(Ganska) nytt: Les Misérables

Les Misérables är en musikal som utspelar sig i 1800-talets Frankrike under många år. Handlingen kretsar kring Jean Valjean (Hugh Jackman), en före detta fånge, och hans nemesis Javert (Russell Crowe) som jagar honom.

Kan ju börja med en varning: de sjunger hela tiden (eller okej, filmen innehåller kanske fem talade meningar), vilket kan vara lite svårt att acceptera. Blir lätt lite löjligt med alla känslosamma sångkonversationer. Personligen vande jag mig dock ganska snabbt, och glömde nästan bort att de faktiskt inte pratade. Sen är jag ju ett stort musikalfan också, vilket kanske gjorde det lättare. I vilket fall som helst är det imponerande sångprestationer från allihop.

Man hör ju på namnet att det inte är nån glad och käck historia (Les Miserablés = de eländiga, typ). Trots detta innehåller filmen en del humor, bland annat i form av själviska tjuvparet spelat av Helena Bonham Carter och Sacha Baron Cohen (jäpp, Ali G/Borat/Brüno).

Som ni kanske redan förstått är rollistan fylld med kända namn. Anne Hathaway gör ett sjukt imponerande sångnummer. Amanda Seyfried och min favvo Eddie Redmayne spelar ett kärlekspar. Sen har de också lyckats hitta två av de bästa skådisungar jag nånsin sett - de som spelar Gavroche och unga Cosette.

Den är lång, drygt 2,5 h, men jag tycker lätt att den är värd tiden. En snygg och känslomässig film som berör. Jag erkänner, jag tjöt som en gris.

Massa rekommendationer från mig!

(Ganska) nytt: Searching for Sugar Man

Hör och häpna - nu vill jag tipsa om ännu en dokumentär! Kanske ingen överraskande sådan dock, men i alla fall.

Searching for Sugar Man vann en oscar i kategorin bästa dokumentär, så det är knappast förvånande att den är bra. Extra kul är det därför att det är en svensk som har gjort den - Malik Bendjelloul. Det är en slags detektivhistoria, en sökan efter vad som har hänt med artisten Rodriguez. Hans skivor floppade totalt när de släpptes på 70-talet, i alla länder utom Sydafrika. Där har han blivit en hjälte, en symbol för kampen mot apartheid, och sålt flera hundra tusen skivor. Helt utan artistens vetskap.

Det är en dokumentär som griper tag i en från första början. Det är spännande och historien är helt otrolig. Det är som en saga som på samma gång känns mer äkta än mycket annat. Samtidigt är det inte bara lyckligt, men den övervägande känslan man får av filmen är ändå värme. Och glädje.

Man får höra många av Rodriguez låtar, och jag är minst lika förvånad som alla i filmen över att hans musik floppade nästan överallt. Det är helt fantastisk musik, som jag kommer fortsätta lyssna på långt efter att dokumentären slutat.

En underbar film som ni bara måste se! Annars kommer jag hem till er och tvingar er!

(Ganska) nytt: Ruby Sparks

Ruby Sparks handlar om en författare som både har problem med sitt skrivande och sitt romantiska liv (och liv i allmänhet). Han umgås i princip bara med sin bror. En dag får han inspiration till att skriva om sin drömtjej. Helt plötsligt står hon, livs levande, i köket.

Det är en romantisk komedi med smått övernaturliga toner (ja, hela grejen att en romankaraktär börjar leva kan ju tyckas lätt overkligt...). Det är exentriska typer vi får följa som samtidigt är charmiga (precis som det brukar vara i romantiska komedier. Dock tycker jag att de lyckas göra det lite annorlunda ändå).

Paul Dano (den tysta storebrorsan i Little Miss Sunshine) funkar jättebra i huvudrollen. Han är lagom alldaglig och komisk för att lyckas med den ganska patetiska Calvin. Zoe Kazan påminner mycket om sin nästan-namne Zooey Deschanel i sin charmiga sötnördighet. Också kul att Antonio Banderas har en mindre roll som en weird figur, kände knappt igen honom.

En höjdpunkt är scenen när Calvin träffar Ruby första gången. Hans herregud-jag-har-blivit-galen-minspel är underbart.

En gullig och rolig film som överraskar och som bl.a. handlar om att acceptera den man älskar som den är. Bättre än många filmer i samma genre, så tycker verkligen att den är sevärd!

