(Ganska) nytt: Ted

När John var liten önskade han att hans teddybjörn skulle bli levande. Hans önskan slog in, och vi får i filmen Ted följa de båda när de vuxit upp. Eller ja, vuxit upp och vuxit upp, blivit äldre i alla fall. John (Mark Wahlberg) har träffat en flickvän (Mila Kunis) som börjar bli lite trött på Ted.

Vi snackar alltså om en levande teddybjörn som beter sig som en stereotypt dräggig ungkarl. Tar droger, har horor på besök och är allmänt fräck och grov i munnen. Skulle det ha varit en människa så hade det varit svårt att mäkta med, men nu blir det på nåt sätt så bisarrt att det blir charmigt. I alla fall till viss del. Visst är humorn lite väl mycket under bältet, men filmen lyckas fler än en gång få mig att skratta. Det är ju ett gosedjur, liksom!

För min del är det de små detaljerna som är roligast, exempelvis bildspelet i början där Ted bl.a. är utklädd till Yoda. Hela grejen att han har blivit en slags avdankad kändis är också underhållande. Dessa delar känns genomtänkta och fyndiga, till skillnad från flera klyschiga snuskskämt.

Lite förvirrande i början är det att Teds röst är samma som gör farsan i Family Guy (Seth MacFarlane), men man vänjer sig.

Det utvecklas ändå till att bli en ganska gullig film om vänskap och kärlek. Sluthändelserna hade de kunnat förkorta, men annars har jag inte så mycket invändningar. Helt okej, passar perfekt om man vill skratta lite utan att behöva anstränga hjärnan.

På bio: Pitch Perfect

Pitch Perfect handlar om Beca (Anna Kendrick) som börjar på college. Högst motvilligt går hon med i skolans kvinnliga a capella-grupp.

Har tyckt om Anna Kendrick ända sen jag först såg henne i Twilight (där jag tycker att hon är den bästa skådisen, möjligtvis i tävling mot Bellas farsa). Sen dess har hon varit jättebra i allt jag sett henne, en personlig favorit är 50/50. Hon är sådär lågmält komisk och lyckas vara charmig och bortkommen utan att bli tjejgullig. Rätt cool, helt enkelt. Är i den här filmen också impad av hennes sångröst.

Har hört att Pitch Perfect kallas anti-Glee, men tycker den har mer likheter än skillnader med serien. Tycker att humorn påminner lite om varandra och stämningen är inte heller helt olik. Som ni nog vet vid det här laget är jag ett stort fan av Glee, så det är ett gott betyg från mig. Största skillnaden är att sångnumren känns förvånansvärt spontana (vilket man definitivt inte kan beskylla Glee för) och äkta.

Det är väldigt roligt att de nördiga och sjukt löjliga killarna i den manliga a capella-gruppen har högst status. De ses som hjältar och alla är impade när de sjunger skalor på skolgården. Speciellt kul är den elake och uppblåste ledaren. En klockren parodi på coola gänget. Fat Amy (Rebel Wilson, ni känner igen henne ifrån Bridesmaids) är också väldigt kul, det går inte att komma ifrån. Visst har hon tendens att bli lite överdriven, men jag skrattar ändå.

Kul detalj för oss svenskar är den många gånger återkommande Ace of Base-låten.

Kan inte komma på nåt negativt att säga faktiskt. Eller okej, spygrejen hade de kunnat skippa. Men annars en fantastiskt kul film. Den är uppfriskande och innehåller inte så många collegefilms-klyschor. Visst får vi såklart den klassiska kärlekshistorien, men en ovanligt fräsch och charmig sådan.

En av de roligaste filmerna jag sett på länge. Massa rekommendationer från mig!!!

Trailer: Warm Bodies

Warm Bodies är baserad på en bok med samma namn och är en kärleksfilm. En kärleksfilm som utspelar sig under en zombie-apokalyps och med en zombie och en vanlig människa som kärleksparet. Låter helt normalt va? Jag var skeptisk men så fort jag sett trailern är jag såld! Verkar riktigt bra, älskar Nicholas Hoult som spelar zombie-killen R.

