The Dark Knight Rises

The Dark Knight Rises är den tredje och avslutande delen i Christopher Nolans Batman-triologi och utspelar sig 8 år efter The Dark Knight. Batman har inte setts till sedan dagen då Harvey Dents dog och Batman blev stämplad som fiende. Gotham är lugnare än någonsin och Bruce Wayne lever ett tillbakadraget liv, något som snart ska ändras när terroristen Bane anländer till Gotham och skapar kaos.

Jag älskar de två tidigare filmerna, Batman Begins och The Dark Knight, i den här triologin – särskilt The Dark Knight. Tyvärr så har ju hypen varit helt otrolig inför The Dark Knight Rises och med en praktiskt taget kult-förklarad föregångare hade TDKR mycket att bevisa MEN jag tycker faktiskt att den levererade på många fronter. Den är (som sig bör) riktigt actionfylld, hade en del oväntade vändningar och lite humor här och där. Bra dialog och trots längden (2 h 45 min) så blev det aldrig tråkigt eller långsamt. Och så fick vi se lite ny, häftig teknik såklart, bland annat flygmakapären "The Bat" som var riktigt frän.

Jag älskade den nya karaktären Blake som spelas av Joseph Gordon-Lewitt och Anne Hathaways Selina Kyle/Catwoman var också riktigt bra, även om hon hade ett par rätt ostiga one-liners. (Jag har även svårt för det här med att kvinnliga superhjältar/skurkar/agenter alltid ska ha högklackat? Det är så otroligt LÖJLIGT! Visst att hon använde klackarna rätt fiffigt, men ändå, otroligt orimligt att hon skulle ha på sig något så opraktiskt som stilettklackar när hon behöver kunna springa ifrån folk och grejer. Samma med Black Widow i Avengers, varför har en superagent högklackat?! Orimligt.)

Christian Bale är riktigt bra som vanligt, men hans Batman-röst är fortfarande en aning töntig. Jag gillar Bruces scener med Alfred allra bäst, dom två har klockren kemi - bättre än Bruces kemi med dom kvinnliga karaktärerna. Förstår inte varför dom ska tvinga in lite romantik som mest känns ansträngd. Gary Oldman levererar i vanlig ordning som BAMF-Gordon.

Jag tycker det är svårt att skriva så mycket om TDKR utan att riskera spoilers, men jag måste bara skriva lite kort om terroristen Bane. Jag tyckte inte att han var läskig nog. Förmodligen är detta The Dark Knight och Heath Ledgers fel, för hans Joker är så otroligt obehaglig och det går inte att låta bli att jämföra. Bane kändes inte i närheten av lika skrämmande och oberäknelig och trots att han dödar folk på löpande band och genomför diverse obehagliga dåd, kändes han lite tråkig och ointressant. Kan vara att masken döljer hans ansiktsuttryck som är problemet, han kändes som en robot.

Slutsats: jag gillade verkligen The Dark Knight Rises! Och mitt biosällskap, som bestod av en entusiast, en som sett en utav de tidigare filmerna (Felicia!) och en som inte sett någon av de tidigare filmerna, tyckte alla att den var riktigt riktigt bra. Gå och se The Dark Knight Rises!

Recension: War Horse

War Horse är från början en hyllad bok som sedan blev en hyllad pjäs och som nu har tolkats på film av ingen mindre än Stephen Spielberg. Den har många egenskaper som kanske kan karaktäriseras som typiskt Spielberg. Nu är inte jag på något sätt en expert på Spielberg, långt ifrån, men när jag tänker på de filmer han gjort som jag har sett så kan jag se vissa återkommande tendenser – vackra vyer, pampig filmmusik och en känsla av äventyr. War Horse prickar in alla tre.

War Horse utspelar sig innan och under första världskriget med den unika vinkeln att vi får följa kriget från hästen Joeys perspektiv. Han är filmens huvudkaraktär som i filmens början blir köpt av en engelsk bonde vars son, Albert, genast fattar tycke för Joey och tränar honom. Men när kriget bryter ut och familjen riskerar att förlora sitt hem blir Joey såld till en soldat och tvingas ut i krig.

