(Ganska) nytt: Les Misérables

Les Misérables är en musikal som utspelar sig i 1800-talets Frankrike under många år. Handlingen kretsar kring Jean Valjean (Hugh Jackman), en före detta fånge, och hans nemesis Javert (Russell Crowe) som jagar honom.

Kan ju börja med en varning: de sjunger hela tiden (eller okej, filmen innehåller kanske fem talade meningar), vilket kan vara lite svårt att acceptera. Blir lätt lite löjligt med alla känslosamma sångkonversationer. Personligen vande jag mig dock ganska snabbt, och glömde nästan bort att de faktiskt inte pratade. Sen är jag ju ett stort musikalfan också, vilket kanske gjorde det lättare. I vilket fall som helst är det imponerande sångprestationer från allihop.

Man hör ju på namnet att det inte är nån glad och käck historia (Les Miserablés = de eländiga, typ). Trots detta innehåller filmen en del humor, bland annat i form av själviska tjuvparet spelat av Helena Bonham Carter och Sacha Baron Cohen (jäpp, Ali G/Borat/Brüno).

Som ni kanske redan förstått är rollistan fylld med kända namn. Anne Hathaway gör ett sjukt imponerande sångnummer. Amanda Seyfried och min favvo Eddie Redmayne spelar ett kärlekspar. Sen har de också lyckats hitta två av de bästa skådisungar jag nånsin sett - de som spelar Gavroche och unga Cosette.

Den är lång, drygt 2,5 h, men jag tycker lätt att den är värd tiden. En snygg och känslomässig film som berör. Jag erkänner, jag tjöt som en gris.

Massa rekommendationer från mig!

Filmtips: Fight Club

Insåg precis att jag ännu inte tipsat om en av de bästa filmerna som finns; Fight Club. Tycker att den nästan borde få kallas klassiker, men det kanske är för tidigt för det än...

Fight Club handlar om två killar som träffas och bildar en fight club (slagsmålsklubb? hmm). Alltså ett gäng som ses för att slåss, helt enkelt. Detta utvecklas med tiden till något större och mer komplicerat.

Huvudrollerna spelas av de fantastiska Edward Norton och Brad Pitt, som är en stor anledning till att filmen är så bra. Helena Bonham Carter spelar den enda återkommande kvinnliga karaktären och hon är jättebra som vanligt.

Det är såklart våldsamt (det handlar ju om ett gäng som slåss, hallå), så om du har svårt för sånt finns det några gånger du kommer behöva titta bort. Men strunta inte i att se filmen för det, den har så många andra kvaliteter som väger upp. Det är spännande, smart, sorgligt, roligt och sjukt oförutsägbart. Detta är en film man kan se många gånger om och upptäcka nya intressanta detaljer varje gång. Fast såklart, visst är den bäst första gången då man ännu inte vet hur den slutar...

På bio: Dark Shadows

Dark Shadows är (rätt löst vad jag förstått) baserad på en tv-serie från 60/70-talet och handlar om Barnabas Collins (Johnny Depp). Barnabas lever i 1700-talets New England och är en rik, stilig och charmig ung man. Hans privilegierade liv tar en mörk vändning när han råkar förarga en kvinna ur tjänstestaben som visar sig vara en häxa. När Barnabas förklarar att han inte älskar henne bestämmer hon sig för att förstöra allt han älskar och förvandlar honom till en vampyr. 1972, ca 200 år senare, råkar några byggarbetare på hans kista och den befriade Barnabas bestämmer sig för att leta upp sina släktingar och ta reda på vad som blivit av hans familj och stad.

Jag hade inga skyhöga förväntningar på Dark Shadows, men som ett inbitet Tim Burton-fan hoppades jag ändå innerst inne att den här filmen skulle vara riktigt, riktigt bra. Tyvärr måste jag erkänna mig besviken. Det tar emot att erkänna, men Dark Shadows är verkligen inte ett av Burtons mästerverk, den är inte ens särskilt bra.

Dark Shadows har en på pappret riktigt lovande ensemble med bland annat Johnny Depp, Eva Green, Chloë Moretz, Michelle Pfeiffer, Helena Bonham Carter och Jackie Earle Haley. Men tyvärr kommer ingen riktigt till sin rätt i denna röriga film. Eva Green är bra som den försmådda Angelique och jag gillade Michelle Pfeiffer som familjen Collins matriark, men manuset är lite för pajigt och handlingen lite för långsam för att det ska göra någon större skillnad. Jag tröttnade rätt snart och mot slutet ville jag tyvärr bara att eländet skulle ta slut. 

Visst, den har sina poänger. Den stela, korrekta och väluppfostrade (om än något blodtörstige) Barnabas reaktioner på det färgsprakande och lössläppta 70-talet lockar till några skratt. Men det blir ärligt talat uttjatat alldeles för snabbt. Johnny Depp som Barnabas Collins är på många sätt en så kallad "match made in heaven" men jag hade svårt att engagera mig i karaktären – jag såg bara Johnny Depp i smink. Han har gjort lite för många "konstiga" roller i vitt smink (Edward Scissorhands, Willy Wonka..) för att det ska kännas nytt och fräscht. 

Så tyvärr, det blir en diss på Dark Shadows. Den är underhållande stundvis och kan mycket väl komma mer till sin rätt i tv-soffan en fredagskväll. Men några biopengar är den inte värd. 

Jag hoppas att detta bara var ett slarvigt hobbyprojekt från Mr Burton och att hans nästa film, Frankenweenie, håller högre standard.