På bio: En oväntad vänskap

Det är sällan som jag inte kan hitta något negativt att säga om en film, men En oväntad vänskap tillhör denna lilla skara. Det är definitivt den bästa filmen jag sett på länge, nog den bästa i år. Kanske till och med ännu längre.

En oväntad vänskap är en fransk film och är baserad på verkliga händelser. Den handlar om Driss som är en halvkriminell förortskille. Han börjar jobba som typ personlig assistent åt en förlamad överklassman. Filmen följer sedan den (oväntade) vänskap som växer fram dem emellan.

Filmens största styrka är att den har så otroligt mycket hjärta. Den utstrålar glädje och värme, trots att den även tar upp ämnen som inte bara är glada. Det finns ett mörker och det bidrar till att ge filmen djup. Huvudkaraktärerna hade lätt kunnat bli stereotypa, men filmen lyckas undvika det klyschiga och överraskar ständigt.

Huvudrollsinnehavarnas kemi är fantastisk och också en stor anledning till att filmen är så bra. När de ler och skrattar så smälter man som åskådare helt. Det är inga skådisar jag känner igen sen tidigare, men det är ju inte så konstigt eftersom de är fransmän. Dock är det nog en god idé att hålla lite koll på dem - efter denna internationella succé skulle det inte förvåna mig om de dyker upp i andra internationella filmer. Omar Sy och Francois Cluzet (sjukt lik Dustin Hoffman för övrigt) heter de i alla fall.

Sist men inte minst är filmen helt sjukt kul. Jag skrattade högt i biosalongen, och det var jag inte direkt ensam om.

Ni bara måste se den här filmen. Det är en order.

Filmtips: Walk the Line

Hej igen, nu var det några veckor sedan jag uppdaterade här - tur att Felicia håller ställningarna och uppdaterar lite oftare när jag blir dränkt i skolarbete!

Tänkte att jag skulle passa på att tipsa om en perfekt film såhär till söndagskvällen, Walk the Line. Walk the Line är en (sju år gammal insåg jag nu, herregud!) film som handlar om sångaren Johnny Cash rätt turbulenta och stundvis hårda liv. Filmen är baserad på hans memoarer bland annat och vi får följa honom från det att han är en ung pojke och vidare till när hans karriär sätter fart och han träffar June Carter och vad detta ger för konsekvenser.

Johnny Cash spelas utav Joaquin Phoenix (ja, jag fick dubbelkolla stavningen) som gör ett helt fantastiskt jobb. Att han dessutom sjunger alla (tror jag) låtarna själv är sjukt imponerande - det låter nästan exakt som den riktiga Johnny Cash! I rollen som June Carter ser vi Reese Witherspoon som även hon gör ett fantastiskt jobb. Det riktigt sprakar mellan dom och några av filmens bästa scener är de som utspelas mellan dom.

Walk the Line är ett drama den är baserad på verkliga människoöden och den har sina tunga partier, men överlag så tycker jag ändå att detta är en film som lämnar en med en bra känsla i magen. Jag kan dock varna för att låtarna "Walk the Line" och "Ring of Fire" har en tendens att fastna..Länge. Flera dagar efteråt kan man gå och nynna på refrängerna.

Filmtips: My Week With Marilyn

My Week With Marilyn handlar om den unge Colin Clark som under sitt första jobb som assistent på en film träffar huvudrollsinnehavaren Marilyn Monroe.

Colin spelas av den gullige Eddie Redmayne (Svärdet och spiran bl.a.) och han lyckas med att vara sådär charmigt naiv. Den bästa skådisinsatsen står dock Michelle Williams som Marilyn för. Hon ligger hela tiden på gränsen till det tillgjorda, och det funkar sjukt bra. Man får känslan av att det verkligen var så Marilyn var på riktigt, skör men samtidigt lite galen.

Vidare tycker jag om hur filmen berättas. Stämningen sätts redan från början med att Colin berättar om sin familj och hans önskan att arbeta inom film. Det inramas fint med musiken som består av glada jazz-liknande toner. Tidsmarkörerna är många och överdrivna vilket skulle kunna göra filmen sämre. Istället blir det charmigt och ligger på gränsen till satir, vilket gör filmen bättre.

