The Avengers

I lördags var det äntligen dags – jag såg The Avengers. Och vet ni vad? Den levde upp till hypen. I alla fall för mig. Jag var helt uppslukad från första stund och när ljusen tändes igen var jag helt uppskruvad på det sätt som jag blir när jag sett en riktigt bra film.

För er som har missat helt vad The Avengers är för påhitt så ska jag försöka sammanfatta lite snabbt. The Avengers är en serietidning från Marvel som samlar många av Marvels superhjältar. Vad jag har förstått så består The Avengers av fler superhjältar i originalserierna, men i filmen nöjde sig Marvel (på grund av att dom inte äger alla sina karaktärer m.m.) med att ha med Iron Man, Captain America, Thor, The Hulk, Black Widow och Hawkeye. Att det så småningom skulle bli en Avengers-film är något som det har hintats om sedan Iron Man kom och S.H.I.E.L.D-agenten Coulson dök upp för första gången.

Så, vad handlar The Avengers om? Asaguden Loki (Loke på svenska) (Tors bror, för er som har missat det) anländer till jorden och ställer till med problem. Han vill bli jordens envåldshärskare och har till sin hjälp en arme av utomjordingar. I ett försök att stoppa Loki bestämmer sig S.H.I.E.L.D för att samla jordens superhjältar och skapa ett team - The Avengers. 

The Avengers är spännande, extremt underhållande och väldigt väldigt rolig. Hela-salongen-skrattar-rakt-ut-rolig. Robert Downey Jr är som vanligt klockren som sig själv Tony Stark/Iron Man, men även resten av gänget får sin beskärda del av snabba repliker och fantastiska one-liners. Dialogen är rakt igenom fantastisk och filmens bästa scener är dom där det pratas mycket. Så enkelt är det. Men jag är ju även en sucker för lite bra action och The Avengers är full av bra action. Snygga, smarta och roliga actionscener som tyvärr förstördes lite av den stundtals väldigt irriterande 3D:n. 

Alla skådespelare är jättebra och jag gillade verkligen Mark Ruffalo som den nya Hulk/Bruce Banner. Även Scarlett Johanssons Black Widow och Jeremy Renners Hawkeye var bra, jag blev riktigt förtjust i deras karaktärer.

Filmens bad-guy – Loki – är en av filmens höjdpunkter. Så klart. Det är ju min favorit Tom Hiddleston som spelar honom. Loki har blivit rejält mycket mer galen och elak sen Thor men Hiddleston lyckas ändå spela honom som komplicerad och inte bara som en rakt igenom ond supervillain-klyscha. Dessutom så är många av filmens bästa skämt på Lokis bekostnad.

Så, gillar du serietidnings/superhjälte-filmer så kommer du förmodligen att älska The Avengers. Gör du inte det så finns det ändå en stor chans att du kan gilla den här. Den är helt enkelt en väldigt bra, välgjord och underhållande film. Se den nu!

Topp 3: Heath Ledger

Dags för ett topp 3-inlägg med en av mina favvoskådespleare, Heath Ledger. Helt sjukt sorgligt att han inte längre finns.

En av mina favoritfilmer är 10 orsaker att hata dig, och det står jag för. Roligare film får man leta efter. Kan dock varna för att jag kan vara lite jobbig när jag ser på den här filmen, har sett den så många gånger att jag kan i princip alla repliker, vilket jag såklart vill visa alla i min närhet genom att säga dem några sekunder innan de sägs i filmen. Min favvoscen är då Heath sjunger på läktaren - då smälter jag.

10 orsaker att hata dig handlar om Cameron (Joseph Gordon-Levitt) som börjar i en ny skola. Han blir kär i Bianca Stratford. Men det finns ett problem, hon har en väldigt strikt farsa (men väldigt rolig sådan), så hon får inte dejta ifall inte hennes storasyrra gör det. Storasyrran Kat (Julia Stiles) bryr sig inte, hon ska föreställa världens hårding. Så Cameron betalar värstingen Patrick Verona (Heath Ledger) för att dejta Kat, för ingen annan kan tänka sig att dejta henne eftersom hon är så hemsk (hmpf). 

Det är en ganska typisk high school-film, men med duktiga skådisar och genuint roliga scener. Fantastiskt bra!!!

Brokeback Mountain får äran av att bli nummer två på denna lista. Fantastisk film om förbjuden kärlek. Det är något så ovanligt som en cowboy-gay-film, med två asbra skådisar i huvudrollerna - Heath Ledger och Jake Gyllenhaal. I periferin finns också två andra stora skådisar i rollerna som killarnas respektive - Michelle Williams och Anne Hathaway. Det är mycket tystnad och talande blickar, och kan utlova en massa tjutande (i alla fall till alla som har känslor...). Fy satan så bra.

