppfostrade (om än något blodtörstige) Barnabas reaktioner på det färgsprakande och lössläppta 70-talet lockar till några skratt. Men det blir ärligt talat uttjatat alldeles för snabbt. Johnny Depp som Barnabas Collins är på många sätt en så kallad "match made in heaven" men jag hade svårt att engagera mig i karaktären – jag såg bara Johnny Depp i smink. Han har gjort lite för många "konstiga" roller i vitt smink (Edward Scissorhands, Willy Wonka..) för att det ska kännas nytt och fräscht. 

Så tyvärr, det blir en diss på Dark Shadows. Den är underhållande stundvis och kan mycket väl komma mer till sin rätt i tv-soffan en fredagskväll. Men några biopengar är den inte värd. 

Jag hoppas att detta bara var ett slarvigt hobbyprojekt från Mr Burton och att hans nästa film, Frankenweenie, håller högre standard.

På bio: 21 Jump Street

21 Jump Street handlar om två rätt kassa poliser (Jonah Hill och Channing Tatum) som blir placerade att jobba som undercover på en high school för att hitta de som langar droger.

Det är en halvtrevlig bagatell som är helt okej underhållning för stunden. Man får ha överseende med att den är sjukt orealistisk och istället bara åka med i filmen och liksom skratta när man bör. Det klart bästa med filmen enligt min mening är att high school inte är vad huvudpersonerna förväntar sig - den forna high school-kungen Jenko (Tatum) hamnar bland nördarna och vice versa. Filmen sätter en lite intressant spinn på den rådande high school stereotypen - det populära gänget bryr sig. Om miljön bl.a. 

Den har några överraskande vändningar i handlingen (trots att den i stort sett är rätt förutsägbar) och lockar till ganska många skratt. Jonah Hill spelar samma typ av karaktär han brukar (fast en smalare sådan) och är som vanligt rolig. Channing Tatum också. Dave Franco (jäpp, James Francos lillebror. Det kopplingen gjorde jag först igår, seg som jag är) spelar den populära killen som dealar droger, och gör det bra. Och så tycker jag om att Jake M. Johnson (som spelar Nick i New Girl) är med litegrann.

Kan ju också avslöja att Johnny Depp förvånande nog är med några minuter i filmen och gör en riktigt rolig insats, så ifall du har svårt att förstå varför du borde se klart filmen har du i alla fall det att se fram emot.

Friends With Kids

Friends With Kids handlar om bästa vännerna Jason (Adam Scott) och Julie (Jennifer Westfeldt) som bestämmer sig för att skaffa barn tillsammans. Japp, så basic är handligen, men det gör inget. Jag älskade Friends With Kids. Den har snabb, knäpp och rolig dialog full av svordomar och sex-skämt. Något som den får en hel del skit för utav folk på IMDb. Jag vet inte vad vissa av recensenterna på IMDb har för umgängeskretsar, men bland mina vänner svärs det rätt friskt och ett och annat sex-skämt dyker definitivt upp. Jag tyckte dialogen kändes realistisk och jag skrattade så att tårar rann vid några tillfällen. 

Det kan dock vara värt att notera att Friends With Kids inte är någon ny Bridesmaids. Det är i mångt och mycket Jennifer Westfeldts film (det är trots allt hon som skrivit filmen, regisserat och som spelar huvudrollen) och Kristen Wiig, Maya Rudolph, Chris O'Dowd och Jon Hamm har bara biroller. Jennifer Westfeldt är bra som Julie, men lite irriterande ibland. Vilket ju kan ha att göra med manuset, inte hennes skådespeleri. Kristen Wiig är ovanligt seriös och har nog knappt ett enda skämt i hela filmen. Antar att hon ville bredda sig lite, inget fel med det, hon gör det bra. Chris O'Dowd är lite comic relief tillsammans med Maya Rudolph (som jag älskar ändlöst mycket) och Jon Hamm är ganska Don Draper-esque. Adam Scott är något klyschig som den älskvärda douchen som älskar stora bröst och som drar lite för många och lite för otrevliga sex-skämt. Jag tyckte han var lite väl misogynistisk (haha är det ens ett svenskt ord?) stundtals men man kan inte låta bli att älska honom, mest tack vare han och Julies fina (och ibland ganska orealistiska IMO) relation.