Jag kan verkligen rekommendera My Week With Marilyn. Den är en slags feelgood-film med mörkare undertoner.

Filmtips: Järnladyn

Järnladyn (The Iron Lady) handlar om en gammal Margaret Thatcher (Meryl Streep) som ser tillbaka på sitt liv. Man får i återblickar följa hennes väg till att bli Englands premiärminister, och vad som hände när hon väl hade posten.

Jag är knappast den första att berömma Meryl Streeps insats i den här filmen, men jag gör det ändå. Hon är fantastisk. Mest imponerande är det hur hon gör den äldre versionen av Margaret trovärdig. Hela hennes minspel och rörelser känns realistiska och inte ett dugg tillgjorda.

En annan av styrkorna med filmen är att den lyckas få Margaret Thatcher att bli en mångsidig människa, med både goda och dåliga sidor. Det är absolut inte bara en hyllning till hennes person, utan lika mycket visar den på hennes brister. I många scener framställs hon som väldigt osympatisk, för att i nästa scen visa hennes kärleksfulla relation till hennes man (förresten, han som spelar den yngre versionen av hennes man är visst han som spelar den creepy Viserys Targaryen i Game of Thrones. Otippat).

För min del var den här filmen bra även i rent utbildande syfte. Jag hade typ noll koll på Thatcher innan jag såg den, och nu har jag i alla fall lite (såklart förstår jag att allt inte är sanning, men så länge huvuddragen stämmer så är jag nöjd).

Definitivt sevärd!

Några tankar kring Magic Mike, könsroller och objektifiering

Fem objekt, en film.

För er som missat vad Magic Mike är så är det en film som enligt IMDb har följande handling:

"A male stripper teaches a younger performer how to party, pick up women, and make easy money"

I huvudrollerna ser vi Channing Tatum som "Mike", den manliga strippan som tar den yngre Adam (Alex Pettyfer) under sina vingar och lär upp honom. 

Idén till filmen ligger Channing Tatum himself bakom då det är hans egna erfarenheter som manlig strippa som filmen lite löst bygger på. Nu har jag uppenbarligen inte sett den här filmen än men något som jag har reagerat på är filmens marknadsföring. Magic Mike marknadsförs som en rolig, sexig film om snygga strippor. Tänk om vi skulle ta och vända på steken?

Tänk er att istället för Channing Tatum så har vi en de skådisar han spelat mot, Rachel McAdams. Säg att det kom fram att Rachel McAdams som ung arbetat som strippa eller "exotic dancer" som det ju gärna kallas, hur skulle Hollywood och allmänheten reagera? Antagligen inte på det lättsamma sätt som samma information om Tatum har tagits emot. Vad jag har förstått så har det i hans fall mest setts som ett skämt, en rolig anekdot. Något som hamnar på hans "Trivia"-sida på IMDb. No big deal. 

Tillbaka till McAdams, jag är rätt övertygad om att ifall samma information uppdagades om hennes förflutna så skulle detta blåsas upp till en gigantisk skandal och hon skulle hamna på framsidor till alla möjliga svallerblaskor. Det skulle pratas om "Hennes mörka hemlighet". Hon skulle förmodligen fördömmas av många och organisationer som idioterna i "One Million Moms" skulle säkert kräva att hon bojkottades från familjefilmer. Kanske skulle Hollywood hålla med och kanske skulle hennes karriär falla samman.

En film baserad på hennes erfarenheter skulle med största sannolikhet INTE heta något i stil med Daring Daisy och den skulle absolut inte marknadsföras som en sexig, rolig film om strippor. Istället skulle den förmodligen vara ett drama där hennes tid som strippa framställs som en mörk och jobbig del av McAdams liv. 

Ni ser hur konstigt det här är va?

En annan del av marknadsföringen kring Magic Mike som stör mig är att den marknadsförs som en "treat" för den (heterosexuella) kvinnliga befolkningen. Såg på wikipedia att någon på The Hollywood Reporter hade beskrivit den som "A beefcake bonanza with heart as well as muscle". Någon annan skrev på Twitter om hur kvinnor kommer få hitta på ursäkter för att kunna gå och se Magic Mike med sina vänninor. En annan del i marknadsföringen genomfördes under MTV Movie Awards då en av skådisarna kom ut på scen "in character" – en brandman med bar överkropp. En överkropp  som beskrivs som "ab-tastic". Herregud, det är ju objektifierande så det förslår. 