Nummer tre får filmen The Dark Knight bli. Det är många kända skådisar med i filmen, men enligt mig är det bara Heath som är värd att nämnas. Det är han som gör hela filmen i rollen som den jätteobehagliga skurken Joker. Det är alltså en Batman-film, en mörk sådan. Det är spännande med många snygga scener. Asbra! 

Två oavslutade filmer

När jag börjar se på något har jag väldigt svårt att sluta. Det gäller både filmer och tv-serier. Därför finns det väldigt få saker som jag börjat se men inte sett klart. Tycker egentligen att man inte har rätt att uttala sig om någonting om man inte sett allt - det kan ju liksom bli asbra på slutet och förändra hela grejen. Men nu ska jag göra ett, eller jaa, två, undantag. Här följer två filmer som jag tyckte var så enormt dåliga att jag inte ens kunde tvinga mig igenom den. Gemensamt för filmerna är jag sett ungefär en halvtimme av dem, annars påminner de inte det minsta om varandra. Slösa alltså inte er dyrbara tid på dessa filmer, se nåt bra istället!

The Green Hornet har så mycket potenital. Den börjar bra - ett gangstersamtal mellan den kaxiga James Franco och den mer tillbakadragne Christoph Waltz. Så sprängs James Franco (?) - what a waste! Men i alla fall, vilka skådisar! Så dyker slackern Seth Rogen upp, som normalt brukar vara rolig. Men det är han inte. Han träffar nån asiat som har nån typ av superkrafter (hann inte riktigt förklaras innan filmen stängdes av på min tv...). Och han är inte heller rolig. Fast visst försöker de, båda två. Så börjas det skrivas om dem i tidningen, de blir nån sorts onda superhjältar med baktanken att de ska göra nåt bra, tror jag. Varför Seth Rogen ens får vara med asiaten är mitt största frågetecken, han kan ju absolut ingenting. Kanske är det för att han har pengar. Så dyker Cameron Diaz upp, gissar att killarna blir kära. Det är så totalt ointressant att jag inte vill veta.

The Tree of Life har fått väldigt mycket bra kritik. Det ställer jag mig väldigt undrande inför - fattar inte alls grejen. Även i den här filmen finns det stora namn - Brad Pitt och Sean Penn för att bara nämna några. Men det hjälper inte. Under den haltvimme jag såg av filmen hann jag förstå absolut ingenting. Jag kände mig som ett enda stort frågetecken. Förstår det som att olika folk är ledsna och snackar om folk som dött - så binds det säkert ihop på nåt snyggt sätt på slutet. Mycket av min frustration beror på de oändliga bilderna på typ himmel (såsom bilden ovan) och hör och häpna - ett träd. Det ska väl vara vackert och symbolisera nåt antar jag, men det blir bara segt och flummigt. Att från början veta att filmen är närmare två och en halv timme gör inte heller att man gärna tvingar sig igenom den.

Vore ju kul om nån tycker nåt helt annat? Händer det verkligen något efter den första halvtimmen som förändrar hela grejen?

Filmdiss: Captain America: The First Avenger

Såna här filmer gör mig arg. Såna som har potential, men som liksom faller pladask. Klyschigare film än Captain America får man leta efter. Filmen handlar om den tanige och sjuklige Steve Rogers som har som högsta dröm att få försvara sitt land i krig (!). Han blir gång på gång nekad, men en forskare, som håller på med ett hemligt projekt, upptäcker att han är en så himla god människa och sätter honom i en maskin som gör honom stor, stark och snygg och ger honom lite superhjältekrafter. Så kan han äntligen slåss för sitt land!

Captain America är så amerikaniserad att man får kväljningar. Samma tendens får jag också av alla små käcka kommentarer som är till för att vara roliga (men inte är det). Är det förresten någon som kan svara på varför han envisas med att springa omkring med den väldigt uppseendeväckande skölden (som för övrigt är med på bilden) när han borde göra allt för att inte synas? Försöket till kärlekshistoria är också lagom påklistrat (trots att jag diggar tjejen, Hayley Atwell. Hon spelar ju den coolaste tjejen i Svärdet och Spiran för bövelen.)

Okej, för att säga något posivt så tycker jag att det är snyggt hur dom i början av filmen lyckats få Chris Evans spinkighet att se verklig ut. Och några några roliga stunder finns det, kanske framförallt när han blir någon sorts reklamdocka som sjunger och dansar och slår Hitler varje kväll. Och så diggar jag ju Hugo Weaver (som spelar Johann Schmidt) ända sen han var ondingen i Matrix.

Om man istället skulle försöka tänka sig att filmen är ironiskt menad, vilket är ett alternativ, så kanske den blir bättre. Eller nej, den misslyckas med det med.

Slutsats: inte bra. That's it.