The AMAZING Spider-Man

Igår var det alltså äntligen dags – jag såg The Amazing Spider-Man! Jag försökte sänka mina förväntningar en aning innan, men det hade jag inte behövt för The Amazing Spider-Man levde klyschigt nog upp till sitt namn, den var amazing!

Jag gillar verkligen dom gamla Spider-Man-filmerna. Så när jag först hörde talas om att det istället för Spider-Man 4 skulle komma en ny film med nya skådespelare var jag lite tveksam. Sen hörde jag att den underbara Andrew Garfield (Never Let Me Go, The Social Network) hade landat huvudrollen och jag blev genast mer positiv.

The Amazing Spider-Man är alltså en så kallad "reboot" av Spider-Man-franchisen och fokuserar på en lite annorlunda del av Peter Parker-historien än den som vi fått bekanta oss med i dom tre tidigare filmerna. I den här versionen är Peters kärleksintresse inte den välbekanta Mary-Jane Watson utan istället den mer okända Gwen Stacy, spelad av den fantastiska Emma Stone. Och till skillnad från de tidigare filmerna så bygger Peter själv sina "web-slingers" i The Amazing Spider-Man, något som tydligen är taget från serierna.

Så vad handlar detta nya kapitel om? The Amazing Spider-Man handlar om Peter Parker bor hos sin faster och farbror och är en smart, lite nördig 17-åring som försöker ta reda på mer om sina föräldrar och vad det var som fick dom att överge honom när han var barn. Hans jakt på ledtrådar leder honom till hans fars gamla arbetskamrat Dr Curt Connors (Rhys Ifans) som arbetar på Oscorp. Där blir Peter av misstag biten av en genmanipulerad spindel och ja, vi vet ju alla vad den lilla olyckan resulterar i. Peter blir superstark, får extremt bra reflexer och kan klättra på väggar och tak. Hans nya förmågor gör att han hamnar i trubbel och några olyckliga händelser resulterar i att Peter bestämmer sig för att bli en brottsbekämpare.

Trots att mycket av grundhandlingen är väldigt bekant för den som har någon som helst koll på Spider-Man så lyckas ändå den här filmen med att kännas ny och fräsch. Mycket av det har nog att göra med skådespelarna och särskilt Andrew Garfield.

Denna scen är underbar, fantastisk kemi (och en topless Garfield, what could go wrong?).

Andrew Garfield gör ett fantastiskt jobb, han ÄR Peter Parker. Han lyckas med bedriften vara lite lagom tafatt och förvirrad samtidigt som han är väldigt rolig och, ursäkta min ytlighet, SJUKT snygg. Hehe. Sitter kanske i håret, vad vet jag. Men han är en väldigt bra skådis helt enkelt, som kan levera allt från fysisk humor till känslosamma gråtscener utan att det känns krystat. Hans amerikanska accent reflekterade jag inte ens över, så jag antar att den var mer än godkänd. Garfields kemi med Emma Stone var dessutom perfekt, jag älskade alla deras scener. Särskilt när de lite tafatt försöker bestämma en dejt – underbart roligt! 

Rhys Ifans är nästan oigenkännlig som Dr Curt Connors, går knappt att förstå att detta är samma man som står och posar i gråa kallingar i Notting Hill. Som Lizard var han sjukt obehaglig i min åsikt, även om vissa delar av ödlans CGI var lite bristfällig. Jag gillar, som bekant, en komplicerad bad-guy och det får vi verkligen i Curt Connors, en trasig (bokstavligt talat, han har bara en arm) man vars goda intentioner får fruktansvärda följder.

(Jag ber om ursäkt för mitt extrema ord-bajseri, ni är nu framme vid slutklämmen, jag lovar!)

Jag rekommenderar verkligen The Amazing Spider-Man, jag tycker den har hjärta, mycket humor (jag och mitt biosällskap skrattade rakt ut många gånger), bra dialog, fantastiska skådespelarinsatser och är helt enkelt en väldigt underhållande bioupplevelse. Är man inget fan av serietidnings-filmer så kanske man är lite tveksam, men jag skulle ge den en chans ändå, för den handlar i grund och botten mer om mänskliga dilemman än overkliga superkrafter. Jag skippade 3D (eftersom jag hatar 3D mer än broccoli) men gillar man 3D är det säkert helt okej det med. 