Warm Bodies har inte biopremiär förns den 19:e april enligt SF.. Vilket jag tycker är himla onödigt eftersom den redan haft premiär i USA. Men den som väntar på något gott osv.

Filmtips: 17 Again

Jag tycker att 17 Again är en urmysig film, och det står jag för. Har sett den flera gånger, och mår alltid sådär gosigt bra när den är slut.

17 Again handlar om Mike (Matthew Perry, Chandler alltså) som är allmänt bitter på livet. Han önskar att han vore 17 år igen och, tadaa, hans önskan går i uppfyllelse.

Är väldigt svag för Zac Efron som spelar unge Mike. Tycker på riktigt att han är jätteduktig. Herregud, han kan både dansa, sjunga (vilket han visserligen inte får visa upp i den här filmen, men ändå) och vara riktigt rolig. Och så är han ju väldans gullig alltså. Här får han främst användning för sina komiska talanger, exempelvis i bisarra situationer med hans tonåriga dotter (Michelle Trachtenberg). Måste ju också nämna hans sjukt roliga bästa kompis Ned (Thomas Lennon). Älskar hans extrema nördighet när det gäller allt som har med fantasy och sci-fi att göra.

Visst finns det en hel del löjliga inslag som har tendens att bli cheesy, men det väljer jag att bortse ifrån. För övrigt kan jag ha lite svårt att acceptera att Zac Efrons vuxna jag skulle likna Matthew Perry, menmen.

Detta är en perfekt feel good-film som får åtminstone mig att skratta otaliga gånger.


Förresten, GOTT NYTT ÅR!

(Ganska) nytt: The Five-Year Engagement

The Five-Year Engagement handlar om *trumvirvel* en femårig förlovning. Filmen börjar med att Tom friar till sin flickvän Violet. Sen går filmen i princip ut på att bröllopet skjuts upp pga massa  olika omständigheter.

Hade förväntat mig något i stil med Dumpad eller På smällen där Jason Segel också spelar huvudrollen, och det känns tydligt att det är vad filmen försöker. Tyvärr är det något som fattas. Den vill vara sådär knäpprolig och charmig, men den når tyvärr inte hela vägen fram. Istället för att skratta åt de överdrivet knäppa scenerna så lider jag, just för att det känns alldeles för tydligt att de försöker vara roliga. Några gånger skrattar jag, men om man räknar antal gånger filmskaparna vill att man ska skratta så är det tragiskt få i jämförelse. Det är en förutsägbar film, vilket jag skulle kunna förlåta om vägen till det förutsägbara slutet var rolig. Potential finns, som tyvärr inte utnyttjas.

Emily Blunt, som spelar ena huvudrollen, är en favoritskådis, och hon är bra precis som vanligt. Likaså Jason Segel. Chris Pratt (brorsan till Amy i Everwood) och Alison Brie (frun till den sliskiga unga killen i Mad Men) är med och är helt okej. Det är helt enkelt inte skådisinsatserna som brister, utan manuset.

Men visst, filmen hade kunnat räknas som helt okej underhållning om den inte hade varit så FÖRBANNAT LÅNG. Det är INTE OKEJ med en rätt dålig romantisk komedi på TVÅ TIMMAR! Sista timmen satt jag bara och vred mig och ville att det skulle ta slut. Det är den största orsaken att detta blir en total filmdiss.

Filmtips: Young Adult

Young Adult handlar om den tragiska figuren Mavis. Hon bor i Minneapolis, men får för sig att åka tillbaka till sin lilla hemstad för att vinna tillbaka sin ungdomskärlek. Som är gift. Och har en nyfödd dotter.

Det tragiska ligger mestadels i att Mavis lever kvar i livet hon hade i skolan, då hon var den populäraste tjejen i plugget. Hon har inte vuxit upp vilket märks inte minst på att hon jobbar med att skriva ungdomsromaner (om den populäraste tjejen i plugget).

Först och främst är den här filmen pinsam. Inte sådär lite små-pinsam-småle-nån-gång-ibland, utan åh-fy-fan-skämskudden-fram-pinsam, ofta. Det beror helt och håller på hur Mavis beter sig - som en bitch från high school fast i en 37-årings kropp. Som åskådare vill man bara sjunka genom jorden.

