På bio: The Host

Jag hade hört väldigt mycket dåligt om The Host innan jag såg den, så därför var mina föväntningar nere på noll. Det var alltså inte så svårt för filmen att överträffa förväntningarna, men jag blev faktiskt glatt överraskad.

The Host bygger på Stephenie Meyers roman med samma namn (som på svenska översatts till det löjliga Genom dina ögon). Berättelsen utpelar sig i en värld där en slags vänlig alienras har kommit till jorden och tagit över människornas kroppar. Vi får följa en specifik alien (Wanda) som tar över Melanies kropp, men Melanies medvetande vägrar att lämna kroppen och Wanda ifred. Det leder till att Wanda ifrågasätter sina och sin ras handlingar, och söker efter de människor som Melanie älskar.

Ja, jag vet, det låter sjukt flummigt, men åtminstone i boken så funkar storyn. Eftersom jag läst boken har jag en fördel och kan fylla i luckorna i filmen. Tror också att jag tyckte att filmen var bättre just pga det. Kan tänka mig att det blir lagom förvirrat annars, och eventuellt rätt tråkigt och ointressant (bygger detta till viss del på att en i mitt biosällskap somnade under filmens gång...).

Visst finns det en hel del att klaga på. Det blir ganska löjligt med rösten i huvudet, men jag tycker att man vänjer sig. Skulle också ha föredragit mer romantik. Eller rättare sagt, att de byggde upp kärlekshistorie(r)n(a). Nu verkar det som att berättelsen utspelar sig under bara några dagar, vilket inte är fallet enligt boken. Det gör kärleken lagom orealistisk (du kanske tycker att det redan är för overkligt med aliens i huvudet på folk, så att en orealistisk kärlekshistoria varken gör från eller till, men se där håller jag inte med). Tyvärr är en av de få romantiska scenerna också en av de löjligaste - när Wanda/Melanie sitter på berget ihop med Ian. Eller är det bara jag som stör mig enormt på hans konstiga lutning?

Saoirse Ronan spelar huvudrollen riktigt bra, och Diane Kruger gör elakingen utmärkt. Tyvärr är huvudkillarna inga höjdarskådisar direkt.

Trots dess brister tycker jag ändå att det är en mysig film. Åtminstone om man ser den utan några höga förväntningar.

På bio: Silver Linings Playbook

Silver Linings Playbook (eller "Du gör mig galen" på svenska, orkar inte vilken dålig översättning...) är en slags romantisk dramakomedi som handlar om Pat (Bradley Cooper) (ja, han i Hangover) som precis blivit utsläppt från ett mentalsjukhus och tvingas flytta in hos sina föräldrar.  Han har bestämt sig för att försöka återförenas med sin ex-fru, tills han träffar den något problematiska änkan Tiffany (Jennifer Lawrence).

Silver Linings är stundtals mörk, oväntad, rörande och väldigt rolig. Man går igenom hela känsloregistret och går från tårar till skratt i samma scen! Underbart. Fantastiska skådis-insatser överlag men Bradley Cooper stod ut för min del, har inte gillat honom innan men i denna ÄLSKADE jag honom. J-Law älskade jag ju redan, men hon är fantastisk hon med och förtjänade verkligen den där Oscarn hon vann häromkvällen. Gillade birollerna, särskilt Robert De Niro som Pat's extremt skrockfulla pappa.

Jag är själv tack och lov rätt skonad från psykiska problem, men vad jag har förstått så har denna film hyllats för dess verklighetstrogna inblick i hur det kan vara att leva med sådana problem och hur man behandlas av samhället. Alla och envar verkar älska den här filmen och jag förstår det verkligen!

Så, unna er och se denna pärla! Kanske redan i helgen?

Nytt: Argo

Argo bygger på verkliga händelser och utspelar sig i slutet på 70-talet i Iran. Där ockuperas den amerikanska ambassaden, men sex amerikaner lyckas fly och gömma sig. Filmen handlar om hur CIA (med Tony Mendez (Ben Affleck, som också regisserat filmen) i spetsen) ska försöka få dessa sex personer levande från Iran.

