Nytt: Älska mig igen

Älska mig igen handlar, precis som den svenska titeln (på engelska är titeln det något snyggare The Vow) antyder, om en kille som vill att en tjej ska älska honom. Igen.

Paige och Leo är ett ungt gift konstnärspar. En dag råkar Paige ut för en olycka som gör att hon hamnar på sjukhus. När hon vaknar upp har hon förlorat minnet av de senaste åren, vilket innebär att hon inte minns vem Leo är. Filmen bygger tydligen på en verklig historia.

Det här är en ganska typisk romantisk feel good-rulle, men jag tycker att den tillhör de något bättre i genren. Mycket beror på huvudrollsinnehavarnas kemi. Deras sätt att prata blir charmigt och allmänt myspys.

Huvudrollerna spelas av Rachel McAdams och Channing Tatum. Jag har länge varit väldigt förtjust i Rachel McAdams, och Channing Tatum är ju aldrig fel, trots att han inte dansar nåt i den här filmen (det är ju han som är med i dansfilmen Step Up för er som inte visste det). De är helt enkelt väldigt bra båda två, de lyckas göra så att det inte känns alltför klyschigt vilket annars är den största svårigheten i den här typen av filmer. För min del tycker jag inte heller att det blir sämre av att Ben från Felicity (Scott Speedman) dyker upp som Paiges ex.

Filmen innehåller många sorgliga ögonblick (ja, jag erkänner, jag grät en skvätt) men även en hel del komiska. Helt enkelt en perfekt mysunderhållning för den som inte vill se nåt alltför komplicerat.

Några tankar kring Magic Mike, könsroller och objektifiering

Fem objekt, en film.

För er som missat vad Magic Mike är så är det en film som enligt IMDb har följande handling:

"A male stripper teaches a younger performer how to party, pick up women, and make easy money"

I huvudrollerna ser vi Channing Tatum som "Mike", den manliga strippan som tar den yngre Adam (Alex Pettyfer) under sina vingar och lär upp honom. 

Idén till filmen ligger Channing Tatum himself bakom då det är hans egna erfarenheter som manlig strippa som filmen lite löst bygger på. Nu har jag uppenbarligen inte sett den här filmen än men något som jag har reagerat på är filmens marknadsföring. Magic Mike marknadsförs som en rolig, sexig film om snygga strippor. Tänk om vi skulle ta och vända på steken?

Tänk er att istället för Channing Tatum så har vi en de skådisar han spelat mot, Rachel McAdams. Säg att det kom fram att Rachel McAdams som ung arbetat som strippa eller "exotic dancer" som det ju gärna kallas, hur skulle Hollywood och allmänheten reagera? Antagligen inte på det lättsamma sätt som samma information om Tatum har tagits emot. Vad jag har förstått så har det i hans fall mest setts som ett skämt, en rolig anekdot. Något som hamnar på hans "Trivia"-sida på IMDb. No big deal. 

Tillbaka till McAdams, jag är rätt övertygad om att ifall samma information uppdagades om hennes förflutna så skulle detta blåsas upp till en gigantisk skandal och hon skulle hamna på framsidor till alla möjliga svallerblaskor. Det skulle pratas om "Hennes mörka hemlighet". Hon skulle förmodligen fördömmas av många och organisationer som idioterna i "One Million Moms" skulle säkert kräva att hon bojkottades från familjefilmer. Kanske skulle Hollywood hålla med och kanske skulle hennes karriär falla samman.

En film baserad på hennes erfarenheter skulle med största sannolikhet INTE heta något i stil med Daring Daisy och den skulle absolut inte marknadsföras som en sexig, rolig film om strippor. Istället skulle den förmodligen vara ett drama där hennes tid som strippa framställs som en mörk och jobbig del av McAdams liv. 

Ni ser hur konstigt det här är va?

En annan del av marknadsföringen kring Magic Mike som stör mig är att den marknadsförs som en "treat" för den (heterosexuella) kvinnliga befolkningen. Såg på wikipedia att någon på The Hollywood Reporter hade beskrivit den som "A beefcake bonanza with heart as well as muscle". Någon annan skrev på Twitter om hur kvinnor kommer få hitta på ursäkter för att kunna gå och se Magic Mike med sina vänninor. En annan del i marknadsföringen genomfördes under MTV Movie Awards då en av skådisarna kom ut på scen "in character" – en brandman med bar överkropp. En överkropp  som beskrivs som "ab-tastic". Herregud, det är ju objektifierande så det förslår. 