Samtidigt finns det också en hel del komiska scener. Eller mest tragikomiska kanske. Charmigast är Matt som hon träffar och har roliga dialoger med. Det är dock roligt på ett lågmält sätt, inga vrida-sig-av-skratt-ögonblick.

Chalize Theron som Mavis är fantastisk. Häftigt att nån så vacker kan se så sunkig ut, och verka så osympatisk.

Det finns en ganska hög igenkänningsfaktor, trots att det såklart är väldigt överdrivet. Man kan ändå, någonstans, förstå henne och hennes känslor. Det kommer också några riktigt sorgliga scener mot slutet som berör, och gör Mavis mer mänsklig.

Jag har nog aldrig sett en liknande film förut, vilket gör den intressant. Den har något unikt, så den är väl värd att se. Men som sagt: skämskudde beredd!

(Ganska) nytt: Rock of Ages

Jag hade hört ganska mycket negativt om den här filmen innan jag såg den, så jag hade inte särskilt höga förväntningar. Detta gjorde att jag faktiskt blev lite positivt överraskad.

Rock of Ages är en musikalfilm som utspelar sig på Sunset Strip på slutet på 80-talet. En tjej och en kille träffas, båda vill bli sångare. Den stora rockstjärnan Stacee Jaxx (Tom Cruise. Har precis läst Mötley Crües självbiografi och kan inte låta bli att undra om namnet ska vara nån slags hint till bandmedlemmen Nikki Sixx) dyker upp och är allmänt rockstjärneaktig. Samtidigt protesterar Catherine Zeta-Jones mot allt som har med rock att göra.

Det är en disneyfierad version av hårdrockslivet, väldigt förutsägbar och snäll. Men ändå har den en helt del charmiga scener, och jag blir som vanligt glad av musiknumrena. Det är välkända rocklåtar som sätts in i handlingen på ett bra sätt tycker jag (bättre än exempelvis i Mamma Mia...).

Det är Tom Cruise som är stjärnan, både i filmen och rent skådespelarmässigt. Han är i fokus så fort han är med i en scen, det är också han som tillför mest humor. Min personliga favoritscen är han och Malin Åkermans (som spelar en journalist från Rolling Stone) gemensamma sång/sex-nummer.

För övrigt är det inga särskilt minnesvärda skådisinsatser, bara helt okej. Många kända namn är det dock, förutom de jag redan nämnt är Alec Baldwin och Russel Brand med. Huvudrollsparet spelas av Diego Boneta och Julianne Hough.

Som sagt, om ni inte har några höga förväntningar och kan tänka er att se en småklyschig film med trevliga musiknummer så tycker jag absolut att ni ska se den här filmen!

På bio: En oväntad vänskap

Det är sällan som jag inte kan hitta något negativt att säga om en film, men En oväntad vänskap tillhör denna lilla skara. Det är definitivt den bästa filmen jag sett på länge, nog den bästa i år. Kanske till och med ännu längre.

En oväntad vänskap är en fransk film och är baserad på verkliga händelser. Den handlar om Driss som är en halvkriminell förortskille. Han börjar jobba som typ personlig assistent åt en förlamad överklassman. Filmen följer sedan den (oväntade) vänskap som växer fram dem emellan.

Filmens största styrka är att den har så otroligt mycket hjärta. Den utstrålar glädje och värme, trots att den även tar upp ämnen som inte bara är glada. Det finns ett mörker och det bidrar till att ge filmen djup. Huvudkaraktärerna hade lätt kunnat bli stereotypa, men filmen lyckas undvika det klyschiga och överraskar ständigt.

Huvudrollsinnehavarnas kemi är fantastisk och också en stor anledning till att filmen är så bra. När de ler och skrattar så smälter man som åskådare helt. Det är inga skådisar jag känner igen sen tidigare, men det är ju inte så konstigt eftersom de är fransmän. Dock är det nog en god idé att hålla lite koll på dem - efter denna internationella succé skulle det inte förvåna mig om de dyker upp i andra internationella filmer. Omar Sy och Francois Cluzet (sjukt lik Dustin Hoffman för övrigt) heter de i alla fall.