Jag har nog aldrig varit så nervig när jag sett en film förut. Det går inte att slappna av ett ögonblick, som tittare är man ständigt på helspänn med ont i magen. Vad som helst kan hända. Det kan ju låta negativt att man som tittare hela tiden är nervös, men det är bl.a. det som gör att filmen är så förbannat bra. Det är sjukt spännande, och man blir inte uttråkad nån gång. De två timmarna flög förbi. Som tur är innehåller också filmen några humoristiska scener (främst hela Hollywood-grejen) som kommer som välkomna avbrott i den annars nästan olidliga spänningen.

Skådisarna är bra hela högen. De är föhållandevis okända, med undantag av Ben Affleck såklart. Annars är också Marissas pappa i OC, coachen i Friday Night Lights och Malcolms pappa från Malcolm-ett geni i familjen med.

Förstår mycket väl varför den är oscarsnominerad i kategorin bästa film (och i några andra kategorier). BRA, helt enkelt. JÄTTEBRA!

På bio: Pitch Perfect

Pitch Perfect handlar om Beca (Anna Kendrick) som börjar på college. Högst motvilligt går hon med i skolans kvinnliga a capella-grupp.

Har tyckt om Anna Kendrick ända sen jag först såg henne i Twilight (där jag tycker att hon är den bästa skådisen, möjligtvis i tävling mot Bellas farsa). Sen dess har hon varit jättebra i allt jag sett henne, en personlig favorit är 50/50. Hon är sådär lågmält komisk och lyckas vara charmig och bortkommen utan att bli tjejgullig. Rätt cool, helt enkelt. Är i den här filmen också impad av hennes sångröst.

Har hört att Pitch Perfect kallas anti-Glee, men tycker den har mer likheter än skillnader med serien. Tycker att humorn påminner lite om varandra och stämningen är inte heller helt olik. Som ni nog vet vid det här laget är jag ett stort fan av Glee, så det är ett gott betyg från mig. Största skillnaden är att sångnumren känns förvånansvärt spontana (vilket man definitivt inte kan beskylla Glee för) och äkta.

Det är väldigt roligt att de nördiga och sjukt löjliga killarna i den manliga a capella-gruppen har högst status. De ses som hjältar och alla är impade när de sjunger skalor på skolgården. Speciellt kul är den elake och uppblåste ledaren. En klockren parodi på coola gänget. Fat Amy (Rebel Wilson, ni känner igen henne ifrån Bridesmaids) är också väldigt kul, det går inte att komma ifrån. Visst har hon tendens att bli lite överdriven, men jag skrattar ändå.

Kul detalj för oss svenskar är den många gånger återkommande Ace of Base-låten.

Kan inte komma på nåt negativt att säga faktiskt. Eller okej, spygrejen hade de kunnat skippa. Men annars en fantastiskt kul film. Den är uppfriskande och innehåller inte så många collegefilms-klyschor. Visst får vi såklart den klassiska kärlekshistorien, men en ovanligt fräsch och charmig sådan.

En av de roligaste filmerna jag sett på länge. Massa rekommendationer från mig!!!

Nytt: Flight

Flight handlar om piloten Whip (Denzel Washington) och filmen inleds med en flygkrash. I utredningen framkommer det att det är något som inte står helt rätt till.

Har aldrig sett ett liknande flygkrash-scen. Den är väldigt snyggt och överraskande gjort. För övrigt är den största behållningen med filmen huvudrollsinnehavaren. Denzel Washington är helt fantastisk som den inte helt likeble Whip.

Det är en bra och spännande film som kretsar mycket kring vad som är rätt och fel. Den var inte vad jag förväntade mig, så den överraskade i alla fall mig. Vet inte riktigt hur jag ska tycka mer utan att spoila för mycket, så avslutar helt enkel här.

Inte nån ny favoritfilm, men visst är den sevärd. Mest pga Denzel, som sagt. Han har för övrigt blivit oscarsnominerad för din insats.

