Filmtips: 17 Again

Jag tycker att 17 Again är en urmysig film, och det står jag för. Har sett den flera gånger, och mår alltid sådär gosigt bra när den är slut.

17 Again handlar om Mike (Matthew Perry, Chandler alltså) som är allmänt bitter på livet. Han önskar att han vore 17 år igen och, tadaa, hans önskan går i uppfyllelse.

Är väldigt svag för Zac Efron som spelar unge Mike. Tycker på riktigt att han är jätteduktig. Herregud, han kan både dansa, sjunga (vilket han visserligen inte får visa upp i den här filmen, men ändå) och vara riktigt rolig. Och så är han ju väldans gullig alltså. Här får han främst användning för sina komiska talanger, exempelvis i bisarra situationer med hans tonåriga dotter (Michelle Trachtenberg). Måste ju också nämna hans sjukt roliga bästa kompis Ned (Thomas Lennon). Älskar hans extrema nördighet när det gäller allt som har med fantasy och sci-fi att göra.

Visst finns det en hel del löjliga inslag som har tendens att bli cheesy, men det väljer jag att bortse ifrån. För övrigt kan jag ha lite svårt att acceptera att Zac Efrons vuxna jag skulle likna Matthew Perry, menmen.

Detta är en perfekt feel good-film som får åtminstone mig att skratta otaliga gånger.


Förresten, GOTT NYTT ÅR!

På bio: Hobbit: En oväntad resa

Hobbit: En oväntad resa är första delen av Hobbit-trilogin som utspelar sig innan Sagan om ringen-trilogin. Den är baserad på Tolkiens bok Hobbiten. Jag har läst boken och var ganska skeptisk till att göra tre filmer av en bok som är kortare än varje del av Sagan om ringen. Men de har lagt till en hel del, så efter att ha sett filmen accepterar jag det fullständigt och ser fram emot de andra två delarna.

Hobbit: En oväntad resa handlar om Bilbo som av pga olika omständigheter hänger med ett gäng dvärgar och trollkarlen Gandalf på ett äventyr. Filmen än mörkare än boken och de delar de har lagt till gör att stämningen blir mer lik den i Sagan om ringen-filmerna. Det är stort fokus på inledningen och det dröjer länge innan de ens ger sig ut på sin resa. Hörde viskningar i biosalongen som tydde på att några tyckte att det blev lite långtråkigt, men jag tyckte bara att det var bra. Det gjorde att de hade tid att lägga fokus på detaljerna som blev både intressanta och roliga.

Martin Freeman som Bilbo är fantastisk. Hans minspel tillför mycket humor och är en av filmens stora behållningar. Han lyckas visa att han är en ganska motvillig äventyrsdeltagare som helst skulle syssla med sin trädgård i godan ro. Ian McKellen som Gandalf är som vanligt också jättebra. Hans blandning av busig finurlighet och mäktighet är spännande. Av dvärgarna är det ingen som direkt sticker ut.

Såklart blir det också en hel del storslagna fightingscener. De slåss mot jättar och levande berg och orcher och allt möjligt. Allt är väldigt snyggt gjort. Jag såg inte filmen i 3D (eftersom jag tycker 3D är ganska jobbigt), men det är ändå jättehäftigt med alla actionscener och vackra landskapsvyer. Det är absolut en film man bör se på bio första gången.

Bästa scenen är den med Bilbo och Gollum, där de lyckas kombinera skräck och humor på ett fantastiskt sätt. Gollums ansiktsuttryck är gapskrattroliga, samtidigt som han är oerhört skrämmande i sin slibbighet.

Visst får man lite träsmak, men jag tröttnade inte trots att den är nästan tre timmar lång. Det är helt enkelt en underbart bra film, som jag njöt av hela vägen. Så se den, för bövelen!

Kommer (inte så) snart: World War Z

Jag har länge varit sugen på att läsa boken World War Z av Max Brooks, och är därför nyfiken på filmen som är baserad på boken.

Filmen handlar om en zombieepidemi som hotar att förgöra världen. Vi får följa Brad Pitt som försöker stoppa detta, om jag förstår det rätt. Verkar vara en ganska klassisk katastroffilm med storslagna actionscener. Tycker trailern ser spännande ut och den ser ut att vara snyggt gjord, så förhoppningsvis lever filmen upp till det.

World War Z kommer i juni, så vi får hålla oss till tåls tills dess. Bara att hålla tummarna för att filmen är värd väntan.

(Ganska) nytt: The Five-Year Engagement

The Five-Year Engagement handlar om *trumvirvel* en femårig förlovning. Filmen börjar med att Tom friar till sin flickvän Violet. Sen går filmen i princip ut på att bröllopet skjuts upp pga massa  olika omständigheter.

Hade förväntat mig något i stil med Dumpad eller På smällen där Jason Segel också spelar huvudrollen, och det känns tydligt att det är vad filmen försöker. Tyvärr är det något som fattas. Den vill vara sådär knäpprolig och charmig, men den når tyvärr inte hela vägen fram. Istället för att skratta åt de överdrivet knäppa scenerna så lider jag, just för att det känns alldeles för tydligt att de försöker vara roliga. Några gånger skrattar jag, men om man räknar antal gånger filmskaparna vill att man ska skratta så är det tragiskt få i jämförelse. Det är en förutsägbar film, vilket jag skulle kunna förlåta om vägen till det förutsägbara slutet var rolig. Potential finns, som tyvärr inte utnyttjas.

