(Ganska) nytt: Spegel spegel

Spegel spegel (Mirror mirror) är då årets andra snövitfilm (eller ja, den släpptes innan Snow White and the Huntsman, men jag såg denna efter...) och jämförelser mellan dem känns naturliga. Det är den klassiska sagan, med tvisten att den onda drottningen vill gifta sig med prinsen och att dvärgarna är rövare. Typ.

Till skillnad från Huntsman-filmens mer vuxna inriktning är det genast tydligt att denna är en familjefilm. Det är färgglatt och känns tyvärr ganska plastigt. Filmen skulle ha vunnit mycket på om den hade fått en snyggare inpackning, då hade man lättare kunnat ta till sig handlingen som faktiskt har flera ljuspunkter. Det är exempelvis kul mer än en gång. När prinsen för tredje gången står halvnaken inför drottningen efter att mött dvärgbanditerna, då skrattade jag. Drottningens skönhetsprocedur är även den skrattframkallande.

Huntsman-filmen marknadsfördes som om Snövit i den blir världens krigarprinsessa - och jag blev besviken över att så inte var fallet (trots att hon har rustning på sig) när jag väl såg filmen. I Spegel spegel är det istället lite tvärtom - här förväntar man sig inte minsta fajting från Snövits sida men får faktiskt en hel del just sånt. I det avseendet är denna Snövit mycket tuffare än Kristen Stewarts, här har vi en tjej som faktiskt kan fäktas.

Skådisarna är helt okej. Den onda drottningen spelas av Julia Roberts och Snövit av Lily Collins. Prinsen spelas av Armie Hammer (han som spelar tvillingarna i The Social Network). Inget att klaga på, men heller inget att höja till skyarna.

Detta är ingen film jag tänker rekommendera varmt, men jag avråder absolut inte från att se den. Lite småtrevlig undehållning.

På bio: Snow White and the Huntsman

Snow White and the Huntsman är en mer vuxen version av den klassiska Snövit-sagan, med tvisten att jägaren som beordras att döda Snövit istället blir hennes beskyddare.

Jag hade ganska höga förväntningar på den här filmen, men tyvärr infrias de inte fullt ut. Den största besvikelsen tycker jag är att tempot är så förbaskat långsamt. De hade inte behövt lägga ner så mycket tid på bakgrundshistorien - den har man liksom koll på. Visst är det väldigt snyggt gjort, men filmen hade vunnit på om handlingen förts framåt snabbare. Nu tar det lång tid innan jägaren (Chris Hemsworth) ens blir introducerad, och man har redan hunnit bli otålig. Det som filmen dock vinner på är att den är sjukt snygg. Guldspegeln som flyter ut och blir en figur är häftig, liksom fjädrarna som den elaka drottningen är täckt av i en scen. Men många av de andra scenerna som bara är till för att vara snygga och stämningsgivande hade lätt kunnat tas bort i förmån för några fler vanliga dialoger. Då hade kanske inte den oundvikliga kärlekshistorien känts så påklistrad.

Vidare hade jag också förväntat mig mer badass-attityd från Snövit och mer action rent allmänt.Visst är hon mycket hårdare än den vanliga Snövitkaraktären, men hon blir aldrig den där krigardrottningen som jag hade sett fram emot. De krigarskills som hon mot slutet visar upp känns dessutom oförklarliga, var kom de ifrån liksom?

Det är också lite för många löjliga och oförklarliga händelser för min smak. Såklart ligger det en vit hingst och väntar på henne när hon rymt. Hrm? Och läskiga alienälvor som kryper ut ur fåglar? Och en stort vit hjort? WTF liksom?

Skådisinsatserna är lite blandade. Kristen Stewart har tyvärr till stor del samma plågade och störiga ansiktsuttryck som i Twilight-filmerna. Men hon är ändå ganska bra. Charlize Theron som elaka drottningen är fantastisk, och Chris Hemsworth som jägaren är också riktigt bra. Hans röst och dialekt är i mitt tycke en av filmens stora behållningar. Som musik i mina öron, hehe.

Det som ändå stör mig mest är att filmen har sådan potential, men lägger krutet på helt fel saker.
Slutsats: Snow White and the Huntsman får godkänt, men tyvärr inte mer än så.