(Ganska) nytt: Les Misérables

Les Misérables är en musikal som utspelar sig i 1800-talets Frankrike under många år. Handlingen kretsar kring Jean Valjean (Hugh Jackman), en före detta fånge, och hans nemesis Javert (Russell Crowe) som jagar honom.

Kan ju börja med en varning: de sjunger hela tiden (eller okej, filmen innehåller kanske fem talade meningar), vilket kan vara lite svårt att acceptera. Blir lätt lite löjligt med alla känslosamma sångkonversationer. Personligen vande jag mig dock ganska snabbt, och glömde nästan bort att de faktiskt inte pratade. Sen är jag ju ett stort musikalfan också, vilket kanske gjorde det lättare. I vilket fall som helst är det imponerande sångprestationer från allihop.

Man hör ju på namnet att det inte är nån glad och käck historia (Les Miserablés = de eländiga, typ). Trots detta innehåller filmen en del humor, bland annat i form av själviska tjuvparet spelat av Helena Bonham Carter och Sacha Baron Cohen (jäpp, Ali G/Borat/Brüno).

Som ni kanske redan förstått är rollistan fylld med kända namn. Anne Hathaway gör ett sjukt imponerande sångnummer. Amanda Seyfried och min favvo Eddie Redmayne spelar ett kärlekspar. Sen har de också lyckats hitta två av de bästa skådisungar jag nånsin sett - de som spelar Gavroche och unga Cosette.

Den är lång, drygt 2,5 h, men jag tycker lätt att den är värd tiden. En snygg och känslomässig film som berör. Jag erkänner, jag tjöt som en gris.

Massa rekommendationer från mig!

Filmdiss: The Lucky One

The Lucky One handlar om en marinkårssoldat (Zac Efron) som hittar ett porträtt på en tjej som i princip räddar livet på honom. När han kommit hem igen bestämmer han sig för att söka upp henne.

Hela idén med filmen är tyvärr rätt konstig - vem får för sig att söka upp en totalt okänd kvinna egentligen? Känns också ganska svårt att genomföra rent praktiskt utifrån bara ett fotografi... Huvudrollen ska vara en typisk krigspåverkad kille, illustrerat med den klassiska försöka-strypa-nån-när-man-blir-väckt-scenen.

Genomgående är det en ganska förutsägbar film. Tror nog redan nu ni har listat ut hur det går för vår hjälte. Man vet att huvudrollen är god för att han har god hand med barn. Såklart är det också en klassisk hångelscen i strilande vatten med, samt en elak macho exkille. Undantag till förutsägbarheten är en konstig grej som händer på slutet, men det tillför inte någon braighet. Det bästa i filmen är nog den ganska heta nästan sex-scenen.

Är normalt förtjust i Zac Efron, men han funkar inte som brooding kille som ständigt går runt och är allvarlig och tyst med intetsägande blick. Han får inte alls utnyttja sina komiska talanger. Det hjälper ju inte heller att han har några av de löjligaste kommentarerna jag hört. Då tänker jag främst på när han under ett hångel säger nåt i stil med "du borde bli kysst hela tiden, varje dag" till tjejen (vem fasen säger nåt sånt? INGEN!), och "du är inte ond egentligen" till onde exkillen som precis hotat honom med en pistol.

Filmen har lite mysighetspotential, men det är ungefär det bästa jag kan säga om den. Bryr mig inte, helt enkelt.

Filmtips: An Education

An Education handlar om en 16-årig flicka (Carey Mulligan) i 60-talets London som möter en äldre sofistikerad man (Peter Sarsgaard) och faller helt för hans charm. Han tar med henne på kulturella äventyr tillsammans med hans vänner Helen (Rosamund Pike) och Danny (Dominic Cooper) och visar henne en helt ny värld.

Det är en uppväxtskildring som tar upp svårigheterna med att vara ung. Carey Mulligan är som vanligt helt fantastisk. För övrigt har hon och Rosamund Pike tidigare varit med i samma film, som också den tillhör mina favoriter - Pride and Prejudice.

En av filmens stora behållningar är att den överraskar, det är mycket som inte är som det verkar vara. Personligen tyckte jag också om de (få) franska inslagen. Det berodde nog visserligen mest på att jag såg den utan text och då glatt förvånades över att jag under mina fyra år av franskundervisning faktiskt lärt mig något.