Det här grundar sig så klart i att synen på det kvinnliga strippyrket och den manliga motsvarigheten i grunden är väldigt olika. När man tänker på kvinnliga strippor tänker man oftast på sorgliga, fattiga tjejer (gärna minderåriga/tonåringar) som tvingas klä av sig och åla sig runt stänger i skitiga klubbar, en stereotyp som syns tydligt i underhållningsvärlden (se exempelvis filmen Welcome to the Rileys). Manliga strippor däremot - då tänker man på heta män i polisuniform som dyker upp på möhippor eller på komiska varianter som Danny DeVitos roll i Vänner eller som karlarna i The Full Monty. Och det är precis den stereotypen som Magic Mike (eller åtminstone filmens marknadsföring) verkar spela på, att för män är det lite utav en "rolig grej" att ha varit strippa. För kvinnor är det ofta någon skamligt som man försöker mörka så mycket det går. Trots att det i grund och botten är samma yrke.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här inlägget, jag ville mest bara dela med mig av mina tankar om hur mycket dubbelmoral det finns kring objektifiering och hur tydlig det är att de stereotypiska könsrollerna fortfarande frodas i Hollywood. Food for thought. Återkommer nog till detta ämne sen när jag sett filmen.

Haywire

Haywire är en film av typen Bourne, minus minnesförlust-grejen. Och så är det en tjej i huvudrollen. Filmen handlar om Mallory (Gina Carano) som är nån typ av hemlig agent. Hon blir förrådd och måste ta reda på vem som förrått henne och hämnas. Ganska klassisk story när det gäller den här typen av filmer.

Nånting särskilt har den ändå. Jag tycker om att de inte har nån musik i fightingscenerna, och att de har ganska lite dialoger. Tycker också det är snyggt när de visar en hel fritagningsscen utan nästan några ord - man förstår ändå mycket väl vad som händer.

Det förvånar mig att den här filmen inte har fått mer uppmärksamhet (jag har i alla fall inte hört talas om den så mycket). Den har nämligen en hel drös kända skådisar - Ewan McGregor, Michael Fassbender, Michael Douglas och Channing Tatum för att nämna några.

En av filmens brister är dock huvudrollen. Hon ska vara så badass, men känns inte helt trovärdig och det faller lite platt. Storyn känns även den lite tunn emellanåt - man får aldrig riktigt den där "aha"-känslan när allt faller på plats som den här sortens film kräver. Istället uppdagas lite i taget. Men visst är det spännande, och det är underhållande att försöka räkna ut vem som är dum och vem som är snäll.

En fullt godkänd underhållning.

På bio: 21 Jump Street

21 Jump Street handlar om två rätt kassa poliser (Jonah Hill och Channing Tatum) som blir placerade att jobba som undercover på en high school för att hitta de som langar droger.

Det är en halvtrevlig bagatell som är helt okej underhållning för stunden. Man får ha överseende med att den är sjukt orealistisk och istället bara åka med i filmen och liksom skratta när man bör. Det klart bästa med filmen enligt min mening är att high school inte är vad huvudpersonerna förväntar sig - den forna high school-kungen Jenko (Tatum) hamnar bland nördarna och vice versa. Filmen sätter en lite intressant spinn på den rådande high school stereotypen - det populära gänget bryr sig. Om miljön bl.a. 

Den har några överraskande vändningar i handlingen (trots att den i stort sett är rätt förutsägbar) och lockar till ganska många skratt. Jonah Hill spelar samma typ av karaktär han brukar (fast en smalare sådan) och är som vanligt rolig. Channing Tatum också. Dave Franco (jäpp, James Francos lillebror. Det kopplingen gjorde jag först igår, seg som jag är) spelar den populära killen som dealar droger, och gör det bra. Och så tycker jag om att Jake M. Johnson (som spelar Nick i New Girl) är med litegrann.

Kan ju också avslöja att Johnny Depp förvånande nog är med några minuter i filmen och gör en riktigt rolig insats, så ifall du har svårt att förstå varför du borde se klart filmen har du i alla fall det att se fram emot.