(Ganska) nytt: Les Misérables

Les Misérables är en musikal som utspelar sig i 1800-talets Frankrike under många år. Handlingen kretsar kring Jean Valjean (Hugh Jackman), en före detta fånge, och hans nemesis Javert (Russell Crowe) som jagar honom.

Kan ju börja med en varning: de sjunger hela tiden (eller okej, filmen innehåller kanske fem talade meningar), vilket kan vara lite svårt att acceptera. Blir lätt lite löjligt med alla känslosamma sångkonversationer. Personligen vande jag mig dock ganska snabbt, och glömde nästan bort att de faktiskt inte pratade. Sen är jag ju ett stort musikalfan också, vilket kanske gjorde det lättare. I vilket fall som helst är det imponerande sångprestationer från allihop.

Man hör ju på namnet att det inte är nån glad och käck historia (Les Miserablés = de eländiga, typ). Trots detta innehåller filmen en del humor, bland annat i form av själviska tjuvparet spelat av Helena Bonham Carter och Sacha Baron Cohen (jäpp, Ali G/Borat/Brüno).

Som ni kanske redan förstått är rollistan fylld med kända namn. Anne Hathaway gör ett sjukt imponerande sångnummer. Amanda Seyfried och min favvo Eddie Redmayne spelar ett kärlekspar. Sen har de också lyckats hitta två av de bästa skådisungar jag nånsin sett - de som spelar Gavroche och unga Cosette.

Den är lång, drygt 2,5 h, men jag tycker lätt att den är värd tiden. En snygg och känslomässig film som berör. Jag erkänner, jag tjöt som en gris.

Massa rekommendationer från mig!

Filmdiss: The Lucky One

The Lucky One handlar om en marinkårssoldat (Zac Efron) som hittar ett porträtt på en tjej som i princip räddar livet på honom. När han kommit hem igen bestämmer han sig för att söka upp henne.

Hela idén med filmen är tyvärr rätt konstig - vem får för sig att söka upp en totalt okänd kvinna egentligen? Känns också ganska svårt att genomföra rent praktiskt utifrån bara ett fotografi... Huvudrollen ska vara en typisk krigspåverkad kille, illustrerat med den klassiska försöka-strypa-nån-när-man-blir-väckt-scenen.

Genomgående är det en ganska förutsägbar film. Tror nog redan nu ni har listat ut hur det går för vår hjälte. Man vet att huvudrollen är god för att han har god hand med barn. Såklart är det också en klassisk hångelscen i strilande vatten med, samt en elak macho exkille. Undantag till förutsägbarheten är en konstig grej som händer på slutet, men det tillför inte någon braighet. Det bästa i filmen är nog den ganska heta nästan sex-scenen.

Är normalt förtjust i Zac Efron, men han funkar inte som brooding kille som ständigt går runt och är allvarlig och tyst med intetsägande blick. Han får inte alls utnyttja sina komiska talanger. Det hjälper ju inte heller att han har några av de löjligaste kommentarerna jag hört. Då tänker jag främst på när han under ett hångel säger nåt i stil med "du borde bli kysst hela tiden, varje dag" till tjejen (vem fasen säger nåt sånt? INGEN!), och "du är inte ond egentligen" till onde exkillen som precis hotat honom med en pistol.

Filmen har lite mysighetspotential, men det är ungefär det bästa jag kan säga om den. Bryr mig inte, helt enkelt.

På bio: The Host

Jag hade hört väldigt mycket dåligt om The Host innan jag såg den, så därför var mina föväntningar nere på noll. Det var alltså inte så svårt för filmen att överträffa förväntningarna, men jag blev faktiskt glatt överraskad.

The Host bygger på Stephenie Meyers roman med samma namn (som på svenska översatts till det löjliga Genom dina ögon). Berättelsen utpelar sig i en värld där en slags vänlig alienras har kommit till jorden och tagit över människornas kroppar. Vi får följa en specifik alien (Wanda) som tar över Melanies kropp, men Melanies medvetande vägrar att lämna kroppen och Wanda ifred. Det leder till att Wanda ifrågasätter sina och sin ras handlingar, och söker efter de människor som Melanie älskar.

