Topp 3: Musikalfilm

Som några av er kanske har utläst från några av mina tidigare inlägg så är jag ett stort fan av musikaler. Bland det bästa som finns är när karaktärerna brister ut i sång och gör ett snyggt dansnummer - då njuter jag. Därför tänkte jag här lista mina tre favorit-musikalfilmer.

Förstaplatsen kniper den fantastiska kultfilmen Hair från 1979. Det är hippies med långt hår som är härligt flummiga och rebelliska. Det är många humoristiska kulturkrockar mellan hippies och de mer konservativa. Allt mot en bakgrund av viktiga politiska händelser, vilket ger filmen mer substans. Det är underbara sång-och dansnummer (bara älskar "I Got Life"-numret på bordet). Hade dock klarat mig utan den sjukt långa scenen då de är drogpåverkade och allt bara är hallucinationer och fantasier. Blev väldans förvånad när jag för ungefär 30 minuter sedan upptäckte (genom imdb:ande) att huvudhippien (bilden) spelas av Treat Williams som också spelar pappan i den mysiga serien Everwood. Vilken kontrast!

På andra plats kommer en modernare musikal: Chicago från 2002. Filmen utspelar sig på 20-talet och handlar om Roxie Hart (Renée Zellweger) och Velma Kelly (Catherine Zeta-Jones) som båda har mördat och därför hamnar i fängelse. Väl där uttnyttjar de medierna till max för att bli berömda, med hjälp av advokaten Billy Flynn (Richard Gere). Det är en härlig satir över mediesamhället. Det handlar om hur man kan bli känd för vad som helst och hur lätt denna berömmelse kan försvinna. Även här är det en hel hög underbara sång- och dansnummer, mina personliga favoriter är det när alla tjejerna i fängelset sjunger om varför de mördat sina män och det med Richard Gere i glittrig kavaj. Fantastisk underhållning!

Grease från 1978 får hamna på tredjeplatsen. Den är ju ändå en klassiker, liksom. Om du inte har koll på vad Grease handlar om så undrar jag vart du hållit hus i hela ditt liv, men kan ju för säkerhets skull sammanfatta den med att det är en kärlekshistoria på high school. Typ en Romeo och Julia-historia, fast mycket mindre dramatisk. Huvudrollerna spelas av John Travolta och Olivia Newton-John. John Travoltas bästa roll, i mitt tycke. Låtarna från Grease är ju så kända att man kan sjunga med i varenda en, så kan inte välja nån favorit. Bra hela högen!


Det var väldigt svårt att välja ut bara tre filmer, så såklart finns det ett helt gäng bubblare: Moulin Rouge, Sound of Music, Rent, Sweeney Todd och Fantomen på operan för att nämna några. Får väl skriva om dem nån annan gång. Kan ju för säkerhets skull förklara att jag inte räknar Disneyfilmerna som riktiga musikalfilmer, annars hade exempelvis Lejonkungen varit en stark kandidat.

Klassiker: Gudfadernfilmerna

Gudfadernfilmerna (klumpar alltså ihop alla tre) är ju klassiker så har du inte hört talas om dem måste du ha bott i en grotta eller nåt. Vam har liksom inte hört talas om scenen med ett hästhuvud i sängen? Men det betyder ju inte att du faktiskt har sett dem, vilket jag med det här inlägget tänkte försöka ändra på. Själv såg jag dem så sent som för några månader sedan - och insåg då att det ju (som så ofta) finns en anledning till att de har fått klassikerstatus. Det är helt enkelt löjligt bra!

Skådisarna (Marlon Brando, Al Pacino, Diane Keaton, Robert De Niro...) är fantastiska, det är dramatiskt och överraskande. Personligen tycker jag att den andra filmen är bäst, Al Pacino som gudfadern är jättebra och det är snyggt med återblickarna där man förstår hur Vito Corleone blev gudfadern från första början. Det som kan tala emot filmerna är deras längd - varje film är ungefär tre timmar vilket kan kännas lite övermäktigt innan man sätter igång. Jag delade upp varje i två sittningar så att säga, vilket funkade bra. Kan ju också passa på att varna för att den innehåller endel våldsamma scener, vilket väl inte är så överraskande när det handlar om maffia.