Det är nu några år sedan jag såg filmen, men jag minns den ändå tydligt. Bara det tyder på att det är en film väl värd att se.

Nytt: Argo

Argo bygger på verkliga händelser och utspelar sig i slutet på 70-talet i Iran. Där ockuperas den amerikanska ambassaden, men sex amerikaner lyckas fly och gömma sig. Filmen handlar om hur CIA (med Tony Mendez (Ben Affleck, som också regisserat filmen) i spetsen) ska försöka få dessa sex personer levande från Iran.

Jag har nog aldrig varit så nervig när jag sett en film förut. Det går inte att slappna av ett ögonblick, som tittare är man ständigt på helspänn med ont i magen. Vad som helst kan hända. Det kan ju låta negativt att man som tittare hela tiden är nervös, men det är bl.a. det som gör att filmen är så förbannat bra. Det är sjukt spännande, och man blir inte uttråkad nån gång. De två timmarna flög förbi. Som tur är innehåller också filmen några humoristiska scener (främst hela Hollywood-grejen) som kommer som välkomna avbrott i den annars nästan olidliga spänningen.

Skådisarna är bra hela högen. De är föhållandevis okända, med undantag av Ben Affleck såklart. Annars är också Marissas pappa i OC, coachen i Friday Night Lights och Malcolms pappa från Malcolm-ett geni i familjen med.

Förstår mycket väl varför den är oscarsnominerad i kategorin bästa film (och i några andra kategorier). BRA, helt enkelt. JÄTTEBRA!

Nytt: Flight

Flight handlar om piloten Whip (Denzel Washington) och filmen inleds med en flygkrash. I utredningen framkommer det att det är något som inte står helt rätt till.

Har aldrig sett ett liknande flygkrash-scen. Den är väldigt snyggt och överraskande gjort. För övrigt är den största behållningen med filmen huvudrollsinnehavaren. Denzel Washington är helt fantastisk som den inte helt likeble Whip.

Det är en bra och spännande film som kretsar mycket kring vad som är rätt och fel. Den var inte vad jag förväntade mig, så den överraskade i alla fall mig. Vet inte riktigt hur jag ska tycka mer utan att spoila för mycket, så avslutar helt enkel här.

Inte nån ny favoritfilm, men visst är den sevärd. Mest pga Denzel, som sagt. Han har för övrigt blivit oscarsnominerad för din insats.

Filmdiss: Damsels in Distress

Vad handlar egentligen Damsels in Distress om? Bra fråga. Kan, efter att ha sett filmen, inte riktigt svara på det. Den kretsar kring några irriterande college-tjejer som är allmänt  pretto. Depression får väl ses som nåt slags tema, för övrigt är det mest spretigt och osammanhängande. Har ingen aning om vad den vill förmedla, den snuddar vid många olika teman som aldrig följs upp.

Filmen lyckas med konststycket att att göra så att jag, som tittare, inte bryr mig ett skit om nån av karaktärerna. Den försöker också skildra ett antal kärlekshistorier som jag heller inte bryr mig om. Jag struntar fullständigt i om Lily blir ihop med Xavier eller Charlie. Filmen försöker också vara rolig, vilket den också misslyckas totalt med. Enda gången jag nästan ler lite är i scenen när den tröga killen avslöjar att han inte kan färgerna. Eller va fasen, det var inte roligt det heller, var nog mest att allt runtomkring var så enormt tråkigt att jag hade behov av att le lite.

Det är mycket högtravande skitsnack som både blir ointressant och ologiskt. Kommer på mig själv med att zoona ut flera gånger

Blä vilken skitfilm. Inte ens söte Adam Brody gör den bättre. Suck, säger jag bara. Om ni inte har fattat det än så är mitt råd: se inte den här filmen!

The Perks of Being a Wallflower

The Perks of Being a Wallflower är baserad på boken av samma namn och det är faktiskt författaren själv som har skrivit film-versionen.

Den här historien handlar om en ung man som heter Charlie. Det är 1991 och Charlie ska börja high school och känner sig utanför och missanpassad. Än så länge så kanske detta låter som en typisk amerikansk high school-film, men tro mig - den här filmen är så mycket mer än så! Snart träffar Charlie två seniors, Sam och Patrick, som blir hans bästa vänner. Tillsammans försöker dom hantera high school på bästa sätt, vilket betyder en hel del droger, alkohol och musik.