Sammanfattningsvis så är Friends With Kids helt klart sevärd. Jag skrattade, grät och våndades om vartannat och levde mig in i handlingen. Det är ingen klassisk feel-good rom-com, men det är det som är charmen. Tyvärr visas den inte på så många ställen har jag upptäckt, så många av er får helt enkelt vänta till den finns på DVD (eller ladda ner från någon skum pirat-sida som jag så klart aldrig besökt *host host*).

Ps. Lite film-trivia för er som inte visste: Jon Hamm och Jennifer Westfeldt är ett par i verkligheten och har varit tillsammans i typ 15 år eller nåt sånt. FYI.

The Avengers

I lördags var det äntligen dags – jag såg The Avengers. Och vet ni vad? Den levde upp till hypen. I alla fall för mig. Jag var helt uppslukad från första stund och när ljusen tändes igen var jag helt uppskruvad på det sätt som jag blir när jag sett en riktigt bra film.

För er som har missat helt vad The Avengers är för påhitt så ska jag försöka sammanfatta lite snabbt. The Avengers är en serietidning från Marvel som samlar många av Marvels superhjältar. Vad jag har förstått så består The Avengers av fler superhjältar i originalserierna, men i filmen nöjde sig Marvel (på grund av att dom inte äger alla sina karaktärer m.m.) med att ha med Iron Man, Captain America, Thor, The Hulk, Black Widow och Hawkeye. Att det så småningom skulle bli en Avengers-film är något som det har hintats om sedan Iron Man kom och S.H.I.E.L.D-agenten Coulson dök upp för första gången.

Så, vad handlar The Avengers om? Asaguden Loki (Loke på svenska) (Tors bror, för er som har missat det) anländer till jorden och ställer till med problem. Han vill bli jordens envåldshärskare och har till sin hjälp en arme av utomjordingar. I ett försök att stoppa Loki bestämmer sig S.H.I.E.L.D för att samla jordens superhjältar och skapa ett team - The Avengers. 

The Avengers är spännande, extremt underhållande och väldigt väldigt rolig. Hela-salongen-skrattar-rakt-ut-rolig. Robert Downey Jr är som vanligt klockren som sig själv Tony Stark/Iron Man, men även resten av gänget får sin beskärda del av snabba repliker och fantastiska one-liners. Dialogen är rakt igenom fantastisk och filmens bästa scener är dom där det pratas mycket. Så enkelt är det. Men jag är ju även en sucker för lite bra action och The Avengers är full av bra action. Snygga, smarta och roliga actionscener som tyvärr förstördes lite av den stundtals väldigt irriterande 3D:n. 

Alla skådespelare är jättebra och jag gillade verkligen Mark Ruffalo som den nya Hulk/Bruce Banner. Även Scarlett Johanssons Black Widow och Jeremy Renners Hawkeye var bra, jag blev riktigt förtjust i deras karaktärer.

Filmens bad-guy – Loki – är en av filmens höjdpunkter. Så klart. Det är ju min favorit Tom Hiddleston som spelar honom. Loki har blivit rejält mycket mer galen och elak sen Thor men Hiddleston lyckas ändå spela honom som komplicerad och inte bara som en rakt igenom ond supervillain-klyscha. Dessutom så är många av filmens bästa skämt på Lokis bekostnad.

Så, gillar du serietidnings/superhjälte-filmer så kommer du förmodligen att älska The Avengers. Gör du inte det så finns det ändå en stor chans att du kan gilla den här. Den är helt enkelt en väldigt bra, välgjord och underhållande film. Se den nu!

