Igår var det alltså äntligen dags – jag såg The Amazing Spider-Man! Jag försökte sänka mina förväntningar en aning innan, men det hade jag inte behövt för The Amazing Spider-Man levde klyschigt nog upp till sitt namn, den var amazing!
Jag gillar verkligen dom gamla Spider-Man-filmerna. Så när jag först hörde talas om att det istället för Spider-Man 4 skulle komma en ny film med nya skådespelare var jag lite tveksam. Sen hörde jag att den underbara Andrew Garfield (Never Let Me Go, The Social Network) hade landat huvudrollen och jag blev genast mer positiv.
The Amazing Spider-Man är alltså en så kallad "reboot" av Spider-Man-franchisen och fokuserar på en lite annorlunda del av Peter Parker-historien än den som vi fått bekanta oss med i dom tre tidigare filmerna. I den här versionen är Peters kärleksintresse inte den välbekanta Mary-Jane Watson utan istället den mer okända Gwen Stacy, spelad av den fantastiska Emma Stone. Och till skillnad från de tidigare filmerna så bygger Peter själv sina "web-slingers" i The Amazing Spider-Man, något som tydligen är taget från serierna.
Så vad handlar detta nya kapitel om? The Amazing Spider-Man handlar om Peter Parker bor hos sin faster och farbror och är en smart, lite nördig 17-åring som försöker ta reda på mer om sina föräldrar och vad det var som fick dom att överge honom när han var barn. Hans jakt på ledtrådar leder honom till hans fars gamla arbetskamrat Dr Curt Connors (Rhys Ifans) som arbetar på Oscorp. Där blir Peter av misstag biten av en genmanipulerad spindel och ja, vi vet ju alla vad den lilla olyckan resulterar i. Peter blir superstark, får extremt bra reflexer och kan klättra på väggar och tak. Hans nya förmågor gör att han hamnar i trubbel och några olyckliga händelser resulterar i att Peter bestämmer sig för att bli en brottsbekämpare.
Trots att mycket av grundhandlingen är väldigt bekant för den som har någon som helst koll på Spider-Man så lyckas ändå den här filmen med att kännas ny och fräsch. Mycket av det har nog att göra med skådespelarna och särskilt Andrew Garfield.
 |
| Denna scen är underbar, fantastisk kemi (och en topless Garfield, what could go wrong?). |
Andrew Garfield gör ett fantastiskt jobb, han ÄR Peter Parker. Han lyckas med bedriften vara lite lagom tafatt och förvirrad samtidigt som han är väldigt rolig och, ursäkta min ytlighet, SJUKT snygg. Hehe. Sitter kanske i håret, vad vet jag. Men han är en väldigt bra skådis helt enkelt, som kan levera allt från fysisk humor till känslosamma gråtscener utan att det känns krystat. Hans amerikanska accent reflekterade jag inte ens över, så jag antar att den var mer än godkänd. Garfields kemi med Emma Stone var dessutom perfekt, jag älskade alla deras scener. Särskilt när de lite tafatt försöker bestämma en dejt – underbart roligt!
Rhys Ifans är nästan oigenkännlig som Dr Curt Connors, går knappt att förstå att detta är samma man som står och posar i gråa kallingar i Notting Hill. Som Lizard var han sjukt obehaglig i min åsikt, även om vissa delar av ödlans CGI var lite bristfällig. Jag gillar, som bekant, en komplicerad bad-guy och det får vi verkligen i Curt Connors, en trasig (bokstavligt talat, han har bara en arm) man vars goda intentioner får fruktansvärda följder.
(Jag ber om ursäkt för mitt extrema ord-bajseri, ni är nu framme vid slutklämmen, jag lovar!)
Jag rekommenderar verkligen The Amazing Spider-Man, jag tycker den har hjärta, mycket humor (jag och mitt biosällskap skrattade rakt ut många gånger), bra dialog, fantastiska skådespelarinsatser och är helt enkelt en väldigt underhållande bioupplevelse. Är man inget fan av serietidnings-filmer så kanske man är lite tveksam, men jag skulle ge den en chans ändå, för den handlar i grund och botten mer om mänskliga dilemman än overkliga superkrafter. Jag skippade 3D (eftersom jag hatar 3D mer än broccoli) men gillar man 3D är det säkert helt okej det med.
Sådär, nu vet ni precis vad ni ska göra i helgen – se The Amazing Spider-Man!