Dom tre centrala karaktärerna spelas av Emma Watson (Sam), Logan Lerman (Charlie) och Ezra Miller (Patrick). Jag var lite tveksam till Lerman, då han spelar huvudrollen i den ganska värdelösa Percy Jackson-rullen som kom för några år sedan. Men som den introverta Charlie är han väldigt trovärdig och man blir snabbt fäst vid honom. Jag gillade även Emma Watsons insats, även om det fortfarande är lite svårt att se henne som någon annan än Hermione. Men av alla tre huvudrollerna så är det Ezra Millers något excentriska och väldigt extroverta Patrick som riktigt sticker ut, älskade hans karaktär!

Det här är inte någon gullig indie-high-school-rom-com, den har förvånansvärt mycket mörker och hanterar bland annat ämnen som självmord, övergrepp, depression, ångest och homofobi...

..Så det är ingen lättsam film, men herregud så sevärd! Fina skådespelarinsatser och ett soundtrack som träffar rakt in i hjärtat. Tyvärr verkar det inte som att den kommer till Sverige alls som det ser ut nu.. Men håll utkik och håll tummarna, den kan mycket väl dyka upp på biograferna senare i vår, särskilt eftersom den ser ut att plocka hem lite priser nu under "awards season". Vi får hoppas att den blir lättillgänglig snart, för den här pärlan vill ni inte missa!

(Felicia, du skulle nog älska den här tror jag!)

Filmtips: Children of Men

Jag är tydligen lite efter, men såg denna film för första gången nu i veckan. Där hade jag verkligen missat nåt!

Children of Men är en dystopi som utspelar sig år 2027. Mänskligheten håller på att dö ut eftersom de inte längre kan föröka sig. Vi får följa Theo (Clive Owen) som går med på att hjälpa en exflickvän (Julianne Moore) att transportera en ung kvinna.

Filmen börjar med att vi får veta att världens yngsta människa har dött - 18 år gammal. Redan då är jag fast och förstår att det kommer bli en fantastisk film. Vi får sedan lära känna en värld där flyktingar behandlas som hundar och där flera underjordiska organisationer finns. Theo är själv en föredetta aktivist som nu är alkoholiserad och allmänt deppig. Ljuspunkterna i hans tillvaro består av besöken hos hans vän Jasper (Michael Caine - underbart bra).

Det är en allvarlig film som behandlar många allvarliga ämnen. Trots detta blir det aldrig för deppigt - den lyckas behålla hoppet och har en del lättsamma och humoristiska scener. En lagom blandning helt enkelt. Var dock beredd på att gråta (om du inte är helt känslokall). Allt är också väldigt snyggt gjort vilket bidrar till braigheten.

En film man minns.



(Imdb klassar den som sci-fi. Vari ligger sci-fi-elementen, om man får fråga? För att det är en framtidskildring, eller vadå? Jag klassar den inte som sci-fi, om ingen kan komma med en tillfredsställande förklaring.)

Filmtips: Young Adult

Young Adult handlar om den tragiska figuren Mavis. Hon bor i Minneapolis, men får för sig att åka tillbaka till sin lilla hemstad för att vinna tillbaka sin ungdomskärlek. Som är gift. Och har en nyfödd dotter.

Det tragiska ligger mestadels i att Mavis lever kvar i livet hon hade i skolan, då hon var den populäraste tjejen i plugget. Hon har inte vuxit upp vilket märks inte minst på att hon jobbar med att skriva ungdomsromaner (om den populäraste tjejen i plugget).

Först och främst är den här filmen pinsam. Inte sådär lite små-pinsam-småle-nån-gång-ibland, utan åh-fy-fan-skämskudden-fram-pinsam, ofta. Det beror helt och håller på hur Mavis beter sig - som en bitch från high school fast i en 37-årings kropp. Som åskådare vill man bara sjunka genom jorden.

Samtidigt finns det också en hel del komiska scener. Eller mest tragikomiska kanske. Charmigast är Matt som hon träffar och har roliga dialoger med. Det är dock roligt på ett lågmält sätt, inga vrida-sig-av-skratt-ögonblick.

Chalize Theron som Mavis är fantastisk. Häftigt att nån så vacker kan se så sunkig ut, och verka så osympatisk.