Sist men inte minst är filmen helt sjukt kul. Jag skrattade högt i biosalongen, och det var jag inte direkt ensam om.

Ni bara måste se den här filmen. Det är en order.

Nytt: Jeff, Who Lives at Home

Jag hade förväntat mig en charmig komedi i stil med Dumpad och På smällen, men tyvärr blev jag besviken. Jeff, Who Lives at Home är en ganska tråkig och intetsägande film.

Den handlar om Jeff som lever hemma (surprise!) och är en typisk slacker som lever efter devisen att allt händer av en anledning. Han tror att universum sänder honom tecken vilket gör att han följer efter en kille som heter Kevin. Samtidigt har hans bror problem i sitt äktenskap och deras mamma får en hemlig beundrare på jobbet.

Det finns mycket potential för komik och charmighet, men tyvärr är det nåt som fattas. Mycket beror nog på att man aldrig riktigt får känna karaktärerna vilket gör att de blir ganska stereotypa. Jag bryr mig helt enkelt inte. Jason Segel, som jag tycker om, spelar Jeff, men han kommer tyvärr inte riktigt till sin rätt. Men det har nog mest med manus att göra. Mamman spelas av Susan Sarandon. Brorsan är en av killarna från Baksmällan, Ed Helms, och visst får man lite vibbar som påminner om den filmen. Fast väldigt mycket mer mesigt och ointressant.

Jag kom på mig själv med att, samtidigt som jag såg på filmen, läsa om möss-stickning på datorn. Det är aldrig ett gott tecken.

(Ganska) nytt: Iron Sky

Jag hörde först talas om Iron Sky på radio i ett inslag om crowdfunding. Alltså att fans finansierar en filmidé som inte får pengar på nåt annat sätt. På det sättet fick filmen tydligen in 7 miljoner kronor, vilket bidrog till att filmen kunde göras. Visst var den totala budgeten på 70 miljoner, men i alla fall. När jag sedan fick höra om den speciella handlingen och att filmen är gjord av finländare så blev såklart min nyfikenhet enorm - var bara tvungen att se den.

Iron Sky handlar om att nazisterna i slutet av andra världskriget flydde till månen och satte upp en bas där de sedan dess har levt och planerat sin attack på jorden. Filmen börjar med att två amerikaner kommer till månen, vilket sätter igång handlingen.

Jag tycker att idén bakom filmen är fantastisk. Den börjar också väldigt mäktigt och snyggt när den filmar över månbasen som är formad som ett hakkors. Tyvärr tar det inte så lång tid innan den känns som action-rymd-filmer gör mest, fast som en av de sämre. Det blir så mycket Star Wars-kopiering  att det blir löjligt.

Värre är att den saknar bakgrundshistoria och intressanta detaljer. Varför kom de till månen? Vem beordrade det? Hur är livet på månen? Tycker inte man får svar på nån av de frågorna på nåt tillfredsställande sätt. Eftersom idén är såpass speciell så borde det finnas många småroliga och framförallt smarta detaljer som gör hela grejen charmig, men de har tyvärr helt glömts bort till förmån för stora rymdskepp och maktkamper. Det tar inte lång tid innan rymdnazisterna åker till jorden (vilket är synd, det är liksom måndelen som känns mest intressant), och väl där tar det inte heller lång tid innan de i princip smälter in bland den vanliga jordsbefolkningen. Man kan ju tycka att om man är uppvuxen på månen så borde det kanske kännas lite ovant och skrämmande med massa folk och byggnader och bilar och grejer, men de anpassar sig som om de aldrig gjort annat... Kunde ju ha funnits utrymme för en helt del humor, men tyvärr begränsas den till att huvudkillen är allmänt arg och skriker.

Det som räddar filmen från ett totalt magplask är att den är väldigt snyggt gjord. Sen är ju idén unik, vilket den får pluspoäng för. Plus får den också för att nazisterna faktiskt pratar tyska, och så är den amerikanska presidenten (en Sarah Palin-liknande typ) riktigt kul i sin hänsynslöshet. Och så har den ju faktiskt endel roliga scener, trots att de till största del blir ganska stereotypa (hur nu en film om rymdnazister kan bli stereotyp, hmm...). Det som är mest irriterande är nog ändå att det känns som att det finns så mycket potential som inte uttnyttjas.

