På bio: The Host

Jag hade hört väldigt mycket dåligt om The Host innan jag såg den, så därför var mina föväntningar nere på noll. Det var alltså inte så svårt för filmen att överträffa förväntningarna, men jag blev faktiskt glatt överraskad.

The Host bygger på Stephenie Meyers roman med samma namn (som på svenska översatts till det löjliga Genom dina ögon). Berättelsen utpelar sig i en värld där en slags vänlig alienras har kommit till jorden och tagit över människornas kroppar. Vi får följa en specifik alien (Wanda) som tar över Melanies kropp, men Melanies medvetande vägrar att lämna kroppen och Wanda ifred. Det leder till att Wanda ifrågasätter sina och sin ras handlingar, och söker efter de människor som Melanie älskar.

Ja, jag vet, det låter sjukt flummigt, men åtminstone i boken så funkar storyn. Eftersom jag läst boken har jag en fördel och kan fylla i luckorna i filmen. Tror också att jag tyckte att filmen var bättre just pga det. Kan tänka mig att det blir lagom förvirrat annars, och eventuellt rätt tråkigt och ointressant (bygger detta till viss del på att en i mitt biosällskap somnade under filmens gång...).

Visst finns det en hel del att klaga på. Det blir ganska löjligt med rösten i huvudet, men jag tycker att man vänjer sig. Skulle också ha föredragit mer romantik. Eller rättare sagt, att de byggde upp kärlekshistorie(r)n(a). Nu verkar det som att berättelsen utspelar sig under bara några dagar, vilket inte är fallet enligt boken. Det gör kärleken lagom orealistisk (du kanske tycker att det redan är för overkligt med aliens i huvudet på folk, så att en orealistisk kärlekshistoria varken gör från eller till, men se där håller jag inte med). Tyvärr är en av de få romantiska scenerna också en av de löjligaste - när Wanda/Melanie sitter på berget ihop med Ian. Eller är det bara jag som stör mig enormt på hans konstiga lutning?

Saoirse Ronan spelar huvudrollen riktigt bra, och Diane Kruger gör elakingen utmärkt. Tyvärr är huvudkillarna inga höjdarskådisar direkt.

Trots dess brister tycker jag ändå att det är en mysig film. Åtminstone om man ser den utan några höga förväntningar.

(Ganska) nytt: Ruby Sparks

Ruby Sparks handlar om en författare som både har problem med sitt skrivande och sitt romantiska liv (och liv i allmänhet). Han umgås i princip bara med sin bror. En dag får han inspiration till att skriva om sin drömtjej. Helt plötsligt står hon, livs levande, i köket.

Det är en romantisk komedi med smått övernaturliga toner (ja, hela grejen att en romankaraktär börjar leva kan ju tyckas lätt overkligt...). Det är exentriska typer vi får följa som samtidigt är charmiga (precis som det brukar vara i romantiska komedier. Dock tycker jag att de lyckas göra det lite annorlunda ändå).

Paul Dano (den tysta storebrorsan i Little Miss Sunshine) funkar jättebra i huvudrollen. Han är lagom alldaglig och komisk för att lyckas med den ganska patetiska Calvin. Zoe Kazan påminner mycket om sin nästan-namne Zooey Deschanel i sin charmiga sötnördighet. Också kul att Antonio Banderas har en mindre roll som en weird figur, kände knappt igen honom.

En höjdpunkt är scenen när Calvin träffar Ruby första gången. Hans herregud-jag-har-blivit-galen-minspel är underbart.

En gullig och rolig film som överraskar och som bl.a. handlar om att acceptera den man älskar som den är. Bättre än många filmer i samma genre, så tycker verkligen att den är sevärd!

Nytt: Looper

"In 2074, when the mob wants to get rid of someone, the target is sent 30 years into the past, where a hired gun awaits. Someone like Joe, who one day learns the mob wants to 'close the loop' by transporting back Joe's future self." -imdb

Looper handlar alltså om tidsresor, bland annat. Vi snackar alltså två versioner av samma person (bilden). Jag brukar kunna ha problem med just temat tidsresor - tycker alltid det går att hitta luckor - men i den här filmen lyckas de göra det riktigt smart.

För att Joseph Gordon-Levitt ska likna sitt äldre jag, Bruce Willis, så har han fått massa konstigheter i ansiktet. Det är lätt att störa sig på, men visst, jag fattar poängen. Hade nog blivit bättre utan, dock.