Sådär, nu vet ni precis vad ni ska göra i helgen – se The Amazing Spider-Man! 

Några tankar kring Magic Mike, könsroller och objektifiering

Fem objekt, en film.

För er som missat vad Magic Mike är så är det en film som enligt IMDb har följande handling:

"A male stripper teaches a younger performer how to party, pick up women, and make easy money"

I huvudrollerna ser vi Channing Tatum som "Mike", den manliga strippan som tar den yngre Adam (Alex Pettyfer) under sina vingar och lär upp honom. 

Idén till filmen ligger Channing Tatum himself bakom då det är hans egna erfarenheter som manlig strippa som filmen lite löst bygger på. Nu har jag uppenbarligen inte sett den här filmen än men något som jag har reagerat på är filmens marknadsföring. Magic Mike marknadsförs som en rolig, sexig film om snygga strippor. Tänk om vi skulle ta och vända på steken?

Tänk er att istället för Channing Tatum så har vi en de skådisar han spelat mot, Rachel McAdams. Säg att det kom fram att Rachel McAdams som ung arbetat som strippa eller "exotic dancer" som det ju gärna kallas, hur skulle Hollywood och allmänheten reagera? Antagligen inte på det lättsamma sätt som samma information om Tatum har tagits emot. Vad jag har förstått så har det i hans fall mest setts som ett skämt, en rolig anekdot. Något som hamnar på hans "Trivia"-sida på IMDb. No big deal. 

Tillbaka till McAdams, jag är rätt övertygad om att ifall samma information uppdagades om hennes förflutna så skulle detta blåsas upp till en gigantisk skandal och hon skulle hamna på framsidor till alla möjliga svallerblaskor. Det skulle pratas om "Hennes mörka hemlighet". Hon skulle förmodligen fördömmas av många och organisationer som idioterna i "One Million Moms" skulle säkert kräva att hon bojkottades från familjefilmer. Kanske skulle Hollywood hålla med och kanske skulle hennes karriär falla samman.

En film baserad på hennes erfarenheter skulle med största sannolikhet INTE heta något i stil med Daring Daisy och den skulle absolut inte marknadsföras som en sexig, rolig film om strippor. Istället skulle den förmodligen vara ett drama där hennes tid som strippa framställs som en mörk och jobbig del av McAdams liv. 

Ni ser hur konstigt det här är va?

En annan del av marknadsföringen kring Magic Mike som stör mig är att den marknadsförs som en "treat" för den (heterosexuella) kvinnliga befolkningen. Såg på wikipedia att någon på The Hollywood Reporter hade beskrivit den som "A beefcake bonanza with heart as well as muscle". Någon annan skrev på Twitter om hur kvinnor kommer få hitta på ursäkter för att kunna gå och se Magic Mike med sina vänninor. En annan del i marknadsföringen genomfördes under MTV Movie Awards då en av skådisarna kom ut på scen "in character" – en brandman med bar överkropp. En överkropp  som beskrivs som "ab-tastic". Herregud, det är ju objektifierande så det förslår. 

Det här grundar sig så klart i att synen på det kvinnliga strippyrket och den manliga motsvarigheten i grunden är väldigt olika. När man tänker på kvinnliga strippor tänker man oftast på sorgliga, fattiga tjejer (gärna minderåriga/tonåringar) som tvingas klä av sig och åla sig runt stänger i skitiga klubbar, en stereotyp som syns tydligt i underhållningsvärlden (se exempelvis filmen Welcome to the Rileys). Manliga strippor däremot - då tänker man på heta män i polisuniform som dyker upp på möhippor eller på komiska varianter som Danny DeVitos roll i Vänner eller som karlarna i The Full Monty. Och det är precis den stereotypen som Magic Mike (eller åtminstone filmens marknadsföring) verkar spela på, att för män är det lite utav en "rolig grej" att ha varit strippa. För kvinnor är det ofta någon skamligt som man försöker mörka så mycket det går. Trots att det i grund och botten är samma yrke.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här inlägget, jag ville mest bara dela med mig av mina tankar om hur mycket dubbelmoral det finns kring objektifiering och hur tydlig det är att de stereotypiska könsrollerna fortfarande frodas i Hollywood. Food for thought. Återkommer nog till detta ämne sen när jag sett filmen.

