På bio: The Host

Jag hade hört väldigt mycket dåligt om The Host innan jag såg den, så därför var mina föväntningar nere på noll. Det var alltså inte så svårt för filmen att överträffa förväntningarna, men jag blev faktiskt glatt överraskad.

The Host bygger på Stephenie Meyers roman med samma namn (som på svenska översatts till det löjliga Genom dina ögon). Berättelsen utpelar sig i en värld där en slags vänlig alienras har kommit till jorden och tagit över människornas kroppar. Vi får följa en specifik alien (Wanda) som tar över Melanies kropp, men Melanies medvetande vägrar att lämna kroppen och Wanda ifred. Det leder till att Wanda ifrågasätter sina och sin ras handlingar, och söker efter de människor som Melanie älskar.

Ja, jag vet, det låter sjukt flummigt, men åtminstone i boken så funkar storyn. Eftersom jag läst boken har jag en fördel och kan fylla i luckorna i filmen. Tror också att jag tyckte att filmen var bättre just pga det. Kan tänka mig att det blir lagom förvirrat annars, och eventuellt rätt tråkigt och ointressant (bygger detta till viss del på att en i mitt biosällskap somnade under filmens gång...).

Visst finns det en hel del att klaga på. Det blir ganska löjligt med rösten i huvudet, men jag tycker att man vänjer sig. Skulle också ha föredragit mer romantik. Eller rättare sagt, att de byggde upp kärlekshistorie(r)n(a). Nu verkar det som att berättelsen utspelar sig under bara några dagar, vilket inte är fallet enligt boken. Det gör kärleken lagom orealistisk (du kanske tycker att det redan är för overkligt med aliens i huvudet på folk, så att en orealistisk kärlekshistoria varken gör från eller till, men se där håller jag inte med). Tyvärr är en av de få romantiska scenerna också en av de löjligaste - när Wanda/Melanie sitter på berget ihop med Ian. Eller är det bara jag som stör mig enormt på hans konstiga lutning?

Saoirse Ronan spelar huvudrollen riktigt bra, och Diane Kruger gör elakingen utmärkt. Tyvärr är huvudkillarna inga höjdarskådisar direkt.

Trots dess brister tycker jag ändå att det är en mysig film. Åtminstone om man ser den utan några höga förväntningar.

The Hunger Games

The Hunger Games utspelar sig i ett post-apokalyptiskt Nordamerika där landet har delats upp i 12 distrikt som styrs med järnhand av presidenten i The Capitol. Som en påminnelse av ett uppror som distrikten gjort anordnas varje år dom så kallade Hunger Games, eller Hungerspelen som dom heter i den svenska översättningen. Hungerspelen är ett direktsänt event som går ut på att en flicka och en pojke mellan 12 och 18 år väljs ut från varje distrikt och får kämpa mot varandra i en arena tills det bara finns en ensam överlevare kvar. I distrikt 12 lever Katniss Everdeen (Jennifer Lawrence) tillsammans med sin mamma och sin 12-åriga lillasyster Primrose. När det är dags för årets dragning händer det som inte får hända och Primrose blir dragen. För att rädda sin syster tar Katniss hennes plats.

Åh, vad bra den var hörrni! Jag gillade verkligen den här filmatiseringen. Jag älskade böckerna, så jag var ytterst skeptisk när det började pratas om att dom skulle bli film. Men i min åsikt så lyckades dom riktigt bra. Jennifer Lawrence var väldigt övertygande som Katniss och att dom hittar en bra skådespelare till huvudkaraktären är enligt mig en viktigt del i en framgångsrik filmatisering. Jag var inte lika förtjust i Peeta, men det gjorde inte så mycket. Vad det gäller handling och manus så kändes det som att dom höll sig nära boken, men det var å andra sidan ett tag sen jag läste boken nu. Jag var positivt överraskad gällande hur dom hanterade det oundvikliga våldet som är en viktig del av boken, filmen har en bra balans och i många fall antyds våldet utan att allt för många obehagliga detaljer visas. 