Det är rått och actionfyllt, utan att bli klyschigt. Är riktigt impad av de oförutsäbara och, enligt mig, nyskapande actionscenerna. Det är inga storslagna bautafighter, de lyckas istället med mindre medel få det spännande och snyggt. Och chockerande. Det finns också vissa övernaturliga element som görs väldigt snyggt.

Diggar också att huvudkaraktären, yngre Joe, inte är så himla likeble. Han är ingen typisk hjälte utan tänker mest på sig själv. Men såklart genomgår han en förändring.

Rent skådespelarmässigt gör de båda Joesen inga speciellt bestående intryck. De är bra, men inte så mycket mer än så (kan till viss del bero på att det är svårt att se den unges ansiktsutryck pga allt tjaffs i fejset). De mest minnesvärda är istället Emily Blunt och den fantastiskt söta (och creepy) ungen Pierce Gagnon. Har tidigare sett honom i sista säsongen av One Tree Hill (kanske det enda bra med den säsongen...) och reagerade redan då på att han var sjukt gullig och ovanligt duktig för att vara liten. Inte sådär äckligt lillgammal som så många barnskådisar är. Vi får några riktigt fina och heartbreaking mor-son stunder från dem. Jeff Daniels (Dum & dummare) som maffiabossen är också riktigt bra.

Det är en smart och oförutsägbar story. Väldigt bra film helt enkelt, så se den!

Filmtips: 17 Again

Jag tycker att 17 Again är en urmysig film, och det står jag för. Har sett den flera gånger, och mår alltid sådär gosigt bra när den är slut.

17 Again handlar om Mike (Matthew Perry, Chandler alltså) som är allmänt bitter på livet. Han önskar att han vore 17 år igen och, tadaa, hans önskan går i uppfyllelse.

Är väldigt svag för Zac Efron som spelar unge Mike. Tycker på riktigt att han är jätteduktig. Herregud, han kan både dansa, sjunga (vilket han visserligen inte får visa upp i den här filmen, men ändå) och vara riktigt rolig. Och så är han ju väldans gullig alltså. Här får han främst användning för sina komiska talanger, exempelvis i bisarra situationer med hans tonåriga dotter (Michelle Trachtenberg). Måste ju också nämna hans sjukt roliga bästa kompis Ned (Thomas Lennon). Älskar hans extrema nördighet när det gäller allt som har med fantasy och sci-fi att göra.

Visst finns det en hel del löjliga inslag som har tendens att bli cheesy, men det väljer jag att bortse ifrån. För övrigt kan jag ha lite svårt att acceptera att Zac Efrons vuxna jag skulle likna Matthew Perry, menmen.

Detta är en perfekt feel good-film som får åtminstone mig att skratta otaliga gånger.


Förresten, GOTT NYTT ÅR!

På bio: Hobbit: En oväntad resa

Hobbit: En oväntad resa är första delen av Hobbit-trilogin som utspelar sig innan Sagan om ringen-trilogin. Den är baserad på Tolkiens bok Hobbiten. Jag har läst boken och var ganska skeptisk till att göra tre filmer av en bok som är kortare än varje del av Sagan om ringen. Men de har lagt till en hel del, så efter att ha sett filmen accepterar jag det fullständigt och ser fram emot de andra två delarna.

Hobbit: En oväntad resa handlar om Bilbo som av pga olika omständigheter hänger med ett gäng dvärgar och trollkarlen Gandalf på ett äventyr. Filmen än mörkare än boken och de delar de har lagt till gör att stämningen blir mer lik den i Sagan om ringen-filmerna. Det är stort fokus på inledningen och det dröjer länge innan de ens ger sig ut på sin resa. Hörde viskningar i biosalongen som tydde på att några tyckte att det blev lite långtråkigt, men jag tyckte bara att det var bra. Det gjorde att de hade tid att lägga fokus på detaljerna som blev både intressanta och roliga.

Martin Freeman som Bilbo är fantastisk. Hans minspel tillför mycket humor och är en av filmens stora behållningar. Han lyckas visa att han är en ganska motvillig äventyrsdeltagare som helst skulle syssla med sin trädgård i godan ro. Ian McKellen som Gandalf är som vanligt också jättebra. Hans blandning av busig finurlighet och mäktighet är spännande. Av dvärgarna är det ingen som direkt sticker ut.