Kan rekommendera The Coppola Restoration Box som du kan köpa bl.a. här, allt i ett - smidigt och billigt!

Klassiker/Filmtips: Kill Bill

Kill Bill är egentligen en story uppdelad i två filmer och jag tipsar helhjärtat om båda två. Dom har lite olika fokus och ton men gillar man ettan så måste man se tvåan. Men jag tänkte börja med att förklara varför du ska se ettan.

Kill Bill handlar om Uma Thurman's karaktär. Hon vaknar upp efter en lång koma och inser att hon har blivit skjuten och förlorat barnet hon hade i magen. Hon bestämmer sig för att hämnas på det team av lönnmördare som förrått henne och som är anledningen till att hon hamnat där hon är. Ett team som leds av hennes gamla kärlek Bill. Ett team som hon tidigare varit en del av. 

Jag är rätt svag för Quentin Tarantino (han som skrivit och regisserat Kill Bill) (han har även gjort kult-klassikern Pulp Fiction). Han är en riktig filmälskare och jag tycker att det märks i hans filmer. Han har dock en förkärlek till våld och blod. Mycket våld och blod. Och det är mycket av den varan i Kill Bill, men det mesta av våldet är orealistiskt, så det är inget som stör mig överdrivet mycket (även om vissa scener är lite väl magstarka). Men om du är väldigt känslig för blod och våld så kanske du ska skippa den här.

Kill Bill är inte bara bra, den är riktigt snygg också. Det är snygga fight-scener uppblandad med intressant dialog, ett bra soundtrack och snygga kameravinklar. Jag roade mig med att läsa lite recensioner på IMDb och det går snabbt att konstatera att detta är en typisk Love/Hate-film. Vissa älskar den, andra hatar den. Och alla försöker (så klart) legitimera sin egen åsikt med hjälp av olika argument. Jag sällar mig i alla fall till hyllnings-kören av den mycket enkla anledningen att jag älskade Kill Bill första gången jag såg den och har älskat den varje gång jag sett den sen dess. Min filosofi över lag när det gäller film är att gå på känsla. Man måste inte alltid analysera sönder saker, antingen så gillar man något eller så gör man det inte.

Uma Thurman spelar huvudkaraktären och hon gör det bra. Hon är ett riktigt bad-ass. En BAMF* av episka proportioner. Man kan inte låta bli att heja på henne från första stund även fast man inte vet ifall man borde det. ALLA biroller är fantastiska. Exempelvis så spelar Lucy Liu en iskall japansk maffia-boss vars bakgrundshistoria berättas med hjälp av anime (!). Ni hör ju. Underbart.

Så hörrni, ge den ett försök! Blir det för mycket blod eller våld eller konstigheter eller artsy-fartsy så kan ni ju alltid stänga av.

* BAMF = Bad Ass Mother Fucker

Klassiker: Good Will Hunting

Good Will Hunting är en sån där film som jag tycker att alla borde ha sett. Den här gamla godingen är från 1997 och handlar om Will Hunting (en urgullig Matt Damon) som arbetar som vaktmästare på MIT. 

Will råkar vara jättesmart (alltså vi pratar geni-smart) men hans liv är stökigt och består mest av bråk och dåliga jobb. När han efter en fängelsedom beordras uppsöka psykiatrisk hjälp hamnar han hos pyskologen Sean McGuire (Robin Williams). McGuire känner igen sig i Will och försöker hjälpa honom. 

Matt Damon är väldigt bra som den rebelliska men älskvärda Will och Minnie Driver är underbar som hans stora kärlek Skylar. För er som inte visste det så är det faktiskt Matt Damon och Ben Affleck (som även är med i filmen och spelar Wills kompis) som har skrivit manuset och att det var deras genombrott. Filmen regisserades av Gus Van Sant och vann två Oscars. Pretty impressive genombrott eller hur? Om ni nu av någon konstig anledning missat den här filmen - sen den nu! Och ni andra kan gott se om den, det är den värd.