Så, sammanfattningsvis? The Hunger Games är väldigt bra och väldigt sevärd! Den är något lång – 142 minuter – så om man ogillar att sitta still länge eller om man är extremt känslig för våld kanske man ska vänta tills den kommer ut på DVD. I vilket fall så är det en film som man bör se. Om inte för annat så för att hänga med i populärkulturen, för den här filmen och dess uppföljare har kallats för "nya Twilight" och kommer vara aktuella i flera år framöver.

50/50

Jag vet inte riktigt var jag ska börja med den här filmen. Innan vi gick och såg den så läste jag att det egentligen var James McAvoy som skulle spelat huvudrollen men att han var tvungen att dra sig ur av personliga skäl bara några veckor innan dom skulle påbörja inspelningen. Detta resulterade i att jag spenderade filmens kanske fem första minuter åt att tänka på hur det skulle vara om det var McAvoy som spelade Adam istället för Joseph Gordon-Levitt. Jag glömde bort detta rätt snabbt dock, för snart var jag helt uppslukad av berättelsen.

50/50 handlar alltså om Adam, en hälsosam 27-åring som jobbar på radio och lever ett rätt vanligt liv. Tills han får reda på att han har cancer. Hela hans tillvaro vänds upp och ner och han försöker hantera sin nya situation tillsammans med sin flickvän Rachael (Bryce Dallas Howard) och bästa vännen Kyle (Seth Rogen).

Den här fina lilla filmen träffar rakt in i hjärtat. Den är full av svart humor men även en del så hjärtskärande tragiska stunder då jag verkligen fick anstränga mig för att inte fulgråta rakt ut på bion (kändes mer värdigt att snyfta lite). Jag gillade verkligen JGL i den här filmen, han lyckas förmedla en hel hög med olika känslor i en förmodligen väldigt utmanande roll. Birollerna är också minnesvärda, mest Anna Kendrick som den oerfarna psykologen Katherine men även Seth Rogen som vad jag förstått i stort sett spelar sig själv. Det är nämligen en vän till honom som filmens huvudroll är baserad på och vissa händelser i filmen är baserade på riktiga händelser mellan just Rogen och hans vän.

Så, väldigt sevärd men med stor risk för tårar. Se den snarast!

Trailer: 50/50

Åh, den här filmen är jag så pepp på! VET att jag skriver det ofta, men så är det. 50/50 är alltså en komedi, en svart komedi, om cancer. Jepp. Låter väl festligt? Jag tror den är superbra. Jag gillar verkligen Seth Rogen och Joseph Gordon-Levitt. Och Anna Kendrick som psykolog? Låter som en win enligt mig. Såhär står det om filmen på CNEMA:s hemsida:

"Adam är 27 år och får, trots sitt hälsosamma liv, en allvarlig cancerdiagnos. För att hantera sin nya situation har han den bästa och inte helt smidiga polaren Kyle, sin chockade mamma, flickvännen Rachael och den nyutexaminerade terapeuten Katie som tar sig an Adam som sin tredje patient - någonsin."

Enligt SF har den premiär den 20:e, men om man bor i Norrpan så får man nog vänta till den 27:e för då har den premiär på CNEMA.

Jag vill se/Trailer: My Week With Marilyn

Jag har bara hört väldigt bra saker om den här My Week With Marilyn och Michelle Williams gör tydligen en strålande insats som Marilyn. Jag älskar Michelle Williams så det gör mig extra pepp. Plus att Emma Watson (nivet, Hermoine) har en liten biroll och det kan ju bli intressant. Såhär står det på SF.se om filmen:

"I ett desperat försök att bli tagen på större allvar reser ikonen Marilyn Monroe till London 1956 för att spela mot legenden Laurence Olivier i ”Prinsen och balettflickan”. Den ömhetstörstande Marilyn känner sig övergiven av maken Arthur Miller och attraherad av Oliviers assistent, den unge Colin Clark."