Det finns en ganska hög igenkänningsfaktor, trots att det såklart är väldigt överdrivet. Man kan ändå, någonstans, förstå henne och hennes känslor. Det kommer också några riktigt sorgliga scener mot slutet som berör, och gör Mavis mer mänsklig.

Jag har nog aldrig sett en liknande film förut, vilket gör den intressant. Den har något unikt, så den är väl värd att se. Men som sagt: skämskudde beredd!

(Ganska) nytt: Rock of Ages

Jag hade hört ganska mycket negativt om den här filmen innan jag såg den, så jag hade inte särskilt höga förväntningar. Detta gjorde att jag faktiskt blev lite positivt överraskad.

Rock of Ages är en musikalfilm som utspelar sig på Sunset Strip på slutet på 80-talet. En tjej och en kille träffas, båda vill bli sångare. Den stora rockstjärnan Stacee Jaxx (Tom Cruise. Har precis läst Mötley Crües självbiografi och kan inte låta bli att undra om namnet ska vara nån slags hint till bandmedlemmen Nikki Sixx) dyker upp och är allmänt rockstjärneaktig. Samtidigt protesterar Catherine Zeta-Jones mot allt som har med rock att göra.

Det är en disneyfierad version av hårdrockslivet, väldigt förutsägbar och snäll. Men ändå har den en helt del charmiga scener, och jag blir som vanligt glad av musiknumrena. Det är välkända rocklåtar som sätts in i handlingen på ett bra sätt tycker jag (bättre än exempelvis i Mamma Mia...).

Det är Tom Cruise som är stjärnan, både i filmen och rent skådespelarmässigt. Han är i fokus så fort han är med i en scen, det är också han som tillför mest humor. Min personliga favoritscen är han och Malin Åkermans (som spelar en journalist från Rolling Stone) gemensamma sång/sex-nummer.

För övrigt är det inga särskilt minnesvärda skådisinsatser, bara helt okej. Många kända namn är det dock, förutom de jag redan nämnt är Alec Baldwin och Russel Brand med. Huvudrollsparet spelas av Diego Boneta och Julianne Hough.

Som sagt, om ni inte har några höga förväntningar och kan tänka er att se en småklyschig film med trevliga musiknummer så tycker jag absolut att ni ska se den här filmen!

På bio: En oväntad vänskap

Det är sällan som jag inte kan hitta något negativt att säga om en film, men En oväntad vänskap tillhör denna lilla skara. Det är definitivt den bästa filmen jag sett på länge, nog den bästa i år. Kanske till och med ännu längre.

En oväntad vänskap är en fransk film och är baserad på verkliga händelser. Den handlar om Driss som är en halvkriminell förortskille. Han börjar jobba som typ personlig assistent åt en förlamad överklassman. Filmen följer sedan den (oväntade) vänskap som växer fram dem emellan.

Filmens största styrka är att den har så otroligt mycket hjärta. Den utstrålar glädje och värme, trots att den även tar upp ämnen som inte bara är glada. Det finns ett mörker och det bidrar till att ge filmen djup. Huvudkaraktärerna hade lätt kunnat bli stereotypa, men filmen lyckas undvika det klyschiga och överraskar ständigt.

Huvudrollsinnehavarnas kemi är fantastisk och också en stor anledning till att filmen är så bra. När de ler och skrattar så smälter man som åskådare helt. Det är inga skådisar jag känner igen sen tidigare, men det är ju inte så konstigt eftersom de är fransmän. Dock är det nog en god idé att hålla lite koll på dem - efter denna internationella succé skulle det inte förvåna mig om de dyker upp i andra internationella filmer. Omar Sy och Francois Cluzet (sjukt lik Dustin Hoffman för övrigt) heter de i alla fall.

Sist men inte minst är filmen helt sjukt kul. Jag skrattade högt i biosalongen, och det var jag inte direkt ensam om.

Ni bara måste se den här filmen. Det är en order.

Nytt: Älska mig igen

Älska mig igen handlar, precis som den svenska titeln (på engelska är titeln det något snyggare The Vow) antyder, om en kille som vill att en tjej ska älska honom. Igen.