(Ganska) nytt: Ted

När John var liten önskade han att hans teddybjörn skulle bli levande. Hans önskan slog in, och vi får i filmen Ted följa de båda när de vuxit upp. Eller ja, vuxit upp och vuxit upp, blivit äldre i alla fall. John (Mark Wahlberg) har träffat en flickvän (Mila Kunis) som börjar bli lite trött på Ted.

Vi snackar alltså om en levande teddybjörn som beter sig som en stereotypt dräggig ungkarl. Tar droger, har horor på besök och är allmänt fräck och grov i munnen. Skulle det ha varit en människa så hade det varit svårt att mäkta med, men nu blir det på nåt sätt så bisarrt att det blir charmigt. I alla fall till viss del. Visst är humorn lite väl mycket under bältet, men filmen lyckas fler än en gång få mig att skratta. Det är ju ett gosedjur, liksom!

För min del är det de små detaljerna som är roligast, exempelvis bildspelet i början där Ted bl.a. är utklädd till Yoda. Hela grejen att han har blivit en slags avdankad kändis är också underhållande. Dessa delar känns genomtänkta och fyndiga, till skillnad från flera klyschiga snuskskämt.

Lite förvirrande i början är det att Teds röst är samma som gör farsan i Family Guy (Seth MacFarlane), men man vänjer sig.

Det utvecklas ändå till att bli en ganska gullig film om vänskap och kärlek. Sluthändelserna hade de kunnat förkorta, men annars har jag inte så mycket invändningar. Helt okej, passar perfekt om man vill skratta lite utan att behöva anstränga hjärnan.

(Ganska) nytt: The Bourne Legacy

The Bourne Legacy är en slags fortsättning på Bourne-trilogin med Matt Damon i huvudrollen. Men istället för att utspela sig efter de tidigare filmerna så utspelar sig denna i princip samtidigt som The Bourne Ultimatum (sista delen i Bourne-trilogin). Vi får följa en ny hjälte (Jeremy Renner, Hawkeye nivet) av samma typ som Bourne.

The Bourne Legacy följer precis samma mall som de tidigare Bourne-filmerna. Högt uppsatta typer vill mörda vår hjälte, han fattar inte varför, han hittar en snygg tjej (Rachel Weisz) som kan ge honom svar och hjälpa honom att komma undan. Såklart blir de kära. Den obligatoriska motorcykeljaktscenen i nåt exotisk land finns också med. Och springa-på-taken-jaktscenen också. Det är helt enkelt som en sämre version av de tidigare Bourne-filmerna.

Men missförstå mig inte nu. Jag tycker att Bourne-filmerna är jättebra, så att vara lite sämre än dom betyder inte att det är en dålig film. Det är mindre smart och mer förutsägbart, men ändå en spännande actionrulle. Fortfarande mycket smartare än många andra actionfilmer.

Jag kan dock inte bestämma mig för om det är en fördel att sett de tidigare filmerna innan man ser denna. Tror man missar en hel del av handlingen om man inte gjort det tyvärr (mycket hänvisningar dit), men filmen i sig blir nog mer överraskande när man inte har nåt liknande att jämföra med. Måste förresten också nämna att min favvo Edward Norton är med.

Som sagt, en spännande actionfilm som är värd att se.

(Ganska) nytt: Cockpit

Cockpit handlar om piloten Valle (Jonas Karlsson) som förlorar jobbet vilket leder till att hans (hemska) fru vill skiljas. För att kunna behålla vårdnaden om hans son letar han efter ett nytt jobb vilket misslyckas. I ett sista desperat försök klär han ut sig till kvinna (Maria) för att bli inkvoterad som kvinnlig pilot.

Jonas Karlsson är en av mina stora favoriter (både som skådis och författare, har ni inte läst hans novellsamlingar så kan jag tipsa om dem). Han är som vanligt bra, och imponerar verkligen när han är utklädd som kvinna. Med små medel blir han trovärdig, och blir en ganska stilig kvinna konstigt nog.

Jag är kluven inför den här filmen. Det är mycket som blir överdrivet och klyschigt. Jag blir också lätt förvirrad; försöker den vara realistisk eller inte? Emellanåt är allt helt trovärdigt, men så kommer det någon bisarr situation eller karaktär som känns långt ifrån verkligheten. Karaktären Albin (Björn Gustafsson) och allt som händer med honom är lagom överdrivet. Det känns heller inte realistiskt att ha så många elaka människor i sin närhet. Men om man accepterar att det är en film som inte försöker avbilda verkligheten så blir detta komiska element.