Filmdiss: Crazy, Stupid, Love.

Jag tänkte haka på Felicias trevliga initiativ och dissa lite (bear in mind att jag inte har sett den här sedan jag såg den på bio förra året, så jag reserverar mig för eventuella fel, jag kanske inte minns alla saker helt rätt). Crazy, Stupid, Love kom ut förra året och handlar om Cal (Steve Carell) vars liv ställs på ända när hans fru (Julianne Moore) vill skiljas. För att komma över skilsmässan tar han hjälp av sin nya vän, Jacob (Ryan Gosling), som lär Cal hur man raggar på krogen...
..
...

NI HÖR JU. Herregud. Att jag inte såg den röda flaggan? Jag antar att jag lockades av Ryan Gosling (som jag älskade i Lars and the Real Girl för hundra år sedan) och min favorit Emma Stone. Men fy vilken nitlott. Visst, filmen har sina poänger och en del oväntade vändningar MEN den är löjligt sexistisk rakt igenom, motsägelsefull och promotar medeltida värderingar samtidigt som den försöker vara modern. Jacob är den super-duper-klychiga douchen. Snygg, rik och en hejare på att plocka upp tjejer. Vilket han gör kväll efter kväll. Cal, som innan varit en rätt nöjd familjeman ger sig på samma sak. Först till komisk effekt så klart. Åh så tokig han är! Sen lär han sig hur man är ett svin och får ligga. Applåder. Men han vill ju så klart egentligen ha tillbaka sin fru. Han vill bara ligga lite med några random, unga, snygga (way out of his league) tjejer så länge. Herregud, tänk om filmen hade haft samma handling fast med ombytta roller? Om det var frugan som skulle ut och ragga engångs-ligg efter skilsmässan? Vilken kontrovers det hade blivit då ni.

Nu kommer en spoiler här så för er som inte sett den här filmen (och som av någon outgrundlig anledning fortfarande vill det) SLUTA LÄS!


Något som nästan stör mig MER än hela Jacob/Cal-storyn är Hannah (Emma Stone) och Jacobs historia. Oj oj OJ vad klychigt. Hannah är en juridik-student vars tråkiga idiot till pojkvän inte friar och dom gör slut. För alla unga tjejers högsta dröm är ju att gifta sig. Särskilt med en tråkig idiot. Och som den klysch-fest som denna film är så ska ju Hannah självfallet dränka sina (rätt icke-existerande) sorger på en bar med sin kompis och träffar på Jacob.

Jacob försöker sina vanliga moves men åh nej, Hannah faller inte så lätt! För hon är ju en bra, icke-patetisk tjej (till skillnad från alla andra tjejer som Jacob raggat upp under filmens gång). Då blir han så klart jätteintresserad helt plötsligt och dom blir kära. Visade sig att han hade lite "issues" och nu förväntas vi förlåta honom för att ha behandlat kvinnor som skräp under majoriteten av filmen. Han behövde ju bara träffa rätt tjej. Snart visar det sig (och här kommer den stora spoilern!) att Hannah i själva verket är Cals dotter och Cal, som ju vet allt om Jacobs tidigare livstil, blir i sann amerikansk anda galen och försöker förbjuda Hannah att dejta Jacob. Hannah är alltså ungefär 24-25 här. Medeltida värderingar som sagt. Det störda är ju att Cal själv anammade samma livstil när han var singel, så vem är han att döma Jacob? Snacka om att kasta sten i glashus. Herregud. 

Crazy, Stupid, Love har dessutom lite olika creepy sidospår, t.ex. en 13-årig kille som har en obehaglig besatthet av sin 17-åriga barnvakt. Samma barnvakt har en minst lika obehaglig besatthet av Cal. Oj så tokigt.