My Week With Marilyn har premiär nu på fredag den 13/1.


ps. Jag hade visst sjukt svårt att stava till Marilyn, skrev Marylin flera gånger i det här inlägget, haha.

Shame

Okej. I helgen gick jag äntligen och såg Shame. Var först fly förbannad då den inte visas på SF-biografen här i Norrpan, men upptäckte efter lite googling att den visas på nya biografen CNEMA. Woho! Eftersom CNEMA är en liten biograf med "smalt" utbud vad det inte så många där. Tror vi var max 10 pers i salongen.

Men till filmen då. Shame handlar om Brandon (Michael Fassbender) som jobbar inom reklam, är snygg och har en överlag avundsvärd tillvaro. Iallafall på ytan. Brandon är nämligen en sexmissbrukare som inte mår särskilt bra. När hans syster Sissy (Carey Mulligan) kommer och flyttar in leder hennes självdestruktiva liv till konflikter och bråk mellan syskonen. Det framgår rätt snart att de har haft det jobbigt i sin uppväxt, men mer detaljer än så får vi inte. Det är en film som lämnar en med mer frågor än svar om man säger så.

Jag gillade Shame. Med det är verkligen ingen lättsam film och VERKLIGEN inte en film för de pryda. Man får se både det ena (bland annat Fassbenders you-know-what fritt dinglandes när han strosar runt  i sin lägenhet) och det andra men jag antar att det är ett verktyg både för att chocka men också för att göra filmens tema mer verkligt och påträngande. Fassbender är fantastisk som Brandon. Han är väldigt Don Draper-esque i sitt sätt, kall men charmig när han behöver det. Hård på ytan men med ett trasigt inre som det så fint brukar heta. Och trots att han försätter sig i idiotiska situationer och är rent ut av obehaglig i vissa scener så tycker man synd om honom och det riktigt värker i hjärtat när han (klyschigt nog) gråter i regnet.

Shame är en väldigt artsy film. Det är långa scener utan dialog, t ex en lååångt udragen scen där Brandon springer genom New York till klassisk musik. Även vissa sexscener är alldeles för långa och jag tittade bort ibland, blev lite för mycket. Inte för att de scenerna är sexiga på något sätt, snarare tvärtom. Man blir illa berörd.

Så, trots långdragna scener och alldeles för mycket naket för min smak så gillade jag Shame. Dialogen är fantastisk och man blir väldigt berörd och känner verkligen för karaktärerna. Om ni gillar något udda filmer, snygga filmer eller filmer med fantastisk dialog - se den! Och om ni inte gillar den så får i alla fall er inre snusktant/farbror svar på hur pass välhängd Fassbender är.

Sherlock Holmes: A Game of Shadows

Igår var det alltså äntligen dags att kolla in nya Sherlock Holmes. Jag älskade den såklart, men ska försöka skriva en liten recension.

A Game of Shadows är lite mer actionfylld än ettan. Guy Ritchie sparar inte på krutet och det är lite väl många slow motion-actionscener. Han sparar inte heller på krutet vad det gäller Holmes och Watsons så kallade "bromance" och det är många underbara scener med dessa två. Jag älskar kemin mellan RDJ och Jude Law, dom gör det så trovärdigt. Noomi Rapace var bra som zigenaren Sim, även om hennes karaktär inte är särskilt minnesvärd, den överskuggas av filmens två stora excentriker Holmes och Moriarty. Även Sherlocks bror Mycroft Holmes är med i den här filmen och spelas av en annan av mina favoriter: Stephen Fry. Han gör såklart ett strålande jobb som Sherlocks lika knasiga men något mer städade bror. Synd bara att han inte är mer än en biroll, hoppas på mer Mycroft i nästa film (om det nu blir någon).