Nytt: Looper

"In 2074, when the mob wants to get rid of someone, the target is sent 30 years into the past, where a hired gun awaits. Someone like Joe, who one day learns the mob wants to 'close the loop' by transporting back Joe's future self." -imdb

Looper handlar alltså om tidsresor, bland annat. Vi snackar alltså två versioner av samma person (bilden). Jag brukar kunna ha problem med just temat tidsresor - tycker alltid det går att hitta luckor - men i den här filmen lyckas de göra det riktigt smart.

För att Joseph Gordon-Levitt ska likna sitt äldre jag, Bruce Willis, så har han fått massa konstigheter i ansiktet. Det är lätt att störa sig på, men visst, jag fattar poängen. Hade nog blivit bättre utan, dock.

Det är rått och actionfyllt, utan att bli klyschigt. Är riktigt impad av de oförutsäbara och, enligt mig, nyskapande actionscenerna. Det är inga storslagna bautafighter, de lyckas istället med mindre medel få det spännande och snyggt. Och chockerande. Det finns också vissa övernaturliga element som görs väldigt snyggt.

Diggar också att huvudkaraktären, yngre Joe, inte är så himla likeble. Han är ingen typisk hjälte utan tänker mest på sig själv. Men såklart genomgår han en förändring.

Rent skådespelarmässigt gör de båda Joesen inga speciellt bestående intryck. De är bra, men inte så mycket mer än så (kan till viss del bero på att det är svårt att se den unges ansiktsutryck pga allt tjaffs i fejset). De mest minnesvärda är istället Emily Blunt och den fantastiskt söta (och creepy) ungen Pierce Gagnon. Har tidigare sett honom i sista säsongen av One Tree Hill (kanske det enda bra med den säsongen...) och reagerade redan då på att han var sjukt gullig och ovanligt duktig för att vara liten. Inte sådär äckligt lillgammal som så många barnskådisar är. Vi får några riktigt fina och heartbreaking mor-son stunder från dem. Jeff Daniels (Dum & dummare) som maffiabossen är också riktigt bra.

Det är en smart och oförutsägbar story. Väldigt bra film helt enkelt, så se den!

På bio: Hobbit: En oväntad resa

Hobbit: En oväntad resa är första delen av Hobbit-trilogin som utspelar sig innan Sagan om ringen-trilogin. Den är baserad på Tolkiens bok Hobbiten. Jag har läst boken och var ganska skeptisk till att göra tre filmer av en bok som är kortare än varje del av Sagan om ringen. Men de har lagt till en hel del, så efter att ha sett filmen accepterar jag det fullständigt och ser fram emot de andra två delarna.

Hobbit: En oväntad resa handlar om Bilbo som av pga olika omständigheter hänger med ett gäng dvärgar och trollkarlen Gandalf på ett äventyr. Filmen än mörkare än boken och de delar de har lagt till gör att stämningen blir mer lik den i Sagan om ringen-filmerna. Det är stort fokus på inledningen och det dröjer länge innan de ens ger sig ut på sin resa. Hörde viskningar i biosalongen som tydde på att några tyckte att det blev lite långtråkigt, men jag tyckte bara att det var bra. Det gjorde att de hade tid att lägga fokus på detaljerna som blev både intressanta och roliga.

Martin Freeman som Bilbo är fantastisk. Hans minspel tillför mycket humor och är en av filmens stora behållningar. Han lyckas visa att han är en ganska motvillig äventyrsdeltagare som helst skulle syssla med sin trädgård i godan ro. Ian McKellen som Gandalf är som vanligt också jättebra. Hans blandning av busig finurlighet och mäktighet är spännande. Av dvärgarna är det ingen som direkt sticker ut.

Såklart blir det också en hel del storslagna fightingscener. De slåss mot jättar och levande berg och orcher och allt möjligt. Allt är väldigt snyggt gjort. Jag såg inte filmen i 3D (eftersom jag tycker 3D är ganska jobbigt), men det är ändå jättehäftigt med alla actionscener och vackra landskapsvyer. Det är absolut en film man bör se på bio första gången.

Bästa scenen är den med Bilbo och Gollum, där de lyckas kombinera skräck och humor på ett fantastiskt sätt. Gollums ansiktsuttryck är gapskrattroliga, samtidigt som han är oerhört skrämmande i sin slibbighet.