The Hunger Games

The Hunger Games utspelar sig i ett post-apokalyptiskt Nordamerika där landet har delats upp i 12 distrikt som styrs med järnhand av presidenten i The Capitol. Som en påminnelse av ett uppror som distrikten gjort anordnas varje år dom så kallade Hunger Games, eller Hungerspelen som dom heter i den svenska översättningen. Hungerspelen är ett direktsänt event som går ut på att en flicka och en pojke mellan 12 och 18 år väljs ut från varje distrikt och får kämpa mot varandra i en arena tills det bara finns en ensam överlevare kvar. I distrikt 12 lever Katniss Everdeen (Jennifer Lawrence) tillsammans med sin mamma och sin 12-åriga lillasyster Primrose. När det är dags för årets dragning händer det som inte får hända och Primrose blir dragen. För att rädda sin syster tar Katniss hennes plats.

Åh, vad bra den var hörrni! Jag gillade verkligen den här filmatiseringen. Jag älskade böckerna, så jag var ytterst skeptisk när det började pratas om att dom skulle bli film. Men i min åsikt så lyckades dom riktigt bra. Jennifer Lawrence var väldigt övertygande som Katniss och att dom hittar en bra skådespelare till huvudkaraktären är enligt mig en viktigt del i en framgångsrik filmatisering. Jag var inte lika förtjust i Peeta, men det gjorde inte så mycket. Vad det gäller handling och manus så kändes det som att dom höll sig nära boken, men det var å andra sidan ett tag sen jag läste boken nu. Jag var positivt överraskad gällande hur dom hanterade det oundvikliga våldet som är en viktig del av boken, filmen har en bra balans och i många fall antyds våldet utan att allt för många obehagliga detaljer visas. 

Så, sammanfattningsvis? The Hunger Games är väldigt bra och väldigt sevärd! Den är något lång – 142 minuter – så om man ogillar att sitta still länge eller om man är extremt känslig för våld kanske man ska vänta tills den kommer ut på DVD. I vilket fall så är det en film som man bör se. Om inte för annat så för att hänga med i populärkulturen, för den här filmen och dess uppföljare har kallats för "nya Twilight" och kommer vara aktuella i flera år framöver.

Recension: John Carter

I inlägget inför John Carter var jag rädd för att den skulle falla pladask. Nu, när jag har sett filmen, kan jag konstatera att den inte gjorde det. Tyvärr är den inte heller helt fantastisk, utan den hamnar någonstans mittemellan, på godkänt.

Som tidigare nämnt handlar den om kaptenen John Carter (Taylor Kitsch) som hamnar på Mars. Där kan han hoppa jättehögt och blir världens krigare. Han träffar ett grönt folk (som påminner väääldigt mycket om avatarer, fast med betar och i grönt...) och prinsessan Dejah (Lynn Collins). Filmen är ungefär som man kan förvänta sig, men den har faktiskt lite överraskningar som inte är lika lätta att förutse. Den har också ganska många humoristiska inslag som piggar upp. Samtidigt blir det också lite tjatigt i flera av John och Dejahs konversationer. Några av dessa kunde istället bytts ut till att faktiskt förklara några av de frågor som efter filmens slut fortfarande är obesvarade. Taylor Kitsch är riktigt bra, annars är det inga fantastiska skådespelarprestationer direkt. Tyvärr inte ens av Dominic West. Svårt att avgöra om det har med honom eller manuset att göra.

Filmen är i 3D. Vet inte riktigt vad jag ska säga om det. Är inget jättestort fan av glasögonen och tycker det är lite jobbigt när texten liksom hamnar framför bilden, så att man måste kolla ner för att att kunna läsa, och sen kolla upp för att se själva filmen. Blir lite fladdrigt för ögonen, och så är det ju lätt att missa saker. Men visst blir det lite extra häftiga scener då och då. Föredrar där de lugna utsikterna över det öde landskapet och liknande framför stridsscenerna.

Slutsats - en helt okej äventyrsfilm.