 

Det är roligt och överraskande. Bäst är det när Maria biter ifrån mot sliskige Jens. Teman som tas upp är kvotering, homo/heterosexualitet och feminism. Men mest är det en trevlig romantisk komedi, som är värd en tittning. Men ha inte för höga förhoppningar.

(Ganska) nytt: The Five-Year Engagement

The Five-Year Engagement handlar om *trumvirvel* en femårig förlovning. Filmen börjar med att Tom friar till sin flickvän Violet. Sen går filmen i princip ut på att bröllopet skjuts upp pga massa  olika omständigheter.

Hade förväntat mig något i stil med Dumpad eller På smällen där Jason Segel också spelar huvudrollen, och det känns tydligt att det är vad filmen försöker. Tyvärr är det något som fattas. Den vill vara sådär knäpprolig och charmig, men den når tyvärr inte hela vägen fram. Istället för att skratta åt de överdrivet knäppa scenerna så lider jag, just för att det känns alldeles för tydligt att de försöker vara roliga. Några gånger skrattar jag, men om man räknar antal gånger filmskaparna vill att man ska skratta så är det tragiskt få i jämförelse. Det är en förutsägbar film, vilket jag skulle kunna förlåta om vägen till det förutsägbara slutet var rolig. Potential finns, som tyvärr inte utnyttjas.

Emily Blunt, som spelar ena huvudrollen, är en favoritskådis, och hon är bra precis som vanligt. Likaså Jason Segel. Chris Pratt (brorsan till Amy i Everwood) och Alison Brie (frun till den sliskiga unga killen i Mad Men) är med och är helt okej. Det är helt enkelt inte skådisinsatserna som brister, utan manuset.

Men visst, filmen hade kunnat räknas som helt okej underhållning om den inte hade varit så FÖRBANNAT LÅNG. Det är INTE OKEJ med en rätt dålig romantisk komedi på TVÅ TIMMAR! Sista timmen satt jag bara och vred mig och ville att det skulle ta slut. Det är den största orsaken att detta blir en total filmdiss.

(Ganska) nytt: Rock of Ages

Jag hade hört ganska mycket negativt om den här filmen innan jag såg den, så jag hade inte särskilt höga förväntningar. Detta gjorde att jag faktiskt blev lite positivt överraskad.

Rock of Ages är en musikalfilm som utspelar sig på Sunset Strip på slutet på 80-talet. En tjej och en kille träffas, båda vill bli sångare. Den stora rockstjärnan Stacee Jaxx (Tom Cruise. Har precis läst Mötley Crües självbiografi och kan inte låta bli att undra om namnet ska vara nån slags hint till bandmedlemmen Nikki Sixx) dyker upp och är allmänt rockstjärneaktig. Samtidigt protesterar Catherine Zeta-Jones mot allt som har med rock att göra.

Det är en disneyfierad version av hårdrockslivet, väldigt förutsägbar och snäll. Men ändå har den en helt del charmiga scener, och jag blir som vanligt glad av musiknumrena. Det är välkända rocklåtar som sätts in i handlingen på ett bra sätt tycker jag (bättre än exempelvis i Mamma Mia...).

Det är Tom Cruise som är stjärnan, både i filmen och rent skådespelarmässigt. Han är i fokus så fort han är med i en scen, det är också han som tillför mest humor. Min personliga favoritscen är han och Malin Åkermans (som spelar en journalist från Rolling Stone) gemensamma sång/sex-nummer.

För övrigt är det inga särskilt minnesvärda skådisinsatser, bara helt okej. Många kända namn är det dock, förutom de jag redan nämnt är Alec Baldwin och Russel Brand med. Huvudrollsparet spelas av Diego Boneta och Julianne Hough.

Som sagt, om ni inte har några höga förväntningar och kan tänka er att se en småklyschig film med trevliga musiknummer så tycker jag absolut att ni ska se den här filmen!

(Ganska) nytt: Iron Sky

Jag hörde först talas om Iron Sky på radio i ett inslag om crowdfunding. Alltså att fans finansierar en filmidé som inte får pengar på nåt annat sätt. På det sättet fick filmen tydligen in 7 miljoner kronor, vilket bidrog till att filmen kunde göras. Visst var den totala budgeten på 70 miljoner, men i alla fall. När jag sedan fick höra om den speciella handlingen och att filmen är gjord av finländare så blev såklart min nyfikenhet enorm - var bara tvungen att se den.