Det är absolut inte genomdåligt, men jag hade nog lite för höga förväntningar på den här filmen.

(Ganska) nytt: Spegel spegel

Spegel spegel (Mirror mirror) är då årets andra snövitfilm (eller ja, den släpptes innan Snow White and the Huntsman, men jag såg denna efter...) och jämförelser mellan dem känns naturliga. Det är den klassiska sagan, med tvisten att den onda drottningen vill gifta sig med prinsen och att dvärgarna är rövare. Typ.

Till skillnad från Huntsman-filmens mer vuxna inriktning är det genast tydligt att denna är en familjefilm. Det är färgglatt och känns tyvärr ganska plastigt. Filmen skulle ha vunnit mycket på om den hade fått en snyggare inpackning, då hade man lättare kunnat ta till sig handlingen som faktiskt har flera ljuspunkter. Det är exempelvis kul mer än en gång. När prinsen för tredje gången står halvnaken inför drottningen efter att mött dvärgbanditerna, då skrattade jag. Drottningens skönhetsprocedur är även den skrattframkallande.

Huntsman-filmen marknadsfördes som om Snövit i den blir världens krigarprinsessa - och jag blev besviken över att så inte var fallet (trots att hon har rustning på sig) när jag väl såg filmen. I Spegel spegel är det istället lite tvärtom - här förväntar man sig inte minsta fajting från Snövits sida men får faktiskt en hel del just sånt. I det avseendet är denna Snövit mycket tuffare än Kristen Stewarts, här har vi en tjej som faktiskt kan fäktas.

Skådisarna är helt okej. Den onda drottningen spelas av Julia Roberts och Snövit av Lily Collins. Prinsen spelas av Armie Hammer (han som spelar tvillingarna i The Social Network). Inget att klaga på, men heller inget att höja till skyarna.

Detta är ingen film jag tänker rekommendera varmt, men jag avråder absolut inte från att se den. Lite småtrevlig undehållning.

Nytt: American Pie: Reunion

Vi som har sett de andra American Pie-filmerna vet ju vad det handlar om. Skillnaden från de tidigare filmerna är att i American Pie: Reunion har karaktärerna blivit äldre, och har andra sorters problem. Ja, förutom Stifler då...

Det är de ursprungliga karaktärerna (från de tre första filmerna) som återförenas i den här filmen. Fokus ligger dock bara på de manliga huvudpersonerna (främst Jim som spelas av Jason Biggs), de kvinnliga förekommer mest i utkanten och blir väldigt opersonliga och ointressanta. Undantaget får väl vara Michelle (Alyson Hannigan) som som vanligt är coolast.

American Pie: Reunion leverarer vad man kan kräva av en American Pie-film. Den är sjukt sexfixerad och innehåller mååååånga låga skämt i bl.a. kiss-och-bajs-kategorin. Trots detta så slutar den på plus: den har hjärta och väldigt många roliga scener. Skrattade högt många gånger. Visst är det förutsägbart, men när filmen var slut hade jag ett leende på läpparna. Det räcker långt tycker jag!

Topp 3: Musikalfilm

Som några av er kanske har utläst från några av mina tidigare inlägg så är jag ett stort fan av musikaler. Bland det bästa som finns är när karaktärerna brister ut i sång och gör ett snyggt dansnummer - då njuter jag. Därför tänkte jag här lista mina tre favorit-musikalfilmer.

Förstaplatsen kniper den fantastiska kultfilmen Hair från 1979. Det är hippies med långt hår som är härligt flummiga och rebelliska. Det är många humoristiska kulturkrockar mellan hippies och de mer konservativa. Allt mot en bakgrund av viktiga politiska händelser, vilket ger filmen mer substans. Det är underbara sång-och dansnummer (bara älskar "I Got Life"-numret på bordet). Hade dock klarat mig utan den sjukt långa scenen då de är drogpåverkade och allt bara är hallucinationer och fantasier. Blev väldans förvånad när jag för ungefär 30 minuter sedan upptäckte (genom imdb:ande) att huvudhippien (bilden) spelas av Treat Williams som också spelar pappan i den mysiga serien Everwood. Vilken kontrast!