Jag gillade War Horse, jag tycker det är en väldigt bra film på många sätt. Men, jag måste erkänna att jag hade lite svårt för hästen Joey som filmens huvudkaraktär. Kanske beror det på att jag inte är någon hästmänniska och därför hade svårt att riktigt känna något djupare än "stackars häst" när Joey råkade ut för något. Istället fattade jag istället tycke för flera av filmens mänskliga karaktärer, men eftersom dessa byts ut i rask takt blev jag snart rätt så likgiltig. Jag kunde inte leva mig in i handlingen på samma sätt som jag brukar – jag grät inte en endaste gång! Och då är jag en regelrätt lipsill när det kommer till filmer och tv-serier.


En annan aspekt som jag störde mig på var att i princip all dialog var på engelska. Jag tycker att det blir svårt med trovärdigheten när en fransk farbror och hans barnbarn pratar engelska med fransk brytning när dom är ensamma i deras hem. Eller när två tyska bröder pratar med varandra på engelska med tysk brytning. Jag skyller på Inglourious Basterds som har satt ribban för högt när det gäller språkanvändning i film. Kan tänka mig det är rätt europeiskt (?) att störa sig på sådana saker, eftersom vi är vana vid undertexter på ett annat sätt än amerikaner.

Benedict Cumberbatch, Patrick Kennedy och Tom Hiddleston

Om vi istället ska fokusera på lite positiva saker så gillade jag verkligen skådespelarinsatserna i War Horse. Min favorit Tom Hiddleston var såklart (hehe) underbar som den godhjärtade Captain Nicholls. Den mannen har en förmåga att förmedla så mycket känslor endast genom att använda sina ögon och ansiktsuttryck. När han sedan lägger till lite bra dialog blir han helt fantastisk. En annan favorit, Benedict Cumberbatch, är också oerhört bra i sin roll. Filmens enda mänskliga karaktär som är i närheten av att vara en huvudkaraktär, Albert, spelas av nykomlingen Jeremy Irvine och även hans insats är mycket minnesvärd. Och för alla HP-fans därute så kan jag meddela att ingen mindre än Remus Lupin är med i en liten – och rätt otrevlig – roll.

Sammanfattningsvis skulle jag säga att War Horse är en bra film med en del lysande skådespelarinsatser som man enligt min åsikt kan vänta med att se tills den kommit ut på DVD. Vill man prompt se den på bio kan jag passa på att varna för att det finns en del obehagliga scener med filmens hästar, så om man är känslig för lidande djur kan det vara bra med en stor halsduk eller liknande som man kan gömma sig bakom. Det kan också vara bra att inte köpa en för stor dricka, för filmen är rätt så lång med sina 2,5 timmar.

50/50

Jag vet inte riktigt var jag ska börja med den här filmen. Innan vi gick och såg den så läste jag att det egentligen var James McAvoy som skulle spelat huvudrollen men att han var tvungen att dra sig ur av personliga skäl bara några veckor innan dom skulle påbörja inspelningen. Detta resulterade i att jag spenderade filmens kanske fem första minuter åt att tänka på hur det skulle vara om det var McAvoy som spelade Adam istället för Joseph Gordon-Levitt. Jag glömde bort detta rätt snabbt dock, för snart var jag helt uppslukad av berättelsen.

50/50 handlar alltså om Adam, en hälsosam 27-åring som jobbar på radio och lever ett rätt vanligt liv. Tills han får reda på att han har cancer. Hela hans tillvaro vänds upp och ner och han försöker hantera sin nya situation tillsammans med sin flickvän Rachael (Bryce Dallas Howard) och bästa vännen Kyle (Seth Rogen).

Den här fina lilla filmen träffar rakt in i hjärtat. Den är full av svart humor men även en del så hjärtskärande tragiska stunder då jag verkligen fick anstränga mig för att inte fulgråta rakt ut på bion (kändes mer värdigt att snyfta lite). Jag gillade verkligen JGL i den här filmen, han lyckas förmedla en hel hög med olika känslor i en förmodligen väldigt utmanande roll. Birollerna är också minnesvärda, mest Anna Kendrick som den oerfarna psykologen Katherine men även Seth Rogen som vad jag förstått i stort sett spelar sig själv. Det är nämligen en vän till honom som filmens huvudroll är baserad på och vissa händelser i filmen är baserade på riktiga händelser mellan just Rogen och hans vän.