Såklart blir det också en hel del storslagna fightingscener. De slåss mot jättar och levande berg och orcher och allt möjligt. Allt är väldigt snyggt gjort. Jag såg inte filmen i 3D (eftersom jag tycker 3D är ganska jobbigt), men det är ändå jättehäftigt med alla actionscener och vackra landskapsvyer. Det är absolut en film man bör se på bio första gången.

Bästa scenen är den med Bilbo och Gollum, där de lyckas kombinera skräck och humor på ett fantastiskt sätt. Gollums ansiktsuttryck är gapskrattroliga, samtidigt som han är oerhört skrämmande i sin slibbighet.

Visst får man lite träsmak, men jag tröttnade inte trots att den är nästan tre timmar lång. Det är helt enkelt en underbart bra film, som jag njöt av hela vägen. Så se den, för bövelen!

Kommer snart: The Host

Är nyfiken på den här filmen som bygger på boken med samma namn av Stephenie Meyer (som skrivit Twilight-böckerna, ifall ni har nada koll). Har läst boken och tycker den är riktigt bra, så förhoppningsvis lyckas de med filmen också. Tycker trailern ser lovande ut.

The Host handlar om en framtida värld där en typ av aliens har invaderat jorden genom att sättas in i människors kroppar och ta över dem. Vi får följa en alien, Wanda, som får plats i Melanies kropp. Istället för att ta över börjar hon och Melanie bygga en slags vänskap. Det är en historia om vänskap och kärlek med sci-fi-element.

Det är massa saker från boken jag undrar hur de har löst i filmen. Hur skiljer de exempelvis på Wanda och Melanie, när de är i samma kropp? Hur kommer man som publik uppfatta det? Det är mycket som är flummigt, men jag håller tummarna för att det funkar.

Huvudrollen spelas av Saoirse Ronan. Utifrån det lilla jag sett av henne tidigare så är hon bra. För övrigt är nog Diane Kruger det kändaste namnet.

Enligt imdb har filmen premiär i slutet av mars.

Tv-serie-tips: Roswell

Roswell är en tv-serie från 1999-2002. Serien börjar med att high school-studenten Liz blir skjuten och magiskt helad av skolkamraten Max. Det visar sig snart att han, hans syster Isabel och en kille som heter Michael egentligen är aliens och besitter övernaturliga krafter.

Det blir såklart en hel del kärlek och vanligt tonårsdrama. Allt mot en bakgrund av att de måste behålla deras hemlighet och fly från poliser som är dem på spåren. Första säsongen är i mitt tycke den bästa, då de koncentrerar sig mest på relationerna. Andra säsongens fokus är istället sci-fi-aspekten av historien, och det blir rätt flummigt och inte lika intressant. Det finns också vissa luckor i mytologin som är störande. Det gjordes tre säsonger av serien och sista avsnittet är som tur är ett ordentligt avslut.

Det blir ganska tröttsamt med Max grubblande blick och Michaels idiotiska impulsivitet. Max och Liz förhållande blir också ganska tjatigt. Men serien innehåller också en hel del oväntade vändningar och spänning. Lite humor finns också, främst från min favvokaraktär Kyle (inte från början, men han utvecklas till att bli den i mitt tycke roligaste personen i serien).

Den mest kända skådisen är Katherine Heigl som spelar Isabel. Men man känner även igen några av de andra. Liz spelas av Shiri Appelby som spelar mamman i mysserien Life Unexpected (pappan i samma serie dyker faktiskt också upp i ett avsnitt i sista säsongen, som en journalist). Max spelas av Jason Behr som jag kände igen från några avsnitt av Dawson's Creek, och Kyle spelas av Nick Wechsler som spelar Jack i Revenge.

Aliens i människoform i skolmiljö, vad kan gå fel?

På bio: Breaking Dawn del 2

Breaking Dawn del 2 är den sista delen i Twilight-sagan. Bella har precis fött Renesmee och blivit vampyr. Jacob har imprintat på Renesmee, så alla är lyckliga och glada. Tyvärr leder några olyckliga omständigheter till att de elaka Volturisarna bärjar marschera för att attackera dem, vilket gör att Cullens måste samla ihop alla sina vampyrvänner som stöd.