På andra plats kommer en modernare musikal: Chicago från 2002. Filmen utspelar sig på 20-talet och handlar om Roxie Hart (Renée Zellweger) och Velma Kelly (Catherine Zeta-Jones) som båda har mördat och därför hamnar i fängelse. Väl där uttnyttjar de medierna till max för att bli berömda, med hjälp av advokaten Billy Flynn (Richard Gere). Det är en härlig satir över mediesamhället. Det handlar om hur man kan bli känd för vad som helst och hur lätt denna berömmelse kan försvinna. Även här är det en hel hög underbara sång- och dansnummer, mina personliga favoriter är det när alla tjejerna i fängelset sjunger om varför de mördat sina män och det med Richard Gere i glittrig kavaj. Fantastisk underhållning!

Grease från 1978 får hamna på tredjeplatsen. Den är ju ändå en klassiker, liksom. Om du inte har koll på vad Grease handlar om så undrar jag vart du hållit hus i hela ditt liv, men kan ju för säkerhets skull sammanfatta den med att det är en kärlekshistoria på high school. Typ en Romeo och Julia-historia, fast mycket mindre dramatisk. Huvudrollerna spelas av John Travolta och Olivia Newton-John. John Travoltas bästa roll, i mitt tycke. Låtarna från Grease är ju så kända att man kan sjunga med i varenda en, så kan inte välja nån favorit. Bra hela högen!


Det var väldigt svårt att välja ut bara tre filmer, så såklart finns det ett helt gäng bubblare: Moulin Rouge, Sound of Music, Rent, Sweeney Todd och Fantomen på operan för att nämna några. Får väl skriva om dem nån annan gång. Kan ju för säkerhets skull förklara att jag inte räknar Disneyfilmerna som riktiga musikalfilmer, annars hade exempelvis Lejonkungen varit en stark kandidat.

(Ganska) nytt: This Means War

This Means War handlar om två agenter (av typen Bond) tillika bästa kompisar som inser att de dejtar samma kvinna (Lauren) - och bestämmer sig för att tävla om henne med hjälp av sina agent-skills.

Jaa, filmen är ungefär så som man förväntar sig när man hör storyn. Det är överdrivet och orealistiskt - men hade man egentligen tänkt sig något annat? Det är en såndär film som man glömt så fort eftertexterna rullar, den lämnar inget bestående intryck varken som väldigt dålig eller bra. Men några skratt lockar den ändå till, deras extrema sätt att sabotera varandras dejter är rätt kul då och då. Och visst skrattar man ibland åt Laurens knäppa bästa kompis.

Agenterna spelas av Chris Pine och Tom Hardy, och det gör de väl helt okej. Tjejen spelas av Reese Witherspoon, och hon är stabil som vanligt.

Lite lagom intelligensbefriad underhållning.

På bio: 21 Jump Street

21 Jump Street handlar om två rätt kassa poliser (Jonah Hill och Channing Tatum) som blir placerade att jobba som undercover på en high school för att hitta de som langar droger.

Det är en halvtrevlig bagatell som är helt okej underhållning för stunden. Man får ha överseende med att den är sjukt orealistisk och istället bara åka med i filmen och liksom skratta när man bör. Det klart bästa med filmen enligt min mening är att high school inte är vad huvudpersonerna förväntar sig - den forna high school-kungen Jenko (Tatum) hamnar bland nördarna och vice versa. Filmen sätter en lite intressant spinn på den rådande high school stereotypen - det populära gänget bryr sig. Om miljön bl.a. 

Den har några överraskande vändningar i handlingen (trots att den i stort sett är rätt förutsägbar) och lockar till ganska många skratt. Jonah Hill spelar samma typ av karaktär han brukar (fast en smalare sådan) och är som vanligt rolig. Channing Tatum också. Dave Franco (jäpp, James Francos lillebror. Det kopplingen gjorde jag först igår, seg som jag är) spelar den populära killen som dealar droger, och gör det bra. Och så tycker jag om att Jake M. Johnson (som spelar Nick i New Girl) är med litegrann.