Visst får man lite träsmak, men jag tröttnade inte trots att den är nästan tre timmar lång. Det är helt enkelt en underbart bra film, som jag njöt av hela vägen. Så se den, för bövelen!

Nytt: Modig

Modig är en animerad disneyfilm som handlar om skotska prinsessan Merida. Hon är en duktig bågskytt och upprorisk mot sin mamma som vill att hon ska bli en typisk prinsessa. En dag kommer några prinsar som vill tävla om Meridas hand. Merida får nog och flyr ut i skogen där hon träffar en trollpacka. Men det går inte riktigt som hon tänkt sig...

Modig är en gullig och humoristisk historia. Det är befriande med en självständig tjej i huvudrollen. Trevligt med lite girlpower. Men filmen handlar lika mycket om relationen mamma-dotter. Det är många hjärtvärmande scener när de finner varandra. Såklart innehåller filmen också en hel del humor. Många komiska figurer, en personlig favorit är prinsen som ingen förstår vad han säger.

Jag såg filmen med originaltalet, och jag tycker verkligen om det skotska som ger extra braighet. Har alltså ingen aning om hur de har löst det med det svenska talet. Nån dialekt?

Mysig film som jag absolut kan rekommendera. Alltid skönt att se en film som man vet slutar lyckligt (det är ju liksom disney).

På bio: Breaking Dawn del 2

Breaking Dawn del 2 är den sista delen i Twilight-sagan. Bella har precis fött Renesmee och blivit vampyr. Jacob har imprintat på Renesmee, så alla är lyckliga och glada. Tyvärr leder några olyckliga omständigheter till att de elaka Volturisarna bärjar marschera för att attackera dem, vilket gör att Cullens måste samla ihop alla sina vampyrvänner som stöd.

Jag tillhör dem som har varit förtrollad av Twilight-världen. Jag har läst böckerna fler en än gång och likaså sett filmerna ett flertal gånger. Visserligen har intresset svalnat de senaste åren, men det finns fortfarande ett litet sug.

Tyvärr tycker jag att denna sista film är den sämsta i serien. Visst har de tidigare filmerna kanske inte varit några fantastiska skapelser de heller, men de har ändå haft en värme och charm som har tilltalat mig. Breaking Dawn del 2 har tyvärr inte ens det. Jag hade som sagt läst boken och hade därför koll på storyn som är rätt knäpp i sig, men det hade jag accepterat. Min besvikelse ligger istället i hur de valt att filmatisera den. Det är sjukt överdramatiskt med lidande blickar åt alla håll och kanter. Hade jag inte läst boken hade jag nog suttit som ett frågetecken när Bella än en gång glor jättelänge på Edward. Eller Renesmee. Eller nån annan. Nu fyller jag liksom i luckorna med vad jag, genom boken, "vet" att hon borde vilja säga med blickarna.

Eftersom jag kunde storyn så hade jag sett fram emot att lära känna alla dessa nya vampyrer. Tyvärr ägnas väldigt lite tid åt just detta, så det blir mest massa ansikten man blandar ihop. Garrett och hans kärlekshistoria är det enda som börjar kännas lite kul, men det nämns bara i förbifarten. Och herregud - ryssarna. Tror aldrig jag har sett något löjligare. De ska vara jättecreepy men istället garvar man bara varje gång de är i bild. Med sina dåliga ryska dialekter. Suck!! Man kan tycka att en så stor produktion som Breaking Dawn borde kunna hitta några skådisar som utstrålar lite ondhet. Och så kunde det kanske lagts ner lite tid på stylingen...

Det som dock gör mig mest irriterad är att de tagit bort nästan all humor som boken faktiskt har. Istället ligger fokus på det intensiva och dramatiska. Som visserligen blir komiskt, på ett löjligt sätt. Jag säger bara sexscenen med Bellas flygande huvud, herregud.

En stor besvikelse, helt klart. Det finns några överraskande scener som är bra och några gånger man skrattar utan att det är löjligt, men resten av filmen är rätt kass.