Ja, jag vet, det låter sjukt flummigt, men åtminstone i boken så funkar storyn. Eftersom jag läst boken har jag en fördel och kan fylla i luckorna i filmen. Tror också att jag tyckte att filmen var bättre just pga det. Kan tänka mig att det blir lagom förvirrat annars, och eventuellt rätt tråkigt och ointressant (bygger detta till viss del på att en i mitt biosällskap somnade under filmens gång...).

Visst finns det en hel del att klaga på. Det blir ganska löjligt med rösten i huvudet, men jag tycker att man vänjer sig. Skulle också ha föredragit mer romantik. Eller rättare sagt, att de byggde upp kärlekshistorie(r)n(a). Nu verkar det som att berättelsen utspelar sig under bara några dagar, vilket inte är fallet enligt boken. Det gör kärleken lagom orealistisk (du kanske tycker att det redan är för overkligt med aliens i huvudet på folk, så att en orealistisk kärlekshistoria varken gör från eller till, men se där håller jag inte med). Tyvärr är en av de få romantiska scenerna också en av de löjligaste - när Wanda/Melanie sitter på berget ihop med Ian. Eller är det bara jag som stör mig enormt på hans konstiga lutning?

Saoirse Ronan spelar huvudrollen riktigt bra, och Diane Kruger gör elakingen utmärkt. Tyvärr är huvudkillarna inga höjdarskådisar direkt.

Trots dess brister tycker jag ändå att det är en mysig film. Åtminstone om man ser den utan några höga förväntningar.

På bio: Pitch Perfect

Pitch Perfect handlar om Beca (Anna Kendrick) som börjar på college. Högst motvilligt går hon med i skolans kvinnliga a capella-grupp.

Har tyckt om Anna Kendrick ända sen jag först såg henne i Twilight (där jag tycker att hon är den bästa skådisen, möjligtvis i tävling mot Bellas farsa). Sen dess har hon varit jättebra i allt jag sett henne, en personlig favorit är 50/50. Hon är sådär lågmält komisk och lyckas vara charmig och bortkommen utan att bli tjejgullig. Rätt cool, helt enkelt. Är i den här filmen också impad av hennes sångröst.

Har hört att Pitch Perfect kallas anti-Glee, men tycker den har mer likheter än skillnader med serien. Tycker att humorn påminner lite om varandra och stämningen är inte heller helt olik. Som ni nog vet vid det här laget är jag ett stort fan av Glee, så det är ett gott betyg från mig. Största skillnaden är att sångnumren känns förvånansvärt spontana (vilket man definitivt inte kan beskylla Glee för) och äkta.

Det är väldigt roligt att de nördiga och sjukt löjliga killarna i den manliga a capella-gruppen har högst status. De ses som hjältar och alla är impade när de sjunger skalor på skolgården. Speciellt kul är den elake och uppblåste ledaren. En klockren parodi på coola gänget. Fat Amy (Rebel Wilson, ni känner igen henne ifrån Bridesmaids) är också väldigt kul, det går inte att komma ifrån. Visst har hon tendens att bli lite överdriven, men jag skrattar ändå.

Kul detalj för oss svenskar är den många gånger återkommande Ace of Base-låten.

Kan inte komma på nåt negativt att säga faktiskt. Eller okej, spygrejen hade de kunnat skippa. Men annars en fantastiskt kul film. Den är uppfriskande och innehåller inte så många collegefilms-klyschor. Visst får vi såklart den klassiska kärlekshistorien, men en ovanligt fräsch och charmig sådan.

En av de roligaste filmerna jag sett på länge. Massa rekommendationer från mig!!!

(Ganska) nytt: The Five-Year Engagement

The Five-Year Engagement handlar om *trumvirvel* en femårig förlovning. Filmen börjar med att Tom friar till sin flickvän Violet. Sen går filmen i princip ut på att bröllopet skjuts upp pga massa  olika omständigheter.