Jag tillhör dem som har varit förtrollad av Twilight-världen. Jag har läst böckerna fler en än gång och likaså sett filmerna ett flertal gånger. Visserligen har intresset svalnat de senaste åren, men det finns fortfarande ett litet sug.

Tyvärr tycker jag att denna sista film är den sämsta i serien. Visst har de tidigare filmerna kanske inte varit några fantastiska skapelser de heller, men de har ändå haft en värme och charm som har tilltalat mig. Breaking Dawn del 2 har tyvärr inte ens det. Jag hade som sagt läst boken och hade därför koll på storyn som är rätt knäpp i sig, men det hade jag accepterat. Min besvikelse ligger istället i hur de valt att filmatisera den. Det är sjukt överdramatiskt med lidande blickar åt alla håll och kanter. Hade jag inte läst boken hade jag nog suttit som ett frågetecken när Bella än en gång glor jättelänge på Edward. Eller Renesmee. Eller nån annan. Nu fyller jag liksom i luckorna med vad jag, genom boken, "vet" att hon borde vilja säga med blickarna.

Eftersom jag kunde storyn så hade jag sett fram emot att lära känna alla dessa nya vampyrer. Tyvärr ägnas väldigt lite tid åt just detta, så det blir mest massa ansikten man blandar ihop. Garrett och hans kärlekshistoria är det enda som börjar kännas lite kul, men det nämns bara i förbifarten. Och herregud - ryssarna. Tror aldrig jag har sett något löjligare. De ska vara jättecreepy men istället garvar man bara varje gång de är i bild. Med sina dåliga ryska dialekter. Suck!! Man kan tycka att en så stor produktion som Breaking Dawn borde kunna hitta några skådisar som utstrålar lite ondhet. Och så kunde det kanske lagts ner lite tid på stylingen...

Det som dock gör mig mest irriterad är att de tagit bort nästan all humor som boken faktiskt har. Istället ligger fokus på det intensiva och dramatiska. Som visserligen blir komiskt, på ett löjligt sätt. Jag säger bara sexscenen med Bellas flygande huvud, herregud.

En stor besvikelse, helt klart. Det finns några överraskande scener som är bra och några gånger man skrattar utan att det är löjligt, men resten av filmen är rätt kass.

Nytt: Vamps

Vamps är en romantisk komedi med två vampyrtjejer i huvudrollerna. De bor i dagens New York och lever ett ganska typiskt liv, fast endast på natten såklart. En chick-flick med blod och huggtänder. En av dom träffar en kille och blir förälskad.

Det är ytligt och löjligt, vilket såklart är meningen. Det ska vara och är ironiskt. Tyvärr tycker jag inte att det är tillräckligt smart för att lyckas helt i sin ambition. Det blir liksom för obetydligt.

Men visst har den en hel del kvaliteter. Den största tycker jag är Dan Stevens (Matthew i Downton Abbey) som är charmig i sin Hugh Grantiskhet. Den innehåller också en hel del fyndiga vampyregenskaper, sjukt förvånad (och äcklad!) blev jag över den långa tungan som slickar bort näsblod... Det är också rätt kul att Van Helsing och Vlad Tepes (han som Dracula tros vara baserad på) dyker upp. Tycker också om att de har behållt lite klassisk vampyrondhet (trots att huvudrollerna inte ens kan döda en fågel) i Sigourney Weavers bitchvampyr.

Huvudrollerna spelas av Alicia Silverstone (Clueless) och Krysten Ritter (jag kände mest igen henne från Gilmore Girls). De är väl helt okej, men nåt är det ändå jag stör mig på hos den förstnämnda. Kan dock inte riktigt sätta fingret på vad, nåt har det nog att göra med att det känns för tillgjort.

Tyvärr är det en hel del som fattas, trots ett antal roliga scener. Jag tipsar därför inte om den här filmen, men jag avråder inte heller - så ni får helt enkelt välja själva om ni vill se den eller ej (generöst va)!

Filmtips: The Butterfly Effect

Nu är det visserligen några år sedan jag såg The Butterfly Effect, men jag har ändå ett starkt minne av en bra och fascinerande film.

Filmen handlar om Evan som under sin uppväxt har minnesluckor. När han blir äldre hittar han ett sätt att åka tillbaka i tiden till de händelser som han glömt. Väl där kan han ändra det som hände - men råkar alltid göra så att något annat går fel.