Så, väldigt sevärd men med stor risk för tårar. Se den snarast!

Atonement

Äsch, nu har jag försummat bloggen IGEN. Inte bra. Men dagarna har bara runnit iväg och jag har liksom glömt bort den lite. Inte bra. Men nu tänkte jag skriva lite om en film jag kollade in i helgen, Atonement.

Oj oj oj. Vet inte riktigt vad jag ska skriva om den här filmen. Jag hittade den på grund av mitt intresse för Michael Fassbender, som sakta gled över i ett intresse för James McAvoy. Oh my, kan den killen agera! Han är så bra. Och i Atonement krossar han ditt hjärta kan jag meddela. Jag trodde den här filmen skulle vara lite mer i stil med Pride and Prejudice. Lättsam kärlekshistoria. Jag hade fel, jisses så fel jag hade. Men den är väl värt lite ont i hjärtat, för den är så himla bra.

Atonement handlar om Robbie (McAvoy) och Cecilia (Keira Knightley) som blir kära men som slits isär på grund av missförstånd och falska anklagelser. Jag har ärligt talat lite svårt för Keira Knightley, men det gör inget i den här filmen, för McAvoy väger upp det och deras kemi är faktiskt riktigt trovärdig. Och det är en vacker film i alla avseenden, från dialog till omgivningar och kläder. Keiras gröna klänning (den är svår att missa) blev tydligen väldigt omtalad i modekretsar.

Så se den, men var beredd på lite ont i hjärtat och om man är känslig som jag - en hel del tårar.  

Shame

Okej. I helgen gick jag äntligen och såg Shame. Var först fly förbannad då den inte visas på SF-biografen här i Norrpan, men upptäckte efter lite googling att den visas på nya biografen CNEMA. Woho! Eftersom CNEMA är en liten biograf med "smalt" utbud vad det inte så många där. Tror vi var max 10 pers i salongen.

Men till filmen då. Shame handlar om Brandon (Michael Fassbender) som jobbar inom reklam, är snygg och har en överlag avundsvärd tillvaro. Iallafall på ytan. Brandon är nämligen en sexmissbrukare som inte mår särskilt bra. När hans syster Sissy (Carey Mulligan) kommer och flyttar in leder hennes självdestruktiva liv till konflikter och bråk mellan syskonen. Det framgår rätt snart att de har haft det jobbigt i sin uppväxt, men mer detaljer än så får vi inte. Det är en film som lämnar en med mer frågor än svar om man säger så.

Jag gillade Shame. Med det är verkligen ingen lättsam film och VERKLIGEN inte en film för de pryda. Man får se både det ena (bland annat Fassbenders you-know-what fritt dinglandes när han strosar runt  i sin lägenhet) och det andra men jag antar att det är ett verktyg både för att chocka men också för att göra filmens tema mer verkligt och påträngande. Fassbender är fantastisk som Brandon. Han är väldigt Don Draper-esque i sitt sätt, kall men charmig när han behöver det. Hård på ytan men med ett trasigt inre som det så fint brukar heta. Och trots att han försätter sig i idiotiska situationer och är rent ut av obehaglig i vissa scener så tycker man synd om honom och det riktigt värker i hjärtat när han (klyschigt nog) gråter i regnet.

Shame är en väldigt artsy film. Det är långa scener utan dialog, t ex en lååångt udragen scen där Brandon springer genom New York till klassisk musik. Även vissa sexscener är alldeles för långa och jag tittade bort ibland, blev lite för mycket. Inte för att de scenerna är sexiga på något sätt, snarare tvärtom. Man blir illa berörd.

Så, trots långdragna scener och alldeles för mycket naket för min smak så gillade jag Shame. Dialogen är fantastisk och man blir väldigt berörd och känner verkligen för karaktärerna. Om ni gillar något udda filmer, snygga filmer eller filmer med fantastisk dialog - se den! Och om ni inte gillar den så får i alla fall er inre snusktant/farbror svar på hur pass välhängd Fassbender är.

