På bio: Silver Linings Playbook

Silver Linings Playbook (eller "Du gör mig galen" på svenska, orkar inte vilken dålig översättning...) är en slags romantisk dramakomedi som handlar om Pat (Bradley Cooper) (ja, han i Hangover) som precis blivit utsläppt från ett mentalsjukhus och tvingas flytta in hos sina föräldrar.  Han har bestämt sig för att försöka återförenas med sin ex-fru, tills han träffar den något problematiska änkan Tiffany (Jennifer Lawrence).

Silver Linings är stundtals mörk, oväntad, rörande och väldigt rolig. Man går igenom hela känsloregistret och går från tårar till skratt i samma scen! Underbart. Fantastiska skådis-insatser överlag men Bradley Cooper stod ut för min del, har inte gillat honom innan men i denna ÄLSKADE jag honom. J-Law älskade jag ju redan, men hon är fantastisk hon med och förtjänade verkligen den där Oscarn hon vann häromkvällen. Gillade birollerna, särskilt Robert De Niro som Pat's extremt skrockfulla pappa.

Jag är själv tack och lov rätt skonad från psykiska problem, men vad jag har förstått så har denna film hyllats för dess verklighetstrogna inblick i hur det kan vara att leva med sådana problem och hur man behandlas av samhället. Alla och envar verkar älska den här filmen och jag förstår det verkligen!

Så, unna er och se denna pärla! Kanske redan i helgen?

Django Unchained

(Drog denna dåliga på twitter efter jag sett filmen: "Django Unchained är OFF THE CHAIN!". Tyckte ni skulle få ta del av min fantastiska vitsighet ni med. You're welcome.)

Django Unchained handlar om slaven Django (Jamie Foxx) som (otippat) blir befriad av en tysk tandläkare-turned-prisjägare vid namn Dr King Schultz (Christoph Waltz). Efter att ha samarbetat ett tag bestämmer de sig för att försöka befria Django's fru Broomhilda (Kerry Washington) som är slav hos den hemska plantage-ägaren Candie (Leonardo DiCaprio).

Django är alltså Quentin Tarantinos senaste verk, en actionfylld och väldigt spännande västern.  Jag älskar Tarantino och särskilt för att han, i mitt tycke, skriver dialog som ingen annan. Denna film är inget undantag och den stundtals fantastiska dialogen blandas med härligt soundtrack, en massa badassery, ljuva hämd-scener, humor och, tyvärr, en hel del av Tarantinos typiska övervåld. I mitt tycke var det mesta på en hanterbar nivå, om man inte är allt för känslig, men det förtar ändå lite av filmupplevelsen tycker jag.

Men, är man villig att stå ut med lite våld så har man en riktigt underhållande film framför sig! Jamie Foxx är strålande som badass-Django (finns en underbar scen när han precis fått välja sina egna kläder..) och jag älskar ju Christoph Waltz som spelar en betydligt mer sympatisk roll i denna, jämfört med Inglourious Basterds. Hans Dr Schultz är rapp, orädd, väldigt underhållande och vältalig som få. Kerry Washington är en av dom få, alldeles för få, kvinnor i filmen och har inte speciellt mycket dialog, men det lilla hon har gör hon bra och hon har fin kemi med Foxx. Leonardo DiCaprio är creepy med stort C som Candie och det utspelas ett antal riktigt nervpirrande scener mellan honom och Django. Även Samuel L Jackson är med och gör en minnesvärd rollprestation som Candies högra hand, den beräknande (och sjukt nog, rasistiska) Stephen.

All in all så rekommenderar jag Django Unchained STARKT och den är definitivt värd att se på bio.

Några tankar kring Magic Mike, könsroller och objektifiering

Fem objekt, en film.

För er som missat vad Magic Mike är så är det en film som enligt IMDb har följande handling:

"A male stripper teaches a younger performer how to party, pick up women, and make easy money"

I huvudrollerna ser vi Channing Tatum som "Mike", den manliga strippan som tar den yngre Adam (Alex Pettyfer) under sina vingar och lär upp honom. 