Hade förväntat mig något i stil med Dumpad eller På smällen där Jason Segel också spelar huvudrollen, och det känns tydligt att det är vad filmen försöker. Tyvärr är det något som fattas. Den vill vara sådär knäpprolig och charmig, men den når tyvärr inte hela vägen fram. Istället för att skratta åt de överdrivet knäppa scenerna så lider jag, just för att det känns alldeles för tydligt att de försöker vara roliga. Några gånger skrattar jag, men om man räknar antal gånger filmskaparna vill att man ska skratta så är det tragiskt få i jämförelse. Det är en förutsägbar film, vilket jag skulle kunna förlåta om vägen till det förutsägbara slutet var rolig. Potential finns, som tyvärr inte utnyttjas.

Emily Blunt, som spelar ena huvudrollen, är en favoritskådis, och hon är bra precis som vanligt. Likaså Jason Segel. Chris Pratt (brorsan till Amy i Everwood) och Alison Brie (frun till den sliskiga unga killen i Mad Men) är med och är helt okej. Det är helt enkelt inte skådisinsatserna som brister, utan manuset.

Men visst, filmen hade kunnat räknas som helt okej underhållning om den inte hade varit så FÖRBANNAT LÅNG. Det är INTE OKEJ med en rätt dålig romantisk komedi på TVÅ TIMMAR! Sista timmen satt jag bara och vred mig och ville att det skulle ta slut. Det är den största orsaken att detta blir en total filmdiss.

Nytt: Älska mig igen

Älska mig igen handlar, precis som den svenska titeln (på engelska är titeln det något snyggare The Vow) antyder, om en kille som vill att en tjej ska älska honom. Igen.

Paige och Leo är ett ungt gift konstnärspar. En dag råkar Paige ut för en olycka som gör att hon hamnar på sjukhus. När hon vaknar upp har hon förlorat minnet av de senaste åren, vilket innebär att hon inte minns vem Leo är. Filmen bygger tydligen på en verklig historia.

Det här är en ganska typisk romantisk feel good-rulle, men jag tycker att den tillhör de något bättre i genren. Mycket beror på huvudrollsinnehavarnas kemi. Deras sätt att prata blir charmigt och allmänt myspys.

Huvudrollerna spelas av Rachel McAdams och Channing Tatum. Jag har länge varit väldigt förtjust i Rachel McAdams, och Channing Tatum är ju aldrig fel, trots att han inte dansar nåt i den här filmen (det är ju han som är med i dansfilmen Step Up för er som inte visste det). De är helt enkelt väldigt bra båda två, de lyckas göra så att det inte känns alltför klyschigt vilket annars är den största svårigheten i den här typen av filmer. För min del tycker jag inte heller att det blir sämre av att Ben från Felicity (Scott Speedman) dyker upp som Paiges ex.

Filmen innehåller många sorgliga ögonblick (ja, jag erkänner, jag grät en skvätt) men även en hel del komiska. Helt enkelt en perfekt mysunderhållning för den som inte vill se nåt alltför komplicerat.

Filmtips: Water for Elephants

Water for Elephants handlar om en veterinärstudent som, när hans föräldrar dödats, överger sina studier och följer med en cirkus där han jobbar som deras veterinär. Där träffar han cirkusdirektören och hans fru. Och så skaffar de en elefant. På cirkusen alltså.

Jaja, jag vet vad ni tänker: att jag bara gillar filmen för att det är Robert Pattinson som spelar huvudrollen. Får väl erkänna att det var det som fick mig att se filmen, men det är faktiskt inte alls det som gör att jag vill tipsa om den. Istället har filmen många andra riktigt bra kvaliteter. Den största är Christoph Waltz. Han spela cirkusdirektören. Alltså, en mer fantastisk skådis får man leta efter! Första gången jag såg honom var i Inglorious Basterds (fantastisk film, för övrigt) och då blev man ju bara livrädd för honom så fort han syntes i rutan. I Water for Elephants spelar han också en creepy kille, och han gör det så underbart bra. Tycker också att Robert Pattinson gör en bra insats, liksom Reese Witherspoon som spelar frugan till cirkusdirektören.