Nytt: Vamps

Vamps är en romantisk komedi med två vampyrtjejer i huvudrollerna. De bor i dagens New York och lever ett ganska typiskt liv, fast endast på natten såklart. En chick-flick med blod och huggtänder. En av dom träffar en kille och blir förälskad.

Det är ytligt och löjligt, vilket såklart är meningen. Det ska vara och är ironiskt. Tyvärr tycker jag inte att det är tillräckligt smart för att lyckas helt i sin ambition. Det blir liksom för obetydligt.

Men visst har den en hel del kvaliteter. Den största tycker jag är Dan Stevens (Matthew i Downton Abbey) som är charmig i sin Hugh Grantiskhet. Den innehåller också en hel del fyndiga vampyregenskaper, sjukt förvånad (och äcklad!) blev jag över den långa tungan som slickar bort näsblod... Det är också rätt kul att Van Helsing och Vlad Tepes (han som Dracula tros vara baserad på) dyker upp. Tycker också om att de har behållt lite klassisk vampyrondhet (trots att huvudrollerna inte ens kan döda en fågel) i Sigourney Weavers bitchvampyr.

Huvudrollerna spelas av Alicia Silverstone (Clueless) och Krysten Ritter (jag kände mest igen henne från Gilmore Girls). De är väl helt okej, men nåt är det ändå jag stör mig på hos den förstnämnda. Kan dock inte riktigt sätta fingret på vad, nåt har det nog att göra med att det känns för tillgjort.

Tyvärr är det en hel del som fattas, trots ett antal roliga scener. Jag tipsar därför inte om den här filmen, men jag avråder inte heller - så ni får helt enkelt välja själva om ni vill se den eller ej (generöst va)!

Nytt: Jeff, Who Lives at Home

Jag hade förväntat mig en charmig komedi i stil med Dumpad och På smällen, men tyvärr blev jag besviken. Jeff, Who Lives at Home är en ganska tråkig och intetsägande film.

Den handlar om Jeff som lever hemma (surprise!) och är en typisk slacker som lever efter devisen att allt händer av en anledning. Han tror att universum sänder honom tecken vilket gör att han följer efter en kille som heter Kevin. Samtidigt har hans bror problem i sitt äktenskap och deras mamma får en hemlig beundrare på jobbet.

Det finns mycket potential för komik och charmighet, men tyvärr är det nåt som fattas. Mycket beror nog på att man aldrig riktigt får känna karaktärerna vilket gör att de blir ganska stereotypa. Jag bryr mig helt enkelt inte. Jason Segel, som jag tycker om, spelar Jeff, men han kommer tyvärr inte riktigt till sin rätt. Men det har nog mest med manus att göra. Mamman spelas av Susan Sarandon. Brorsan är en av killarna från Baksmällan, Ed Helms, och visst får man lite vibbar som påminner om den filmen. Fast väldigt mycket mer mesigt och ointressant.

Jag kom på mig själv med att, samtidigt som jag såg på filmen, läsa om möss-stickning på datorn. Det är aldrig ett gott tecken.

Nytt: Älska mig igen

Älska mig igen handlar, precis som den svenska titeln (på engelska är titeln det något snyggare The Vow) antyder, om en kille som vill att en tjej ska älska honom. Igen.

Paige och Leo är ett ungt gift konstnärspar. En dag råkar Paige ut för en olycka som gör att hon hamnar på sjukhus. När hon vaknar upp har hon förlorat minnet av de senaste åren, vilket innebär att hon inte minns vem Leo är. Filmen bygger tydligen på en verklig historia.

Det här är en ganska typisk romantisk feel good-rulle, men jag tycker att den tillhör de något bättre i genren. Mycket beror på huvudrollsinnehavarnas kemi. Deras sätt att prata blir charmigt och allmänt myspys.

Huvudrollerna spelas av Rachel McAdams och Channing Tatum. Jag har länge varit väldigt förtjust i Rachel McAdams, och Channing Tatum är ju aldrig fel, trots att han inte dansar nåt i den här filmen (det är ju han som är med i dansfilmen Step Up för er som inte visste det). De är helt enkelt väldigt bra båda två, de lyckas göra så att det inte känns alltför klyschigt vilket annars är den största svårigheten i den här typen av filmer. För min del tycker jag inte heller att det blir sämre av att Ben från Felicity (Scott Speedman) dyker upp som Paiges ex.