Kan ju också avslöja att Johnny Depp förvånande nog är med några minuter i filmen och gör en riktigt rolig insats, så ifall du har svårt att förstå varför du borde se klart filmen har du i alla fall det att se fram emot.

Trailer: Safety Not Guaranteed

Snubblade över den här lilla guldklimpen till trailer idag. Så fort "from the producers of Little Miss Sunshine" dök upp kände jag att det här har potential. Sen såg jag att Aubrey Plaza (allmänt rolig människa från bl a Scott Pilgrim vs the World och Parks and Recreation) och Jake Johnson (Nick i New Girl) spelar två av huvudrollerna. Safety Not Guaranteed verkar vara en knäpp liten indierulle och jag råkar ju vara extremt svag för den genren. 

Safety Not Guaranteed handlar om en journalist och två praktikanter som, i hopp om att hitta en bra story, bestämmer sig för att leta upp en man som skrivit en kontaktannons där han letar efter någon som vill följa med på tidsresor.

Enligt allvetande IMDb har Safety Not Guaranteed premiär 8 Juni i Amerikat. Förhoppningsvis letar den sig över atlanten till oss här i Sverige så småningom.

I Love You, Man

Förlåt hörrni, jag har varit en himla dålig bloggare på sistone, tur att Felicia har bloggat lite. Men nu är jag tillbaka igen och tänkte tipsa er om en himla rolig film.

I Love You, Man handlar om Peter (Paul Rudd) vars liv handlar om hans jobb och hans nyblivna fästmö. När det är dags att börja planera bröllopet inser Peter att han inte har någon vän som kan vara Best Man. Han börjar leta efter en bästa vän och träffar av en slump på den excentriske Sydney (Jason Segel). Vänskap utvecklas, komplikationer uppstår.

I Love You, Man är min slags humor. Den är lite knäpp, lite konstig och en alldeles perfekt mängd klyschig. Jag älskar Jason Segel och tycker att han är himla rolig som Sydney, men jag tycker faktiskt att det är Paul Rudd's Peter som är filmens verkliga höjdpunkt. Han är asrolig helt enkelt. Över lag så är detta en väldigt bra film som är perfekt om man vill få sig ett gott skratt och bli på bra humör. En feel-good rulle med mycket bromance.

Topp 3: Heath Ledger

Dags för ett topp 3-inlägg med en av mina favvoskådespleare, Heath Ledger. Helt sjukt sorgligt att han inte längre finns.

En av mina favoritfilmer är 10 orsaker att hata dig, och det står jag för. Roligare film får man leta efter. Kan dock varna för att jag kan vara lite jobbig när jag ser på den här filmen, har sett den så många gånger att jag kan i princip alla repliker, vilket jag såklart vill visa alla i min närhet genom att säga dem några sekunder innan de sägs i filmen. Min favvoscen är då Heath sjunger på läktaren - då smälter jag.

10 orsaker att hata dig handlar om Cameron (Joseph Gordon-Levitt) som börjar i en ny skola. Han blir kär i Bianca Stratford. Men det finns ett problem, hon har en väldigt strikt farsa (men väldigt rolig sådan), så hon får inte dejta ifall inte hennes storasyrra gör det. Storasyrran Kat (Julia Stiles) bryr sig inte, hon ska föreställa världens hårding. Så Cameron betalar värstingen Patrick Verona (Heath Ledger) för att dejta Kat, för ingen annan kan tänka sig att dejta henne eftersom hon är så hemsk (hmpf). 

Det är en ganska typisk high school-film, men med duktiga skådisar och genuint roliga scener. Fantastiskt bra!!!

Brokeback Mountain får äran av att bli nummer två på denna lista. Fantastisk film om förbjuden kärlek. Det är något så ovanligt som en cowboy-gay-film, med två asbra skådisar i huvudrollerna - Heath Ledger och Jake Gyllenhaal. I periferin finns också två andra stora skådisar i rollerna som killarnas respektive - Michelle Williams och Anne Hathaway. Det är mycket tystnad och talande blickar, och kan utlova en massa tjutande (i alla fall till alla som har känslor...). Fy satan så bra.

