På bio: Hobbit: En oväntad resa

Hobbit: En oväntad resa är första delen av Hobbit-trilogin som utspelar sig innan Sagan om ringen-trilogin. Den är baserad på Tolkiens bok Hobbiten. Jag har läst boken och var ganska skeptisk till att göra tre filmer av en bok som är kortare än varje del av Sagan om ringen. Men de har lagt till en hel del, så efter att ha sett filmen accepterar jag det fullständigt och ser fram emot de andra två delarna.

Hobbit: En oväntad resa handlar om Bilbo som av pga olika omständigheter hänger med ett gäng dvärgar och trollkarlen Gandalf på ett äventyr. Filmen än mörkare än boken och de delar de har lagt till gör att stämningen blir mer lik den i Sagan om ringen-filmerna. Det är stort fokus på inledningen och det dröjer länge innan de ens ger sig ut på sin resa. Hörde viskningar i biosalongen som tydde på att några tyckte att det blev lite långtråkigt, men jag tyckte bara att det var bra. Det gjorde att de hade tid att lägga fokus på detaljerna som blev både intressanta och roliga.

Martin Freeman som Bilbo är fantastisk. Hans minspel tillför mycket humor och är en av filmens stora behållningar. Han lyckas visa att han är en ganska motvillig äventyrsdeltagare som helst skulle syssla med sin trädgård i godan ro. Ian McKellen som Gandalf är som vanligt också jättebra. Hans blandning av busig finurlighet och mäktighet är spännande. Av dvärgarna är det ingen som direkt sticker ut.

Såklart blir det också en hel del storslagna fightingscener. De slåss mot jättar och levande berg och orcher och allt möjligt. Allt är väldigt snyggt gjort. Jag såg inte filmen i 3D (eftersom jag tycker 3D är ganska jobbigt), men det är ändå jättehäftigt med alla actionscener och vackra landskapsvyer. Det är absolut en film man bör se på bio första gången.

Bästa scenen är den med Bilbo och Gollum, där de lyckas kombinera skräck och humor på ett fantastiskt sätt. Gollums ansiktsuttryck är gapskrattroliga, samtidigt som han är oerhört skrämmande i sin slibbighet.

Visst får man lite träsmak, men jag tröttnade inte trots att den är nästan tre timmar lång. Det är helt enkelt en underbart bra film, som jag njöt av hela vägen. Så se den, för bövelen!

TV-serie: Sherlock

Jag tänkte ta mig friheten att ge mig in lite på Felicia's område: TV-serier. Jag tycker hon sköter det området alldeles strålande so far, men eftersom jag också älskar serier så måste jag flika in ett inlägg om en av mina absoluta favoritserier – som jag ständigt försöker tvinga på folk – nämligen BBC's Sherlock.

Ja, det pågår rätt mycket shippande kring de här två. Inte så svårt att förstå om man sett serien.

Precis som man kan lista ut av namnet så handlar den här serien om ingen mindre än Sherlock Holmes. Men inte som man är van att se honom, med pipa och en deer-stalker, utan i en modern version. Sherlock spelas av den fantastiska (gud vad jag överanvänder detta adjektiv) Benedict Cumberbatch (smaka på det namnet) och hans partner Dr John Watson spelas av den minst lika fantastiska (där är det igen!) Martin Freeman (som ska spela Bilbo i The Hobbit FYI) (jag ska sluta med parenteserna nu). Denna moderna version av Sherlock Holmes utspelar sig i nutid och karaktärerna har därmed en hel del nymodigheter som mobiler och datorer, något som spelar en rätt stor del i serien. Bland annat så har Dr Watson en blogg där han skriver om deras äventyr, istället för anteckningsböcker som i originalet.

Jag ska vara ärlig. Jag köper hela konceptet som Sherlock säljer. Utan minsta tveksamhet. Jag köper Sherlocks antisociala men briljanta personlighet, jag köper Watson som hans motsats och inte minst så köper jag deras relation. För enligt mig så är det är den som är anledningen till att den här serien är så framgångsrik. Visst, Sherlocks otroliga slutsatser, tankemönster och problemlösningar är oundvikligen den del av serien som först fångar ens uppmärksamhet. Men snart skiftar det och handlar mer om två ensamma och utstötta personer som hittar varann och som formar en osannolik men stark vänskap. Okej, det där sista kanske låter lite väl cheesy, men lita på mig – det är där i seriens storhet ligger. Tillsammans med skådespelarnas insatser, snygga effekter (särskilt när karaktärerna använder telefoner och datorer eller när Sherlock tänker), mycket humor och ett jäkligt bra manus så är det inte konstigt att den här serien är så omåttligt populär.

En hake är dock att det bara finns två säsonger ännu och bara tre 90-minuters avsnitt i varje. Så man får försöka portionera ut så gott man kan, för det tog nästan ett och ett halv år mellan säsong 1 och 2. Jag hoppas verkligen att säsong 3 blir klar betydligt snabbare, men med tanke på Cumberbatch och Freemans ständigt stigande popularitet lär det inte vara lätt att hinna med inspelningen.

Herregud, det blev visst en hel uppsats det här? Aja, vill bara lämna er med denna uppmaning:
Se SHERLOCK nu!