Filmen innehåller många sorgliga ögonblick (ja, jag erkänner, jag grät en skvätt) men även en hel del komiska. Helt enkelt en perfekt mysunderhållning för den som inte vill se nåt alltför komplicerat.

Salmon fishing in the Yemen

Salmon Fishing in the Yemen handlar om Harriet (Emily Blunt) som arbetar på ett investeringsföretag som rådgivare och har fått i uppdrag att hjälpa en rik shejk att införa laxfiske i Jemens öken. Harriet kontaktar fiske-experten Alfred Jones (Ewan McGregor) som motvilligt dras in i projektet.

Jag hade inte jättehöga förväntningar på den här filmen, men jag gillade den verkligen! Visst, den har en del brister (som den extremt stereotypiska porträtteringen av shejken..) men om man kan bortse från dessa, så är det ett underhållande film. Handlingen är lite udda, men det är det som gör den tilltalande tycker jag. Ewans roll som en smått socialt missanpassad fiske-nörd är bara för underbar! Och Emily Blunt är som alltid väldig trovärdig, älskar henne. Deras kemi är väldigt bra och filmen har dessutom flera roliga biroller.

Salmon Fishing in the Yemen är inte en speciellt utmanande eller överraskande film, men en mysig feel good-film, perfekt när man är i behov av lite lättsmält underhållning.

Nytt: American Pie: Reunion

Vi som har sett de andra American Pie-filmerna vet ju vad det handlar om. Skillnaden från de tidigare filmerna är att i American Pie: Reunion har karaktärerna blivit äldre, och har andra sorters problem. Ja, förutom Stifler då...

Det är de ursprungliga karaktärerna (från de tre första filmerna) som återförenas i den här filmen. Fokus ligger dock bara på de manliga huvudpersonerna (främst Jim som spelas av Jason Biggs), de kvinnliga förekommer mest i utkanten och blir väldigt opersonliga och ointressanta. Undantaget får väl vara Michelle (Alyson Hannigan) som som vanligt är coolast.

American Pie: Reunion leverarer vad man kan kräva av en American Pie-film. Den är sjukt sexfixerad och innehåller mååååånga låga skämt i bl.a. kiss-och-bajs-kategorin. Trots detta så slutar den på plus: den har hjärta och väldigt många roliga scener. Skrattade högt många gånger. Visst är det förutsägbart, men när filmen var slut hade jag ett leende på läpparna. Det räcker långt tycker jag!

Några tankar kring Magic Mike, könsroller och objektifiering

Fem objekt, en film.

För er som missat vad Magic Mike är så är det en film som enligt IMDb har följande handling:

"A male stripper teaches a younger performer how to party, pick up women, and make easy money"

I huvudrollerna ser vi Channing Tatum som "Mike", den manliga strippan som tar den yngre Adam (Alex Pettyfer) under sina vingar och lär upp honom. 

Idén till filmen ligger Channing Tatum himself bakom då det är hans egna erfarenheter som manlig strippa som filmen lite löst bygger på. Nu har jag uppenbarligen inte sett den här filmen än men något som jag har reagerat på är filmens marknadsföring. Magic Mike marknadsförs som en rolig, sexig film om snygga strippor. Tänk om vi skulle ta och vända på steken?

Tänk er att istället för Channing Tatum så har vi en de skådisar han spelat mot, Rachel McAdams. Säg att det kom fram att Rachel McAdams som ung arbetat som strippa eller "exotic dancer" som det ju gärna kallas, hur skulle Hollywood och allmänheten reagera? Antagligen inte på det lättsamma sätt som samma information om Tatum har tagits emot. Vad jag har förstått så har det i hans fall mest setts som ett skämt, en rolig anekdot. Något som hamnar på hans "Trivia"-sida på IMDb. No big deal. 