Ashton Kutcher spelar huvudrollen. Han gör för ovanlighetens skull en allvarlig och seriös roll, och gör det mycket bra. Han är inte alls sådär flamsig som han har en tendens att vara i många andra roller. Amy Smart spelar hans kärleksintresse, så visst innehåller den lite kärlek också.

Jag tycker tanken med filmen är väldans intressant. Hela "vad -händer-om"-grejen. Vad påverkas i framtiden om man ändrar något i det förflutna. Det är smart och genomtänkt, och oförutsägbart. Det är en spännande film som är väl värd en tittning.

(Ganska) nytt: Chronicle

Chronicle är något så ovanligt som en film om superkrafter som känns verklighetstrogen. Detta beror mycket på att den är gjord som att den är filmad av huvudkaraktären Andrew. Tänk lite Blair Witch Project. Den fantastiska dialogen bidrar också till den verklighetstrogna känslan.

Filmen börjar lågmält och man får lära känna Andrew och hans inte alltför lätta liv. Det som sedan filmen kretsar kring är att han och två andra high school-elever får superkrafter. Personligen tycker jag den delen är bäst - när de precis har upptäckt superkrafterna och håller på och utforskar dem. De är som vilka tonårskillar som helst med enda skillnaden att de kan få saker att flyga med tanken. De skämtar och använder egentligen bara krafterna för harmlösa pranks.

Långsamt blir dock filmen mörkare. Frågan är vart gränsen går, vad har man rätt att göra när man är totalt överlägsen andra människor? Tempot höjs och denna andra del känns nästan som en helt annan film i jämförselse med början. Moraliska dilemman står i fokus och det blir våldsamt.

Skådisarna är asbra. Den enda jag kände igen sen tidigare var Michael B. Jordan som var med i Friday Night Lights. De lyckas verkligen med att få dialogen att kännas äkta, speciellt i första delen av filmen.

Jag tycker att den här filmen var fantastisk. Den överraskar, charmar och chockerar. Kan inte komma på någon annan film som påminner om denna, så den är lätt sevärd bara pga att den är så annorlunda. Den är dessutom ovanligt kort, inte ens en och en halv timme, så ifall du har ont om tid är denna perfekt.

Slutsats: Se den!

Filmtips: The Ninth Gate

Kan ju börja med att förvarna; det här är en väldigt konstig film. The Ninth Gate (från 1999) är en film av Roman Polanski med Johnny Depp i huvudrollen. Han spelar en bokhandlare som får i uppdrag att leta reda på några jätteovanliga djävulsböcker - sen blir allt en salig röra. Det blir spännande, övernaturligt och lite läskigt.

Det är en sjukt ironisk film (i alla fall tolkar jag det så). Specialeffekterna ser inte det minsta verkliga ut, men det gör liksom ingenting. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör att jag tycker om den här filmen så mycket, men jag minns den ändå med ett leende. Det är helt enkelt charmigt. Det är också en film som vinner på att man ser den fler gånger. Själv har jag sett den två gånger, och kommer definitivt se den fler gånger i framtiden.

En flygande tjej och galna djävulsdyrkare - vad mer kan man begära?

Tv-serie-tips: Supernatural

Supernatural handlar om bröderna Dean (Jensen Ackles, är bl.a. med i några avsnitt av Dawson's Creek) och Sam (Jared Padalecki, som förvirrande nog spelar karaktären Dean i en annan favvoserie; Gilmore Girls) Winchester som jagar övernaturliga varelser. Det är en slags detektivserie, fast skurkarna är, istället för simpla människor, demoner, shapeshifters, spöken eller några andra övernaturliga monster. En av höjdpunkterna med serien är Sam och Deans jargong, deras charmiga sätt att liksom driva med varandra. De är ganska stereotypa bad boys, men mest intressant är hur de samtidigt driver med stereotyperna. Imponerande är också hur de varje säsong får allt värre monster att tampas med. Jag har nu, efter snart sju säsonger, tappat räkningen på hur många gånger de räddat världen, och jag slutar aldrig att i slutet av varje säsong tänka: Hur ska de toppa det här? Vad kan vara värre? Men hittills har de faktiskt lyckats. Det är genomtänkt med en mytologi som åtminstone inte jag kan hitta några brister i.

Coola grabbar, läskiga monster och en hel del humor - vad mer kan man begära?