Iron Sky handlar om att nazisterna i slutet av andra världskriget flydde till månen och satte upp en bas där de sedan dess har levt och planerat sin attack på jorden. Filmen börjar med att två amerikaner kommer till månen, vilket sätter igång handlingen.

Jag tycker att idén bakom filmen är fantastisk. Den börjar också väldigt mäktigt och snyggt när den filmar över månbasen som är formad som ett hakkors. Tyvärr tar det inte så lång tid innan den känns som action-rymd-filmer gör mest, fast som en av de sämre. Det blir så mycket Star Wars-kopiering  att det blir löjligt.

Värre är att den saknar bakgrundshistoria och intressanta detaljer. Varför kom de till månen? Vem beordrade det? Hur är livet på månen? Tycker inte man får svar på nån av de frågorna på nåt tillfredsställande sätt. Eftersom idén är såpass speciell så borde det finnas många småroliga och framförallt smarta detaljer som gör hela grejen charmig, men de har tyvärr helt glömts bort till förmån för stora rymdskepp och maktkamper. Det tar inte lång tid innan rymdnazisterna åker till jorden (vilket är synd, det är liksom måndelen som känns mest intressant), och väl där tar det inte heller lång tid innan de i princip smälter in bland den vanliga jordsbefolkningen. Man kan ju tycka att om man är uppvuxen på månen så borde det kanske kännas lite ovant och skrämmande med massa folk och byggnader och bilar och grejer, men de anpassar sig som om de aldrig gjort annat... Kunde ju ha funnits utrymme för en helt del humor, men tyvärr begränsas den till att huvudkillen är allmänt arg och skriker.

Det som räddar filmen från ett totalt magplask är att den är väldigt snyggt gjord. Sen är ju idén unik, vilket den får pluspoäng för. Plus får den också för att nazisterna faktiskt pratar tyska, och så är den amerikanska presidenten (en Sarah Palin-liknande typ) riktigt kul i sin hänsynslöshet. Och så har den ju faktiskt endel roliga scener, trots att de till största del blir ganska stereotypa (hur nu en film om rymdnazister kan bli stereotyp, hmm...). Det som är mest irriterande är nog ändå att det känns som att det finns så mycket potential som inte uttnyttjas.

Det är absolut inte genomdåligt, men jag hade nog lite för höga förväntningar på den här filmen.

(Ganska) nytt: Spegel spegel

Spegel spegel (Mirror mirror) är då årets andra snövitfilm (eller ja, den släpptes innan Snow White and the Huntsman, men jag såg denna efter...) och jämförelser mellan dem känns naturliga. Det är den klassiska sagan, med tvisten att den onda drottningen vill gifta sig med prinsen och att dvärgarna är rövare. Typ.

Till skillnad från Huntsman-filmens mer vuxna inriktning är det genast tydligt att denna är en familjefilm. Det är färgglatt och känns tyvärr ganska plastigt. Filmen skulle ha vunnit mycket på om den hade fått en snyggare inpackning, då hade man lättare kunnat ta till sig handlingen som faktiskt har flera ljuspunkter. Det är exempelvis kul mer än en gång. När prinsen för tredje gången står halvnaken inför drottningen efter att mött dvärgbanditerna, då skrattade jag. Drottningens skönhetsprocedur är även den skrattframkallande.

Huntsman-filmen marknadsfördes som om Snövit i den blir världens krigarprinsessa - och jag blev besviken över att så inte var fallet (trots att hon har rustning på sig) när jag väl såg filmen. I Spegel spegel är det istället lite tvärtom - här förväntar man sig inte minsta fajting från Snövits sida men får faktiskt en hel del just sånt. I det avseendet är denna Snövit mycket tuffare än Kristen Stewarts, här har vi en tjej som faktiskt kan fäktas.

Skådisarna är helt okej. Den onda drottningen spelas av Julia Roberts och Snövit av Lily Collins. Prinsen spelas av Armie Hammer (han som spelar tvillingarna i The Social Network). Inget att klaga på, men heller inget att höja till skyarna.