Kan ju varna för att det kommer endel tjutmoments. Speciellt om man är känslig för djur som blir dåligt behandlade. Annars har den en hel del feel good-kvaliteter, och såklart kärlek.

Salmon fishing in the Yemen

Salmon Fishing in the Yemen handlar om Harriet (Emily Blunt) som arbetar på ett investeringsföretag som rådgivare och har fått i uppdrag att hjälpa en rik shejk att införa laxfiske i Jemens öken. Harriet kontaktar fiske-experten Alfred Jones (Ewan McGregor) som motvilligt dras in i projektet.

Jag hade inte jättehöga förväntningar på den här filmen, men jag gillade den verkligen! Visst, den har en del brister (som den extremt stereotypiska porträtteringen av shejken..) men om man kan bortse från dessa, så är det ett underhållande film. Handlingen är lite udda, men det är det som gör den tilltalande tycker jag. Ewans roll som en smått socialt missanpassad fiske-nörd är bara för underbar! Och Emily Blunt är som alltid väldig trovärdig, älskar henne. Deras kemi är väldigt bra och filmen har dessutom flera roliga biroller.

Salmon Fishing in the Yemen är inte en speciellt utmanande eller överraskande film, men en mysig feel good-film, perfekt när man är i behov av lite lättsmält underhållning.

Filmtips: Like Crazy

Like Crazy handlar om Anna (Felicity Jones - sjukt lik Emma Roberts, var helt säker på att det var hon som spelade huvudrollen fram till för ungefär tio minuter sedan, haha) och Jacob (Anton Yelchin) som blir kära när de pluggar tillsammans i LA. Men Anna är brittisk och måste åka till England när hennes visum går ut. Hon klarar inte av att lämna Jacob så hon stannar trots att hon inte får, vilket gör att hon sen inte får komma tillbaka till USA.

Den här filmen handlar om kärlek med förhinder. Längtan är det centrala temat. Hur har man ett förhållande när man inte kan träffas under långa perioder? Ska man ens ha nåt förhållande? Det är en film som är glad och sorglig, om vartannat.

Det bästa med Like Crazy är hur allt känns äkta. Skådespelarna är jättebra, och händelseförloppet är realistiskt. Mycket av styrkan ligger i kemin mellan huvudpersonerna.

Just det, Jennifer Lawrence har en roll i filmen också. Bra.

Jag fick en hel del Blue Valentine-vibbar när jag såg den här filmen, och den filmen älskade jag ju. Like Crazy är inte riktigt lika bra, men inte så långt därifrån.

Topp 3: Musikalfilm

Som några av er kanske har utläst från några av mina tidigare inlägg så är jag ett stort fan av musikaler. Bland det bästa som finns är när karaktärerna brister ut i sång och gör ett snyggt dansnummer - då njuter jag. Därför tänkte jag här lista mina tre favorit-musikalfilmer.

Förstaplatsen kniper den fantastiska kultfilmen Hair från 1979. Det är hippies med långt hår som är härligt flummiga och rebelliska. Det är många humoristiska kulturkrockar mellan hippies och de mer konservativa. Allt mot en bakgrund av viktiga politiska händelser, vilket ger filmen mer substans. Det är underbara sång-och dansnummer (bara älskar "I Got Life"-numret på bordet). Hade dock klarat mig utan den sjukt långa scenen då de är drogpåverkade och allt bara är hallucinationer och fantasier. Blev väldans förvånad när jag för ungefär 30 minuter sedan upptäckte (genom imdb:ande) att huvudhippien (bilden) spelas av Treat Williams som också spelar pappan i den mysiga serien Everwood. Vilken kontrast!