Nummer tre får filmen The Dark Knight bli. Det är många kända skådisar med i filmen, men enligt mig är det bara Heath som är värd att nämnas. Det är han som gör hela filmen i rollen som den jätteobehagliga skurken Joker. Det är alltså en Batman-film, en mörk sådan. Det är spännande med många snygga scener. Asbra! 

Två oavslutade filmer

När jag börjar se på något har jag väldigt svårt att sluta. Det gäller både filmer och tv-serier. Därför finns det väldigt få saker som jag börjat se men inte sett klart. Tycker egentligen att man inte har rätt att uttala sig om någonting om man inte sett allt - det kan ju liksom bli asbra på slutet och förändra hela grejen. Men nu ska jag göra ett, eller jaa, två, undantag. Här följer två filmer som jag tyckte var så enormt dåliga att jag inte ens kunde tvinga mig igenom den. Gemensamt för filmerna är jag sett ungefär en halvtimme av dem, annars påminner de inte det minsta om varandra. Slösa alltså inte er dyrbara tid på dessa filmer, se nåt bra istället!

The Green Hornet har så mycket potenital. Den börjar bra - ett gangstersamtal mellan den kaxiga James Franco och den mer tillbakadragne Christoph Waltz. Så sprängs James Franco (?) - what a waste! Men i alla fall, vilka skådisar! Så dyker slackern Seth Rogen upp, som normalt brukar vara rolig. Men det är han inte. Han träffar nån asiat som har nån typ av superkrafter (hann inte riktigt förklaras innan filmen stängdes av på min tv...). Och han är inte heller rolig. Fast visst försöker de, båda två. Så börjas det skrivas om dem i tidningen, de blir nån sorts onda superhjältar med baktanken att de ska göra nåt bra, tror jag. Varför Seth Rogen ens får vara med asiaten är mitt största frågetecken, han kan ju absolut ingenting. Kanske är det för att han har pengar. Så dyker Cameron Diaz upp, gissar att killarna blir kära. Det är så totalt ointressant att jag inte vill veta.

The Tree of Life har fått väldigt mycket bra kritik. Det ställer jag mig väldigt undrande inför - fattar inte alls grejen. Även i den här filmen finns det stora namn - Brad Pitt och Sean Penn för att bara nämna några. Men det hjälper inte. Under den haltvimme jag såg av filmen hann jag förstå absolut ingenting. Jag kände mig som ett enda stort frågetecken. Förstår det som att olika folk är ledsna och snackar om folk som dött - så binds det säkert ihop på nåt snyggt sätt på slutet. Mycket av min frustration beror på de oändliga bilderna på typ himmel (såsom bilden ovan) och hör och häpna - ett träd. Det ska väl vara vackert och symbolisera nåt antar jag, men det blir bara segt och flummigt. Att från början veta att filmen är närmare två och en halv timme gör inte heller att man gärna tvingar sig igenom den.

Vore ju kul om nån tycker nåt helt annat? Händer det verkligen något efter den första halvtimmen som förändrar hela grejen?

Jag vill se: Dark Shadows

Haha, åh herre min gud. Jag hade hört talats om det här projektet rätt länge men inte varit så intresserad. Jamenar, Tim Burton + Johnny Depp + Vampyr? Ännu en Tim Burton-film med en blek Johnny Depp i? Meh. Kändes lite gjort. Men sen kollade jag på trailern och det är en komedi (?!) som verkar helt underbart skruvad och rolig. Där ser man. Den är föga förvånande full av intressanta skådisar, så som Helena Bonham Carter (så klart), Eva Green och den underbara Chloë Moretz.


Dark Shadows handlar om vampyren Barnabas Collins (Depp) som vaknar upp i 1972 efter att ha varit levande begravd i flera hundra år. Det verkar inte vara en helt smidig övergång för stackars Barnabas som inte bara måste hantera den onda häxan (Green) som gjorde honom till vampyr, utan också sina missanpassade släktingar.

Enligt IMDb har den premiär den 11 Maj här i Svedala och jag ska definitivt se den!