Robert Downey Jr x 3

Jag är fortsatt besatt av Robert Downey Jr och har lyckats beta av en hel hög av hans filmer de senaste dagarna. Ingen av dom var av samma kvalitet (IMO) som Kiss Kiss Bang Bang, men jag tänkte ändå kommentera lite. Dom här är tre av hans äldre filmer som spelades in under åren då han vara nere i drogträsket (alltså 90-tal). Det här var alltså de åren då han bland annat haffades när han körde runt naken i sin porsche och kastade ut inbillade råttor (!?) genom fönstret. Jag har sett ca en miljon intervjuer de senaste dagarna och hur han lyckades spela in filmer och faktiskt göra bra ifrån sig under den här tiden är ett mysterium. Jag har faktiskt två filmer till jag tänkt kolla in, vi får se om de två förtjänar plats här på bloggen.

1. Wonder Boys

I Wonder Boys spelar RDJ Micheal Douglas bisexuella agent som blir intresserad av studenten James. RDJ's roll är en rätt liten biroll, men ack så underhållande när han väl är med. Det här är i övrigt en himla bra film. Michael Douglas spelar den en gång framgångsrika författaren Grady Tripp som numera är en professor och skriver på sin nästa bok. Tobey Maguire spelar studenten James som är lite socialt missanpassad, men väldigt bra på att skriva.

2. Home for the Holidays
I den här roliga filmen spelar Holly Hunter Claudia Larson som ska åka hem till sin knäppa familj på thanksgiving och ringer i desperation sin lillebror, som är den enda familjemedlem som hon kommer överens med, i ett försök att locka med honom. Jag tyckte den här var riktigt rolig. RDJ var enligt utsago konstant påverkad av heroin under inspelningen och sånt tycker jag är väldigt intressant. Trots det så spelar han Claudias bråkstake till bror så himla bra. Helknäpp är han.

3. Short Cuts
Massa 80-90-talskändisar i den här. Julianne Moore (som spatserar runt halvnaken i en scen), Peter Gallagher (nivet, Sandy Cohen), Tom Waits, Andie MacDowell, Tim Robbins etc. Filmen är uppdelad i olika historier som sakta men säkert knyts samman. Jag tyckte att den var sådär om jag ska vara ärlig. Hade sina moments, men den är tre timmar lång! Herregud. Och det var alldeles för lite RDJ, haha.

(Japp, jag har googlat fram alla bilder nu igen. 90-talsfilmer är skitsvårt att hitta bra bilder ifrån, men dessa får duga helt enkelt)

Sherlock Holmes: A Game of Shadows

Igår var det alltså äntligen dags att kolla in nya Sherlock Holmes. Jag älskade den såklart, men ska försöka skriva en liten recension.

A Game of Shadows är lite mer actionfylld än ettan. Guy Ritchie sparar inte på krutet och det är lite väl många slow motion-actionscener. Han sparar inte heller på krutet vad det gäller Holmes och Watsons så kallade "bromance" och det är många underbara scener med dessa två. Jag älskar kemin mellan RDJ och Jude Law, dom gör det så trovärdigt. Noomi Rapace var bra som zigenaren Sim, även om hennes karaktär inte är särskilt minnesvärd, den överskuggas av filmens två stora excentriker Holmes och Moriarty. Även Sherlocks bror Mycroft Holmes är med i den här filmen och spelas av en annan av mina favoriter: Stephen Fry. Han gör såklart ett strålande jobb som Sherlocks lika knasiga men något mer städade bror. Synd bara att han inte är mer än en biroll, hoppas på mer Mycroft i nästa film (om det nu blir någon).

Överlag så tycker jag det är en bra film med roligt manus, spännande vändningar och en del överraskningar. Nyhetens behag har lagt sig lite sen ettan och vissa av Holmes karaktärsdrag (som när han tänker ut hur han ska slåss) är inte riktigt lika intressanta. Den bjuder på många skratt och det är aldrig en tråkig stund. Gillade man ettan kommer man med all säkerhet att gilla den här. Är man som jag, något besatt av RDJ, så har man två timmar av kvalitetsunderhållning framför sig.

Jag skulle nog ge den en 3.5 - 4 av 5.