På andra plats kommer en modernare musikal: Chicago från 2002. Filmen utspelar sig på 20-talet och handlar om Roxie Hart (Renée Zellweger) och Velma Kelly (Catherine Zeta-Jones) som båda har mördat och därför hamnar i fängelse. Väl där uttnyttjar de medierna till max för att bli berömda, med hjälp av advokaten Billy Flynn (Richard Gere). Det är en härlig satir över mediesamhället. Det handlar om hur man kan bli känd för vad som helst och hur lätt denna berömmelse kan försvinna. Även här är det en hel hög underbara sång- och dansnummer, mina personliga favoriter är det när alla tjejerna i fängelset sjunger om varför de mördat sina män och det med Richard Gere i glittrig kavaj. Fantastisk underhållning!

Grease från 1978 får hamna på tredjeplatsen. Den är ju ändå en klassiker, liksom. Om du inte har koll på vad Grease handlar om så undrar jag vart du hållit hus i hela ditt liv, men kan ju för säkerhets skull sammanfatta den med att det är en kärlekshistoria på high school. Typ en Romeo och Julia-historia, fast mycket mindre dramatisk. Huvudrollerna spelas av John Travolta och Olivia Newton-John. John Travoltas bästa roll, i mitt tycke. Låtarna från Grease är ju så kända att man kan sjunga med i varenda en, så kan inte välja nån favorit. Bra hela högen!


Det var väldigt svårt att välja ut bara tre filmer, så såklart finns det ett helt gäng bubblare: Moulin Rouge, Sound of Music, Rent, Sweeney Todd och Fantomen på operan för att nämna några. Får väl skriva om dem nån annan gång. Kan ju för säkerhets skull förklara att jag inte räknar Disneyfilmerna som riktiga musikalfilmer, annars hade exempelvis Lejonkungen varit en stark kandidat.

Filmtips: The Eternal Sunshine of the Spotless Mind

Javisst, nu är det dags att tipsa om en av mina absoluta favoritfilmer; The Eternal Sunshine of the Spotless Mind (säg det snabbt fem gånger i rad om du kan). Jobbigt lång titel, jag vet, men ändå så fantastisk. Filmen kretsar kring ett par, Joel och Clementine, som raderar varandra från sina minnen. Typ.

Det kan ju låta lite flummigt, och visst är det det emellanåt, men allt hålls ändå nere på jorden med humor och känslor som känns äkta. De smått övernaturliga inslagen (hela "radera-från-minnet"-grejen) blir helt naturliga och tappar därmed övernaturlighetskänslan (om ni förstår vad jag menar...). Resultatet blir mer realistiskt än många filmer som utger sig för att vara just det.

Jim Carrey och Kate Winslet spelar huvudrollerna och gör det svinbra. Personligen har jag normalt väldigt svårt för Jim Carreys överdrivna spelstil, men i den här filmen gör han en mer lågmäld insats och därmed sin bästa rollprestation någonstin, enligt mig. Kate Winslet är urbra (precis som hon alltid är, kom helt plötsligt till insikt med att hon är en av mina favvoskådisar) i rollen som den smått excentriska Clementine som ständigt byter hårfärg.

Det finns fler skådisar värda att nämna: Elijah Wood, Kirsten Dunst och Mark Ruffalo (yepp, Hulken i Avengers) är de som är med mest. Bra hela högen. Man sympatiserar med dem allihop, möjligtvis med undantag för Elijah Woods karaktär. Han är mest jobbig.

Det är knäppt, gulligt, sorgligt, romantiskt, dramatiskt, spännande, överraskande och bara helt sjukt bra, i en salig röra.

(Ganska) nytt: This Means War

This Means War handlar om två agenter (av typen Bond) tillika bästa kompisar som inser att de dejtar samma kvinna (Lauren) - och bestämmer sig för att tävla om henne med hjälp av sina agent-skills.