Detta är ingen film jag tänker rekommendera varmt, men jag avråder absolut inte från att se den. Lite småtrevlig undehållning.

(Ganska) nytt: This Means War

This Means War handlar om två agenter (av typen Bond) tillika bästa kompisar som inser att de dejtar samma kvinna (Lauren) - och bestämmer sig för att tävla om henne med hjälp av sina agent-skills.

Jaa, filmen är ungefär så som man förväntar sig när man hör storyn. Det är överdrivet och orealistiskt - men hade man egentligen tänkt sig något annat? Det är en såndär film som man glömt så fort eftertexterna rullar, den lämnar inget bestående intryck varken som väldigt dålig eller bra. Men några skratt lockar den ändå till, deras extrema sätt att sabotera varandras dejter är rätt kul då och då. Och visst skrattar man ibland åt Laurens knäppa bästa kompis.

Agenterna spelas av Chris Pine och Tom Hardy, och det gör de väl helt okej. Tjejen spelas av Reese Witherspoon, och hon är stabil som vanligt.

Lite lagom intelligensbefriad underhållning.

(Ganska) nytt: Chronicle

Chronicle är något så ovanligt som en film om superkrafter som känns verklighetstrogen. Detta beror mycket på att den är gjord som att den är filmad av huvudkaraktären Andrew. Tänk lite Blair Witch Project. Den fantastiska dialogen bidrar också till den verklighetstrogna känslan.

Filmen börjar lågmält och man får lära känna Andrew och hans inte alltför lätta liv. Det som sedan filmen kretsar kring är att han och två andra high school-elever får superkrafter. Personligen tycker jag den delen är bäst - när de precis har upptäckt superkrafterna och håller på och utforskar dem. De är som vilka tonårskillar som helst med enda skillnaden att de kan få saker att flyga med tanken. De skämtar och använder egentligen bara krafterna för harmlösa pranks.

Långsamt blir dock filmen mörkare. Frågan är vart gränsen går, vad har man rätt att göra när man är totalt överlägsen andra människor? Tempot höjs och denna andra del känns nästan som en helt annan film i jämförselse med början. Moraliska dilemman står i fokus och det blir våldsamt.

Skådisarna är asbra. Den enda jag kände igen sen tidigare var Michael B. Jordan som var med i Friday Night Lights. De lyckas verkligen med att få dialogen att kännas äkta, speciellt i första delen av filmen.

Jag tycker att den här filmen var fantastisk. Den överraskar, charmar och chockerar. Kan inte komma på någon annan film som påminner om denna, så den är lätt sevärd bara pga att den är så annorlunda. Den är dessutom ovanligt kort, inte ens en och en halv timme, så ifall du har ont om tid är denna perfekt.

Slutsats: Se den!

På tv: Revenge

Tänkte tipsa om en till ganska ny serie som just nu sänds på tv: Revenge. Revenge handlar om Emily som hämnas på de människor som gjort att hennes pappa blivit oskyldigt dömd för ett brott. Hon är hela tiden typ tjugo steg före alla andra och är allmänt cool och badass. Om nån minns den mysiga serien Everwood så känner ni säkert igen huvudrollen, hon spelade nämligen Ephrams kärleksintresse Amy. På riktigt heter hon Emily VanCamp.

Det är en spännande serie där hemligheter ständigt avslöjas, allt i en överklassmiljö med fina kläder och exklusiva fester. Såklart blir det också lite kärlek. Trevlig underhållning helt enkelt.

(Ganska) Nytt: New Girl

Okej, det här är en ganska ny tv-serie (den började sändas i höstas och är fortfarande inne på sin första säsong) som jag rekommenderar varmt. New Girl är en fantastisk knäpp och rolig serie som handlar som charmigt excentriska Jess (som spelas av fantastiska Zooey Deschanel) som flyttar in i en lägenhet tillsammans med tre killar som alla har sina egenheter. Kan ju förvarna att de efter första avsnittet "byter ut" den personliga tränaren till en annan sportkille, så ni inte blir alldeles chockerade. New Girl är en verkligen en riktigt rolig komediserie, som en liten teaser kan jag ju pusha för avsnitt nummer 12, som nog är det roligaste jag sett på länge (förvänta er ett antal asgarv när ni tittar på det). Tyvärr är avsnitten bara 20 minuter långa, vilket jag tycker är ett minus när man har fått vänta på dem en låååång vecka.

Hej svej!