Överlag så tycker jag det är en bra film med roligt manus, spännande vändningar och en del överraskningar. Nyhetens behag har lagt sig lite sen ettan och vissa av Holmes karaktärsdrag (som när han tänker ut hur han ska slåss) är inte riktigt lika intressanta. Den bjuder på många skratt och det är aldrig en tråkig stund. Gillade man ettan kommer man med all säkerhet att gilla den här. Är man som jag, något besatt av RDJ, så har man två timmar av kvalitetsunderhållning framför sig.

Jag skulle nog ge den en 3.5 - 4 av 5.

Jag vill se: Drive

Ja, google som vanligt. Svårt att hitta filmposters annars tycker jag.

En film som går på bio just nu och som jag väldigt gärna vill se är Drive med Ryan Gosling. Har gillat Ryan Gosling sen jag såg Lars and the Real Girl för några år sedan och nu verkar han vara med överallt. Dessutom är en annan skådis med som jag gillar, Carey Mulligan. Min kille påstår att jag är lik henne, något som jag tar som en enorm komplimang även om jag själv inte ser någon likhet. Anyway, har hört mycket gott om den här filmen så jag ska verkligen försöka pallra mig till bion innan den slutar gå.
Såhär står det om Drive på Sf.se:


"En stuntförare från Hollywood drömmer om att slå sig fram på de professionella racingbanorna. Samtidigt som han frilansar som förare i den kriminella världen retar han upp några av Los Angeles farligaste män."

Ryan Gosling och jag. Lånad från Sf.se

På bio snart: Sherlock Holmes: A Game of Shadows

Yey! Nästa torsdag har nya Sherlock Holmes premiär! Jag tror den kommer vara väldigt bra, men så är ju jag ett stort RDJ-fan* och älskade ettan. I nya filmen spelar även svenska Noomi Rapace en av huvudrollerna och en annan av mina favoriter, Stephen Fry, spelar Holmes brorsa Mycroft. 

Såhär står det på Sf.se:

"Sherlock Holmes, vars briljans endast överträffas av hans ego ställs inför sin tuffaste motståndare någonsin i det kriminella geniet Professor Moriarty, en man som är lika smart som han är hänsynslös. Med en motvillig Watson i släptåg och med spåkvinnan Sim vars bror hamnat i Moriartys grepp ger sig Holmes av för att en gång för alla sätta stopp för professorns planer."

Låter väl lockande? Jag är sjukt pepp i alla fall!

* RDJ = Robert Downey Jr

Biotips: In Time

Nu har jag googlat fram bilden igen.. 

Den här filmen har gått rätt länge på biograferna, så skynda om ni vill se på bioduken!

In Time utspelar sig i en framtid där tid är den främsta handelsvaran och där ett långt liv har blivit en lyx som bara de rikaste kan unna sig. De fattiga lever från dag till dag och det är i de allra fattigaste kvarteren som Will Salas (Justin Timberlake) bor. När Will blir falskt anklagad för mord bestämmer han sig för att hitta ett sätt att inte bara rädda sig själv, han tänker försöka krossa systemet och göra tiden tillgänglig för alla.

När min kille föreslog den här filmen en lördagskväll var jag ytterst skeptisk. Men jag gillar Justin Timberlake så jag tänkte att jag kunde ge den en chans. Jag måste nog säga att jag blev positivt överraskad, jag gillade verkligen den här filmen. Det är en spännande thriller med många vändningar och idén med den livsviktiga tiden som tickar iväg gör att man hela tiden sitter som på nålar. Nej, den är inte genialisk och ja, jag störde mig järnet på att Amanda Seyfried har högklackat på sig i hela filmen. Även när de jagas av skurkar med vapen. På ett tak *himlar med ögonen*. Men det är en underhållande och annorlunda film, med bra skådespelarinsatser och en intressant handling. En rolig detalj är att alla slutar åldras vid 25, så därför är det bara skådisar i ca 20-35 års ålder i filmen.

Min vän Fille tycker att jag ska ge poäng till filmerna, i äkta filmrecensent-stil, så här har ni: Jag ger In Time 3,5/5 S.