Jaa, filmen är ungefär så som man förväntar sig när man hör storyn. Det är överdrivet och orealistiskt - men hade man egentligen tänkt sig något annat? Det är en såndär film som man glömt så fort eftertexterna rullar, den lämnar inget bestående intryck varken som väldigt dålig eller bra. Men några skratt lockar den ändå till, deras extrema sätt att sabotera varandras dejter är rätt kul då och då. Och visst skrattar man ibland åt Laurens knäppa bästa kompis.

Agenterna spelas av Chris Pine och Tom Hardy, och det gör de väl helt okej. Tjejen spelas av Reese Witherspoon, och hon är stabil som vanligt.

Lite lagom intelligensbefriad underhållning.

The Deep Blue Sea

(Sorry bloggy att jag varit så frånvarande, var iväg hela helgen och tiden har bara försvunnit iväg)

Tänkte ta och skriva lite om en film jag såg häromveckan. The Deep Blue Sea. Inte att förväxlas med Deep Blue Sea - den med mutanthajarna och Samuel L Jackson. The Deep Blue Sea är ett lågmält drama som utspelar sig på 50-talet och handlar om Hester (Rachel Weisz) som lämnar sin snälla men opassionerade make för att vara med den unga, vackra och desto mer passionerade före detta stridspiloten Freddie (Tom Hiddleston). Hester och Freddie inleder ett passionerat men destruktivt förhållande. 

Titeln "The Deep Blue Sea" syftar till uttrycket "the devil and the deep blue sea", alltså ungefär som det inte lika poetiska "pest eller kolera". Att välja mellan två onda ting - ett kärlekslöst men säkert äktenskap eller ett destruktivt men passionerat förhållande. Filmen handlar till stor del om hur kärlek och känslor ibland kan hamna i obalans och hur destruktivt det kan bli när en person i förhållandet älskar mer än den andra. Hester vill ha en kärlek från Freddie som han inte är kapabel till att ge henne. 

The Deep Blue Sea är baserad på en pjäs och jag tycker det märks på dialogen som är väldigt vacker med ibland lite väl tillrättalagd. Allt är väldigt dramatiskt och vackert, samtidigt som karaktärerna är mörka och trasiga. Alla detaljer känns genomtänkta och allt från ljussättning till ljud och musik bidrar till att göra detta till en väldigt vacker film.

Skådespelarinsatserna är suveräna. Rachel Weisz är riktigt bra som den ostabila och kärlekstörstande Hester. Hon är både stark och svag, velig men också viljestark. Både hon och Freddie är väldigt dramatiska och de scener där de grälar är särskilt fängslande. Detta mycket tack vare Tom Hiddleston som verkligen är fantastisk som Freddie Page. Han är charmig och skrattandes i ena sekunden för att i nästa skrika rakt ut i raseri och storma ut ur rummet. Han lyckas förmedla en sådant brett känsloregister att man inte kan låta bli att sympatisera med Freddie, även om han stundvis är ett riktigt as.

Nu blir visst det här en riktig uppsats igen, men jag ska försöka avrunda här. Kort sagt: The Deep Blue Sea är lågmäld men dramatisk och levererar riktigt fina skådespelarinsatser. Den är dock rätt så pretentiös stundvis och kanske lite väl långsam och konstnärlig för vissa. Jag gillade den väldigt mycket men så är ju jag lite utav ett Tom Hiddleston-fan. Jag kan nästan tycka att det är värt det att se filmen endast för att Hiddles är så extremt stilig (och bra!) i hela filmen. Hehe. Kolla in trailern nedan och se om det verkar lockande. Verkar ha blivit en väldigt intressant stillbild ser jag nu.. Hmm. Jaja, lite naket är ju aldrig fel.

   

Tv-serie-tips: Svärdet och spiran

Svärdet och spiran (eller The Pillars of the Earth som är originaltiteln) från 2010 bygger på en bok med samma titel av Ken Follett. Serien kretsar kring byggandet av en katedral i en medeltida stad i England. Det är en massa politiska maktspel och ondingar som smider ränker (höhö, har alltid velat använda det uttrycket!). Det är också en hel del våld och obehagliga scener.