Det här grundar sig så klart i att synen på det kvinnliga strippyrket och den manliga motsvarigheten i grunden är väldigt olika. När man tänker på kvinnliga strippor tänker man oftast på sorgliga, fattiga tjejer (gärna minderåriga/tonåringar) som tvingas klä av sig och åla sig runt stänger i skitiga klubbar, en stereotyp som syns tydligt i underhållningsvärlden (se exempelvis filmen Welcome to the Rileys). Manliga strippor däremot - då tänker man på heta män i polisuniform som dyker upp på möhippor eller på komiska varianter som Danny DeVitos roll i Vänner eller som karlarna i The Full Monty. Och det är precis den stereotypen som Magic Mike (eller åtminstone filmens marknadsföring) verkar spela på, att för män är det lite utav en "rolig grej" att ha varit strippa. För kvinnor är det ofta någon skamligt som man försöker mörka så mycket det går. Trots att det i grund och botten är samma yrke.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här inlägget, jag ville mest bara dela med mig av mina tankar om hur mycket dubbelmoral det finns kring objektifiering och hur tydlig det är att de stereotypiska könsrollerna fortfarande frodas i Hollywood. Food for thought. Återkommer nog till detta ämne sen när jag sett filmen.

Filmtips: Lords of Dogtown

Lords of Dogtown utspelar sig i Santa Monica (i ett område som kallas "Dogtown") under 70-talet och handlar om några unga killar ("The Z-Boys") som revolutionerade skateboard-åkningen. Filmen är baserad på verkliga händelser och riktiga personer och är skriven av en av The Z-Boys, Stacy Peralta (så man kan misstänka att han har vinklat vissa saker till sin fördel).

Jag älskar Lords of Dogtown, den är snygg, bra och det är alltid lite extra intressant när en film är baserad på verkliga händelser. Dessutom spelas en av rollerna utav ingen mindre än Heath Ledger (spelar surfaffär-ägaren Skip Engblom) och en av huvudrollerna spelas av Emile Hirsch som är riktigt bra. En annan skådis som är med är Michael Angarano, även känd som killen som var ihop med Kristen Stewart innan/när hon träffade Robert Pattinson. Onödigt vetande at its finest!* 

Filmen är regisserad utav Catherine Hardwicke, kvinnan bakom första Twilight-filmen. Men låt inte detta avskräcka dig (om du inte är ett Twilight-fan), Lords of Dogtowns enda likhet med Twilight är att Nikki Reed har en roll. Lords of Dogtown är lättsmält underhållning och extra intressant om man har minsta intresse av skateboardens historia. Perfekt för en slö söndagskväll!

ps. Gillar man den här filmen för dess skateboard-historia kan dokumentären Dogtown and Z-Boys vara ett hett tips.

*Fler K-Stew-kopplingar: Hon är bästis med Nikki Reed, nära vän med Catherine Hardwicke och har spelat mot Emile Hirsch i Into The Wild.

Trailer: Argo

Argo utspelar sig under den iranska revolutionen (78-79 enligt wiki) och handlar om när en "exfiltration"-specialist på CIA försöker komma på en plan för att rädda sex amerikaner som har tagit skydd hos den kanadensiska ambassaden. Tydligen baserat på verkliga händelser.

Okej, jag fattar knappt vad filmen handlar om. Men jag gillade verkligen trailern och det är ju rätt vedertaget vid det här laget att när Ben Affleck producerar/skriver så brukar det resultera i bra grejer. Inte för att jag har sett något förutom Good Will Hunting, men eftersom den är en utav mina absoluta favoritfilmer så tänker jag ha den som grund i min tilltro till Afflecks färdigheter. Och hans andra projekt har fått mycket bra kritik så jag är hoppfull. Dessutom, är man bästis med den här killen:

..kan man inte vara annat än fantastisk. 

Det är alltså Matt Damon iförd druvkostym. Ifrån den HÄR fantastiska videon som jag tipsade om för ett tag sedan. 

Okej, nu spårade jag ut lite, men Argo har premiär i Oktober. Jag tror den kan vara riktigt bra.