Tillbaka till McAdams, jag är rätt övertygad om att ifall samma information uppdagades om hennes förflutna så skulle detta blåsas upp till en gigantisk skandal och hon skulle hamna på framsidor till alla möjliga svallerblaskor. Det skulle pratas om "Hennes mörka hemlighet". Hon skulle förmodligen fördömmas av många och organisationer som idioterna i "One Million Moms" skulle säkert kräva att hon bojkottades från familjefilmer. Kanske skulle Hollywood hålla med och kanske skulle hennes karriär falla samman.

En film baserad på hennes erfarenheter skulle med största sannolikhet INTE heta något i stil med Daring Daisy och den skulle absolut inte marknadsföras som en sexig, rolig film om strippor. Istället skulle den förmodligen vara ett drama där hennes tid som strippa framställs som en mörk och jobbig del av McAdams liv. 

Ni ser hur konstigt det här är va?

En annan del av marknadsföringen kring Magic Mike som stör mig är att den marknadsförs som en "treat" för den (heterosexuella) kvinnliga befolkningen. Såg på wikipedia att någon på The Hollywood Reporter hade beskrivit den som "A beefcake bonanza with heart as well as muscle". Någon annan skrev på Twitter om hur kvinnor kommer få hitta på ursäkter för att kunna gå och se Magic Mike med sina vänninor. En annan del i marknadsföringen genomfördes under MTV Movie Awards då en av skådisarna kom ut på scen "in character" – en brandman med bar överkropp. En överkropp  som beskrivs som "ab-tastic". Herregud, det är ju objektifierande så det förslår. 

Det här grundar sig så klart i att synen på det kvinnliga strippyrket och den manliga motsvarigheten i grunden är väldigt olika. När man tänker på kvinnliga strippor tänker man oftast på sorgliga, fattiga tjejer (gärna minderåriga/tonåringar) som tvingas klä av sig och åla sig runt stänger i skitiga klubbar, en stereotyp som syns tydligt i underhållningsvärlden (se exempelvis filmen Welcome to the Rileys). Manliga strippor däremot - då tänker man på heta män i polisuniform som dyker upp på möhippor eller på komiska varianter som Danny DeVitos roll i Vänner eller som karlarna i The Full Monty. Och det är precis den stereotypen som Magic Mike (eller åtminstone filmens marknadsföring) verkar spela på, att för män är det lite utav en "rolig grej" att ha varit strippa. För kvinnor är det ofta någon skamligt som man försöker mörka så mycket det går. Trots att det i grund och botten är samma yrke.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här inlägget, jag ville mest bara dela med mig av mina tankar om hur mycket dubbelmoral det finns kring objektifiering och hur tydlig det är att de stereotypiska könsrollerna fortfarande frodas i Hollywood. Food for thought. Återkommer nog till detta ämne sen när jag sett filmen.

Tv-serie-diss: Baby Daddy

Baby Daddy är en ny tv-serie som handlar om killen i mitten på bilden som får en baby dumpad utanför sin dörr från nån gammal flickvän.

Jaa, alltså jag trodde ju inte direkt att det här skulle vara en kvalitetsserie, men hade ändå förväntat mig lite smårolig intelligensbefriad underhållning. Tji fick jag.

Jag stod bara ut med att se ungefär fem minuter av första avsnittet, men de fem minutrarna är nog de sämsta jag någonsin sett. Det är för det första en sådan serie med inspelade skratt i bakgrunden, vilket är sjukt avtändande bara det. Sedan lyckades den under denna korta tid att bli fördomsfull, löjlig, sexistisk och sjukt jävla dålig. Imponerande, visserligen, att hinna med allt detta...

Nytt: Bunheads

Bunheads är en ny tv-serie och på imdb beskrivs handlingen så här: Michelle, a Las Vegas showgirl marries a man on a whim and moves to his sleepy coastal town where she winds up working alongside her new mother-in-law at her dance school.

Det har än så länge kommit två avsnitt av serien, och det lovar gott! Behållningen ligger mest i Michelles (Sutton Foster, inte sett henne i något förut) härliga knäpphet. Har skrattat högt flera gånger. En höjdare är exempelvis när hon sjukt bakis inser att hennes nya man bor med sin mamma. Hennes svärmor spelas förresten av Kelly Bishop som vi känner igen från bl.a. Gilmore Girls.