I serien finns det också flera starka och självständiga kvinnor vilket tillför braighet. Min favvo är Aliena (i mitten nertill på bilden, hon spelas av Hayley Atwell som jag också nämnde i inlägget om Captain America) som är allmänt cool och smart. Det är lite konstigt att se Mr Darcy (Matthew Macfadyen, för att förtydliga för er som kanske inte är lika stora Jane Austen-fantaster som jag så spelar han karaktären Mr Darcy i filmatiseringen från 2005 av Stolthet och fördom) som en munk, men det tar inte alltför lång tid att vänja sig. Många bra skådisar är det helt enkelt, för att nämna några till så är Rufus Sewell, Donald Sutherland och Ian McShane med.

Serien består av åtta avsnitt (eller fyra dubbel, lite beroende på hur man ser det), så det är ingen serie som tar upp för mycket av din tid. Det är spännande, roligt, smart och romantiskt, allt i en härlig blandning.

Topp 3: Heath Ledger

Dags för ett topp 3-inlägg med en av mina favvoskådespleare, Heath Ledger. Helt sjukt sorgligt att han inte längre finns.

En av mina favoritfilmer är 10 orsaker att hata dig, och det står jag för. Roligare film får man leta efter. Kan dock varna för att jag kan vara lite jobbig när jag ser på den här filmen, har sett den så många gånger att jag kan i princip alla repliker, vilket jag såklart vill visa alla i min närhet genom att säga dem några sekunder innan de sägs i filmen. Min favvoscen är då Heath sjunger på läktaren - då smälter jag.

10 orsaker att hata dig handlar om Cameron (Joseph Gordon-Levitt) som börjar i en ny skola. Han blir kär i Bianca Stratford. Men det finns ett problem, hon har en väldigt strikt farsa (men väldigt rolig sådan), så hon får inte dejta ifall inte hennes storasyrra gör det. Storasyrran Kat (Julia Stiles) bryr sig inte, hon ska föreställa världens hårding. Så Cameron betalar värstingen Patrick Verona (Heath Ledger) för att dejta Kat, för ingen annan kan tänka sig att dejta henne eftersom hon är så hemsk (hmpf). 

Det är en ganska typisk high school-film, men med duktiga skådisar och genuint roliga scener. Fantastiskt bra!!!

Brokeback Mountain får äran av att bli nummer två på denna lista. Fantastisk film om förbjuden kärlek. Det är något så ovanligt som en cowboy-gay-film, med två asbra skådisar i huvudrollerna - Heath Ledger och Jake Gyllenhaal. I periferin finns också två andra stora skådisar i rollerna som killarnas respektive - Michelle Williams och Anne Hathaway. Det är mycket tystnad och talande blickar, och kan utlova en massa tjutande (i alla fall till alla som har känslor...). Fy satan så bra.

Nummer tre får filmen The Dark Knight bli. Det är många kända skådisar med i filmen, men enligt mig är det bara Heath som är värd att nämnas. Det är han som gör hela filmen i rollen som den jätteobehagliga skurken Joker. Det är alltså en Batman-film, en mörk sådan. Det är spännande med många snygga scener. Asbra! 

Filmtips: Blue Valentine

Måste tipsa om en helt fantastisk bra film: Blue Valentine (gu va svårt det ska vara att skriva Valentine då, har skrivit Valentone flera gånger...). Filmen handlar om ett medelålders par och deras förhållande, och man får i återblickar se hur de träffades. Huvudrollerna spelas av Ryan Gosling och Michelle Williams - superduperbra båda två (precis som vanligt). Fascinerande är hur de har lyckats få assnygga Ryan Gosling att se ganska ofräsch och avdankad ut.

Det här är inte en "och-så-levde-de-lyckliga-i-alla-sina-dagar"-historia. Istället får man följa paret efter det lyckliga slutet. Det är tragiskt (tjutvarning), det är komiskt, det är romantiskt, det är oförutsägbart. Det är helt enkelt sjukt bra!