Paige och Leo är ett ungt gift konstnärspar. En dag råkar Paige ut för en olycka som gör att hon hamnar på sjukhus. När hon vaknar upp har hon förlorat minnet av de senaste åren, vilket innebär att hon inte minns vem Leo är. Filmen bygger tydligen på en verklig historia.

Det här är en ganska typisk romantisk feel good-rulle, men jag tycker att den tillhör de något bättre i genren. Mycket beror på huvudrollsinnehavarnas kemi. Deras sätt att prata blir charmigt och allmänt myspys.

Huvudrollerna spelas av Rachel McAdams och Channing Tatum. Jag har länge varit väldigt förtjust i Rachel McAdams, och Channing Tatum är ju aldrig fel, trots att han inte dansar nåt i den här filmen (det är ju han som är med i dansfilmen Step Up för er som inte visste det). De är helt enkelt väldigt bra båda två, de lyckas göra så att det inte känns alltför klyschigt vilket annars är den största svårigheten i den här typen av filmer. För min del tycker jag inte heller att det blir sämre av att Ben från Felicity (Scott Speedman) dyker upp som Paiges ex.

Filmen innehåller många sorgliga ögonblick (ja, jag erkänner, jag grät en skvätt) men även en hel del komiska. Helt enkelt en perfekt mysunderhållning för den som inte vill se nåt alltför komplicerat.

Filmtips: Walk the Line

Hej igen, nu var det några veckor sedan jag uppdaterade här - tur att Felicia håller ställningarna och uppdaterar lite oftare när jag blir dränkt i skolarbete!

Tänkte att jag skulle passa på att tipsa om en perfekt film såhär till söndagskvällen, Walk the Line. Walk the Line är en (sju år gammal insåg jag nu, herregud!) film som handlar om sångaren Johnny Cash rätt turbulenta och stundvis hårda liv. Filmen är baserad på hans memoarer bland annat och vi får följa honom från det att han är en ung pojke och vidare till när hans karriär sätter fart och han träffar June Carter och vad detta ger för konsekvenser.

Johnny Cash spelas utav Joaquin Phoenix (ja, jag fick dubbelkolla stavningen) som gör ett helt fantastiskt jobb. Att han dessutom sjunger alla (tror jag) låtarna själv är sjukt imponerande - det låter nästan exakt som den riktiga Johnny Cash! I rollen som June Carter ser vi Reese Witherspoon som även hon gör ett fantastiskt jobb. Det riktigt sprakar mellan dom och några av filmens bästa scener är de som utspelas mellan dom.

Walk the Line är ett drama den är baserad på verkliga människoöden och den har sina tunga partier, men överlag så tycker jag ändå att detta är en film som lämnar en med en bra känsla i magen. Jag kan dock varna för att låtarna "Walk the Line" och "Ring of Fire" har en tendens att fastna..Länge. Flera dagar efteråt kan man gå och nynna på refrängerna.

Filmtips: Water for Elephants

Water for Elephants handlar om en veterinärstudent som, när hans föräldrar dödats, överger sina studier och följer med en cirkus där han jobbar som deras veterinär. Där träffar han cirkusdirektören och hans fru. Och så skaffar de en elefant. På cirkusen alltså.

Jaja, jag vet vad ni tänker: att jag bara gillar filmen för att det är Robert Pattinson som spelar huvudrollen. Får väl erkänna att det var det som fick mig att se filmen, men det är faktiskt inte alls det som gör att jag vill tipsa om den. Istället har filmen många andra riktigt bra kvaliteter. Den största är Christoph Waltz. Han spela cirkusdirektören. Alltså, en mer fantastisk skådis får man leta efter! Första gången jag såg honom var i Inglorious Basterds (fantastisk film, för övrigt) och då blev man ju bara livrädd för honom så fort han syntes i rutan. I Water for Elephants spelar han också en creepy kille, och han gör det så underbart bra. Tycker också att Robert Pattinson gör en bra insats, liksom Reese Witherspoon som spelar frugan till cirkusdirektören.

Kan ju varna för att det kommer endel tjutmoments. Speciellt om man är känslig för djur som blir dåligt behandlade. Annars har den en hel del feel good-kvaliteter, och såklart kärlek.