Tror verkligen att den här serien kan bli en ny favorit., så jag hoppas att den inte gör mig besviken!

Warrior

Warrior handlar om ex-marinkårsoldaten Tommy (Tom Hardy) som återvänder hem till sin numera nyktra far (Nick Nolte) för att få hjälp att träna inför en stor MMA-turnering. Vad han inte vet är att hans storebror, Brendan (Joel Edgerton), också har planer på att ställa upp i samma turnering.

Många av er tänker nog att det här är en typisk fighting-film som bara handlar om MMA och biffiga killar som slåss. Då tror ni fel. Det övergripande temat i Warrior är familj och relationer. Först och främst handlar den om Tommy och Brendans riktigt trasiga familj. Dessa två bröder har växt upp med en alkoholiserad far vars beteende slet sönder deras familj. Ingen av bröderna har någon vidare relation med deras far som desperat försöker försonas med sina söner.

Jag gillade verkligen Warrior. Den är väldigt stark och man blir verkligen investerad i karaktärerna. Tom Hardy är heartbreaking som den hårda men trasiga Tommy. Nick Nolte har fått mycket beröm för sin rollprestation men jag har lite svårt att sympatisera med hans karaktär. Det jag gillade bäst var samspelet mellan bröderna och deras far. Och mellan Brendan och hans fru.

Det är så klart en del fighting i den här filmen. Jag avskyr MMA, tycker det är alldeles för våldsamt, så jag blundade under dom värsta scenerna. Men som tur var så var dom värsta scenerna inte särskilt många eller alltför långa.

Slutsats: Se Warrior! Den är en känslomässig berg-och-dalbana och helt enkelt riktigt riktigt bra.

På bio: 21 Jump Street

21 Jump Street handlar om två rätt kassa poliser (Jonah Hill och Channing Tatum) som blir placerade att jobba som undercover på en high school för att hitta de som langar droger.

Det är en halvtrevlig bagatell som är helt okej underhållning för stunden. Man får ha överseende med att den är sjukt orealistisk och istället bara åka med i filmen och liksom skratta när man bör. Det klart bästa med filmen enligt min mening är att high school inte är vad huvudpersonerna förväntar sig - den forna high school-kungen Jenko (Tatum) hamnar bland nördarna och vice versa. Filmen sätter en lite intressant spinn på den rådande high school stereotypen - det populära gänget bryr sig. Om miljön bl.a. 

Den har några överraskande vändningar i handlingen (trots att den i stort sett är rätt förutsägbar) och lockar till ganska många skratt. Jonah Hill spelar samma typ av karaktär han brukar (fast en smalare sådan) och är som vanligt rolig. Channing Tatum också. Dave Franco (jäpp, James Francos lillebror. Det kopplingen gjorde jag först igår, seg som jag är) spelar den populära killen som dealar droger, och gör det bra. Och så tycker jag om att Jake M. Johnson (som spelar Nick i New Girl) är med litegrann.

Kan ju också avslöja att Johnny Depp förvånande nog är med några minuter i filmen och gör en riktigt rolig insats, så ifall du har svårt att förstå varför du borde se klart filmen har du i alla fall det att se fram emot.

Nya trailers: The Amazing Spider-Man & The Dark Knight Rises

De senaste veckorna har det dykt upp nya trailers till två av årets mest efterlängtade filmer. Tänkte att jag skulle slänga in dom här ifall någon av er har missat dom. Jag tyckte båda var sjukt bra och blev om möjligt ännu mer entusiastisk och peppad av att se dom. Särskilt TDKR-trailern - oh my! Så spännande. Älskar musiken. Och: "It's not a car". IIIIIIHHH.



I nya The Amazing Spider-Man-trailern får vi ytterligare en glimt utav skurken The Lizard. Ser ytterst obehaglig ut. Och så får vi en del smakprov på den nya, lite kaxigare Peter Parker/Spider-Man. Som dessutom åker skateboard. Älskart.




The Amazing Spider-Man har premiär den 3:e Juli och The Dark Knight Rises den 25:e Juli enligt IMDb.

Känner ni peppen?!!