Det här blev svamligt och långt, men kort sagt: Crazy, Stupid, Love är en romantisk komedi som försöker att inte vara klyschig, men som misslyckas. Bryr man sig inte om irriterande könsroller och kvinnosyn så kanske man kan tycka att det här är ett trevligt tidsfördriv en fredagskväll. Men jag rekommenderar den INTE. Att den här filmen har 7,5/10 på IMDb är skrämmande.

Recension: War Horse

War Horse är från början en hyllad bok som sedan blev en hyllad pjäs och som nu har tolkats på film av ingen mindre än Stephen Spielberg. Den har många egenskaper som kanske kan karaktäriseras som typiskt Spielberg. Nu är inte jag på något sätt en expert på Spielberg, långt ifrån, men när jag tänker på de filmer han gjort som jag har sett så kan jag se vissa återkommande tendenser – vackra vyer, pampig filmmusik och en känsla av äventyr. War Horse prickar in alla tre.

War Horse utspelar sig innan och under första världskriget med den unika vinkeln att vi får följa kriget från hästen Joeys perspektiv. Han är filmens huvudkaraktär som i filmens början blir köpt av en engelsk bonde vars son, Albert, genast fattar tycke för Joey och tränar honom. Men när kriget bryter ut och familjen riskerar att förlora sitt hem blir Joey såld till en soldat och tvingas ut i krig.

Jag gillade War Horse, jag tycker det är en väldigt bra film på många sätt. Men, jag måste erkänna att jag hade lite svårt för hästen Joey som filmens huvudkaraktär. Kanske beror det på att jag inte är någon hästmänniska och därför hade svårt att riktigt känna något djupare än "stackars häst" när Joey råkade ut för något. Istället fattade jag istället tycke för flera av filmens mänskliga karaktärer, men eftersom dessa byts ut i rask takt blev jag snart rätt så likgiltig. Jag kunde inte leva mig in i handlingen på samma sätt som jag brukar – jag grät inte en endaste gång! Och då är jag en regelrätt lipsill när det kommer till filmer och tv-serier.


En annan aspekt som jag störde mig på var att i princip all dialog var på engelska. Jag tycker att det blir svårt med trovärdigheten när en fransk farbror och hans barnbarn pratar engelska med fransk brytning när dom är ensamma i deras hem. Eller när två tyska bröder pratar med varandra på engelska med tysk brytning. Jag skyller på Inglourious Basterds som har satt ribban för högt när det gäller språkanvändning i film. Kan tänka mig det är rätt europeiskt (?) att störa sig på sådana saker, eftersom vi är vana vid undertexter på ett annat sätt än amerikaner.

Benedict Cumberbatch, Patrick Kennedy och Tom Hiddleston

Om vi istället ska fokusera på lite positiva saker så gillade jag verkligen skådespelarinsatserna i War Horse. Min favorit Tom Hiddleston var såklart (hehe) underbar som den godhjärtade Captain Nicholls. Den mannen har en förmåga att förmedla så mycket känslor endast genom att använda sina ögon och ansiktsuttryck. När han sedan lägger till lite bra dialog blir han helt fantastisk. En annan favorit, Benedict Cumberbatch, är också oerhört bra i sin roll. Filmens enda mänskliga karaktär som är i närheten av att vara en huvudkaraktär, Albert, spelas av nykomlingen Jeremy Irvine och även hans insats är mycket minnesvärd. Och för alla HP-fans därute så kan jag meddela att ingen mindre än Remus Lupin är med i en liten – och rätt otrevlig – roll.

Sammanfattningsvis skulle jag säga att War Horse är en bra film med en del lysande skådespelarinsatser som man enligt min åsikt kan vänta med att se tills den kommit ut på DVD. Vill man prompt se den på bio kan jag passa på att varna för att det finns en del obehagliga scener med filmens hästar, så om man är känslig för lidande djur kan det vara bra med en stor halsduk eller liknande som man kan gömma sig bakom. Det kan också vara bra att inte köpa en för stor dricka, för filmen är rätt så lång med sina 2,5 timmar.