Topp 3: Jane Austen-filmer

Jäpp jäpp, jag bara älskar Jane Austens böcker och filmerna som är baserade på dem. Jag är väldans svag för det historiska snacket och de gammaldagsa miljörerna och kläderna. För att göra det enklare för mig räknar jag i denna lista inte med miniserierna som är baserade på hennes verk. De får vi ta nån annan gång (för där finns det en hel del riktigt bra också!).

Första plats får Stolthet och fördom (Pride and Prejudice) från 2005. Det är berättelsen om familjen Bennet som har en massa döttrar. Mamman är sjukt jobbig och bryr sig bara om att döttrarna ska gifta sig rikt. Flera av döttrarna likaså. Huvudrollen är den braiga Elizabeth som vägrar att gifta sig utan kärlek. En dag träffar hon den stolte Mr Darcy.

Vem har liksom inte haft en crush på den mystiske Mr Darcy? I den här filmen spelas han av Matthew Mcfadyen och han funkar jättebra som den ganska högfärdige herren. Elizabeth spelas av Keira Knightley och hon passar perfekt. Som pappa Bennet ser vi Donald Sutherland och en av de jobbiga systrarna porträtteras av Carey Mulligan.

En av filmen styrkor är att den är så snygg. Det är många vackra heder och ödsliga landskap. Det är ett ganska sävligt tempo vilket kanske kan bli irriterande, men jag gillar det. Fantastisk film helt enkelt, lätt en av mina favoriter.

Andra plats får Förnuft och känsla (Sense and Sensibility) från 1995. Även här handlar det om en familj med ett gäng döttrar. Pappan dör vilket gör att de måste flytta till en liten stuga för att klara sig ekonomiskt. Den kloka storasystern Elinor (Emma Thompson) träffar Edward (Hugh Grant) och den impulsiva Marianne (Kate Winslet) träffar Mr Willoughby. Någonstans i utkanten finns Snape, åh förlåt, jag menar Mr Brandon (Alan Rickman).

Det är en massa hemligheter som uppdagas och en hel del ledsamheter. Men framförallt är det en romantisk dramafilm i historisk miljö. Najs.

Tredje platsen får Northanger Abbey från 2007. Filmen handlar om den oskyldiga och oerfarna Catherine som kommer till storstaden. Väl där får hon flera nya vänner - men är de verkligen hennes riktiga vänner? Catherine älskar att läsa gotiska skräckromaner och har en vild fantasi vilket rör till det i hennes kärleksliv.

Det här är en mysig film som liksom de andra två andra i grunden är en romantisk dramafilm. Även i denna film spelar Carey Mulligan en ganska jobbig typ. Charmigt och med en gullig kille som kärleksintresse, vad kan man mer begära?

Jag saknar dig

När jag var liten var min absoluta favoritbok Jag saknar dig, jag saknar dig av Peter Pohl och Kinna Gieth. Boken är baserad på den sistnämndas liv. När jag hörde talas om att den skulle filmatiseras blev jag såklart nyfiken.

Jag saknar dig är alltså baserad på nyss nämnda bok. Den handlar om de typ femtonåriga tvillingarna Tina och Cilla som är så olika de kan bli varandra. Tina är populär och sminkar sig och Cilla är konstnärlig och feministisk. Typ. En dag sker det som inte borde kunna hända - Cilla dör. Filmen handlar sen om hur Tina ska försöka klara sig med sin sorg, utan sin syster.

Som ni förstår är det här ingen lättsam film. Det är sjukt sorgligt och jag tror jag satt och grät konstant hela filmen igenom, ungefär. Det är en av filmens styrkor - man blir verkligen känslomässigt engagerad.

Dock har den många svagheter. Som så ofta med svensk film (speciellt med unga skådisar) så är skådespelarinsatserna lita halvdana. Tycker visserligen att huvudpersonerna är duktiga, men det är ändå nåt som skaver. Det märks mest när de proffsiga Ola Rapace och Måns Herngren dyker upp i små biroller, då blir skillnaderna tydligast. Vidare har jag också problem med dialogen. Vanliga undomar pratar inte sådär! Och beter sig inte heller sådär, enligt mig... Resultatet blir ganska tillgjort, åtminstone emellanåt.

Men visst är det en ganska charmig film ändå. Är du på humör för något riktigt sorgligt är den i alla fall ett säkert kort.

Filmtips: Fight Club

Insåg precis att jag ännu inte tipsat om en av de bästa filmerna som finns; Fight Club. Tycker att den nästan borde få kallas klassiker, men det kanske är för tidigt för det än...