Idén till filmen ligger Channing Tatum himself bakom då det är hans egna erfarenheter som manlig strippa som filmen lite löst bygger på. Nu har jag uppenbarligen inte sett den här filmen än men något som jag har reagerat på är filmens marknadsföring. Magic Mike marknadsförs som en rolig, sexig film om snygga strippor. Tänk om vi skulle ta och vända på steken?

Tänk er att istället för Channing Tatum så har vi en de skådisar han spelat mot, Rachel McAdams. Säg att det kom fram att Rachel McAdams som ung arbetat som strippa eller "exotic dancer" som det ju gärna kallas, hur skulle Hollywood och allmänheten reagera? Antagligen inte på det lättsamma sätt som samma information om Tatum har tagits emot. Vad jag har förstått så har det i hans fall mest setts som ett skämt, en rolig anekdot. Något som hamnar på hans "Trivia"-sida på IMDb. No big deal. 

Tillbaka till McAdams, jag är rätt övertygad om att ifall samma information uppdagades om hennes förflutna så skulle detta blåsas upp till en gigantisk skandal och hon skulle hamna på framsidor till alla möjliga svallerblaskor. Det skulle pratas om "Hennes mörka hemlighet". Hon skulle förmodligen fördömmas av många och organisationer som idioterna i "One Million Moms" skulle säkert kräva att hon bojkottades från familjefilmer. Kanske skulle Hollywood hålla med och kanske skulle hennes karriär falla samman.

En film baserad på hennes erfarenheter skulle med största sannolikhet INTE heta något i stil med Daring Daisy och den skulle absolut inte marknadsföras som en sexig, rolig film om strippor. Istället skulle den förmodligen vara ett drama där hennes tid som strippa framställs som en mörk och jobbig del av McAdams liv. 

Ni ser hur konstigt det här är va?

En annan del av marknadsföringen kring Magic Mike som stör mig är att den marknadsförs som en "treat" för den (heterosexuella) kvinnliga befolkningen. Såg på wikipedia att någon på The Hollywood Reporter hade beskrivit den som "A beefcake bonanza with heart as well as muscle". Någon annan skrev på Twitter om hur kvinnor kommer få hitta på ursäkter för att kunna gå och se Magic Mike med sina vänninor. En annan del i marknadsföringen genomfördes under MTV Movie Awards då en av skådisarna kom ut på scen "in character" – en brandman med bar överkropp. En överkropp  som beskrivs som "ab-tastic". Herregud, det är ju objektifierande så det förslår. 

Det här grundar sig så klart i att synen på det kvinnliga strippyrket och den manliga motsvarigheten i grunden är väldigt olika. När man tänker på kvinnliga strippor tänker man oftast på sorgliga, fattiga tjejer (gärna minderåriga/tonåringar) som tvingas klä av sig och åla sig runt stänger i skitiga klubbar, en stereotyp som syns tydligt i underhållningsvärlden (se exempelvis filmen Welcome to the Rileys). Manliga strippor däremot - då tänker man på heta män i polisuniform som dyker upp på möhippor eller på komiska varianter som Danny DeVitos roll i Vänner eller som karlarna i The Full Monty. Och det är precis den stereotypen som Magic Mike (eller åtminstone filmens marknadsföring) verkar spela på, att för män är det lite utav en "rolig grej" att ha varit strippa. För kvinnor är det ofta någon skamligt som man försöker mörka så mycket det går. Trots att det i grund och botten är samma yrke.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här inlägget, jag ville mest bara dela med mig av mina tankar om hur mycket dubbelmoral det finns kring objektifiering och hur tydlig det är att de stereotypiska könsrollerna fortfarande frodas i Hollywood. Food for thought. Återkommer nog till detta ämne sen när jag sett filmen.