Fight Club handlar om två killar som träffas och bildar en fight club (slagsmålsklubb? hmm). Alltså ett gäng som ses för att slåss, helt enkelt. Detta utvecklas med tiden till något större och mer komplicerat.

Huvudrollerna spelas av de fantastiska Edward Norton och Brad Pitt, som är en stor anledning till att filmen är så bra. Helena Bonham Carter spelar den enda återkommande kvinnliga karaktären och hon är jättebra som vanligt.

Det är såklart våldsamt (det handlar ju om ett gäng som slåss, hallå), så om du har svårt för sånt finns det några gånger du kommer behöva titta bort. Men strunta inte i att se filmen för det, den har så många andra kvaliteter som väger upp. Det är spännande, smart, sorgligt, roligt och sjukt oförutsägbart. Detta är en film man kan se många gånger om och upptäcka nya intressanta detaljer varje gång. Fast såklart, visst är den bäst första gången då man ännu inte vet hur den slutar...

Filmtips: My Week With Marilyn

My Week With Marilyn handlar om den unge Colin Clark som under sitt första jobb som assistent på en film träffar huvudrollsinnehavaren Marilyn Monroe.

Colin spelas av den gullige Eddie Redmayne (Svärdet och spiran bl.a.) och han lyckas med att vara sådär charmigt naiv. Den bästa skådisinsatsen står dock Michelle Williams som Marilyn för. Hon ligger hela tiden på gränsen till det tillgjorda, och det funkar sjukt bra. Man får känslan av att det verkligen var så Marilyn var på riktigt, skör men samtidigt lite galen.

Vidare tycker jag om hur filmen berättas. Stämningen sätts redan från början med att Colin berättar om sin familj och hans önskan att arbeta inom film. Det inramas fint med musiken som består av glada jazz-liknande toner. Tidsmarkörerna är många och överdrivna vilket skulle kunna göra filmen sämre. Istället blir det charmigt och ligger på gränsen till satir, vilket gör filmen bättre.

Jag kan verkligen rekommendera My Week With Marilyn. Den är en slags feelgood-film med mörkare undertoner.

We Bought a Zoo

Jag kan sammanfatta mina åsikter om den här filmen med ett ord: nja. Jag hade inga höga förväntningar på We Bought a Zoo, men tyvärr levde den knappt upp till dem. Filmen handlar om Benjamin och hans två barn. Han har nyligen förorat sin fru och i ett försök att börja om på nytt köper han ett zoo.

Huvudrollen spelas av Matt Damon som jag tycker gör det bra. Han lyckas med en hel del komiska situationer, som gör att filmen inte blir ett totalt misslyckande. Scarlett Johansson är också rätt bra som djurskötare och kärleksintresse. Det störiga är de äckliga ungarna. Värst är den yngsta tjejen som ska vara jättesöt men som bara blir allmänt creepy. Detsamma med tjejen som blir sonens kärleksintresse, hennes ständiga flin och garv är bara obehagliga. Sonen (förresten han som spelar unge Sam i Supernatural) är lite bättre, men det säger inte så mycket.

Men några roliga scener finns det i alla fall. En av höjdpunkterna är när djurparksinspektören rullar ut sitt elektriska måttband. Sjukt långt är det...

Ingen film jag rekommenderar, men visst funkar den som intelligensbefriad söndagsunderhållning.

The Young Victoria

The Young Victoria handlar om den brittiska drottningen Victorias något omtumlande första år på tronen och hennes romans med prins Albert. Victoria kröntes som 18-åring och blev den kunglighet som suttit längst på den brittiska tronen.

Jag är överlag rätt svag för historiska filmer – särskilt brittiska – och The Young Victoria är en favorit. Victoria spelas av Emily Blunt som är en av mina favoritskådisar och Albert av gulliga Rupert Friend. Flera kända brittiska ansikten är med, bland annat Paul Bettany och Mark Strong. Det som jag gillar mest med den här filmen är att Victoria kamp för att få vara självständig och att hennes förhållande med Albert känns trovärdigt. Man tror verkligen på att dom är ett par som älskar och respekterar varandra.

En härlig film med vackra kostymer, lite drama, en del humor och rätt mycket kärlek. Perfekt till fredagsmyset.