Emily Blunt, som spelar ena huvudrollen, är en favoritskådis, och hon är bra precis som vanligt. Likaså Jason Segel. Chris Pratt (brorsan till Amy i Everwood) och Alison Brie (frun till den sliskiga unga killen i Mad Men) är med och är helt okej. Det är helt enkelt inte skådisinsatserna som brister, utan manuset.

Men visst, filmen hade kunnat räknas som helt okej underhållning om den inte hade varit så FÖRBANNAT LÅNG. Det är INTE OKEJ med en rätt dålig romantisk komedi på TVÅ TIMMAR! Sista timmen satt jag bara och vred mig och ville att det skulle ta slut. Det är den största orsaken att detta blir en total filmdiss.

Filmtips: Children of Men

Jag är tydligen lite efter, men såg denna film för första gången nu i veckan. Där hade jag verkligen missat nåt!

Children of Men är en dystopi som utspelar sig år 2027. Mänskligheten håller på att dö ut eftersom de inte längre kan föröka sig. Vi får följa Theo (Clive Owen) som går med på att hjälpa en exflickvän (Julianne Moore) att transportera en ung kvinna.

Filmen börjar med att vi får veta att världens yngsta människa har dött - 18 år gammal. Redan då är jag fast och förstår att det kommer bli en fantastisk film. Vi får sedan lära känna en värld där flyktingar behandlas som hundar och där flera underjordiska organisationer finns. Theo är själv en föredetta aktivist som nu är alkoholiserad och allmänt deppig. Ljuspunkterna i hans tillvaro består av besöken hos hans vän Jasper (Michael Caine - underbart bra).

Det är en allvarlig film som behandlar många allvarliga ämnen. Trots detta blir det aldrig för deppigt - den lyckas behålla hoppet och har en del lättsamma och humoristiska scener. En lagom blandning helt enkelt. Var dock beredd på att gråta (om du inte är helt känslokall). Allt är också väldigt snyggt gjort vilket bidrar till braigheten.

En film man minns.



(Imdb klassar den som sci-fi. Vari ligger sci-fi-elementen, om man får fråga? För att det är en framtidskildring, eller vadå? Jag klassar den inte som sci-fi, om ingen kan komma med en tillfredsställande förklaring.)

Trailer: Star Trek Into Darkness

Tänkte kika in och tipsa om en trailer som kom ut i slutet av veckan - Star Trek Into Darkness. Det här är alltså den efterlängtade uppföljaren till Stark Trek-filmen som kom 2009 med Chris Pine, Zachary Quinto och Zoe Saldana (och bästa Simon Pegg som Scotty). I den här lilla teaser-trailern får vi första lilla glimten av den mest hypade detaljen kring den här filmen - Benedict Cumberbatch (Sherlock, War Horse) som the bad guy! ÅH jag ryyyyyser av hans fantastiska röst, tror han kommer bli en riktigt bra elaking! Tyvärr måste vi vänta ända till maj, men om vi ska vara klyschiga - den som väntar på något gott..

ps. Alltså, titeln? Är det inte konstigt att allt är skrivit i ett svep, utan någon avskiljare? Varför inte Star Trek: Into Darkness? Mysko. 

ps2. ÄLSKAR att det enligt våran statistik kommit in hela 4 pers här genom att söka efter "The Hollow Crown"! INTALAR mig att det är Tom Hiddleston-fans som då hittat hit?! Välkomna!

Tv-serie-tips: Suburgatory

Suburgatory handlar om Tessa och hennes pappa som flyttar från New York till en suburb (finns det nåt bra svenskt ord för det? Förort funkar ju inte riktigt, kanske typ överklassförort eller nåt? Aja, använder suburb, hoppas det är lugnt). Tessa vantrivs till en början, men börjar så småningom tycka om sitt nya hem.

Suburgatory är en satir över de ytliga och fördomsfulla suburbsen i USA. Det är fullt av kulturkrockar mellan storstad och småstad. Samtidigt som den driver med suburb-bornas blåsthet så lyckas den också driva med det som är typiskt storstadsboigt. Det är vad som gör serien så bra - den driver med alla och går aldrig över gränsen. Det är träffsäkert och charmigt.

En av styrkorna är att serien har så mycket hjärta. Karaktärerna är alla möjliga att tycka om. Trots att många är totalblåsta och elaka så finns det alltid någon charmig egenskap. Gulligast är Tessas pappa, som verkar vara mysigaste pappan i världen.

Det är en av de knäppaste serier jag sett, men den lyckas med att vara riktigt rolig utan att bli jobbig. Det kan ju ha att göra med att avsnitten bara är en halvtimme - en lagom dos av det knäpproliga.

Är för övrigt imponerad av Jane Levy som spelar Tessa - sjukt duktig. Inte sett henne i nåt förut, men hon lyckas verkligen med att vara sådär tonårsdryg, aktivistisk och sympatisk på en gång.

För oss svenskar är det ju också lite kul att Malin Åkerman dyker upp i en roll i andra säsongen.

Andra säsongen håller just nu på i USA, så det finns litegrann att titta ikapp för dig som inte sett serien.

Kommer snart: The Host

Är nyfiken på den här filmen som bygger på boken med samma namn av Stephenie Meyer (som skrivit Twilight-böckerna, ifall ni har nada koll). Har läst boken och tycker den är riktigt bra, så förhoppningsvis lyckas de med filmen också. Tycker trailern ser lovande ut.

The Host handlar om en framtida värld där en typ av aliens har invaderat jorden genom att sättas in i människors kroppar och ta över dem. Vi får följa en alien, Wanda, som får plats i Melanies kropp. Istället för att ta över börjar hon och Melanie bygga en slags vänskap. Det är en historia om vänskap och kärlek med sci-fi-element.

Det är massa saker från boken jag undrar hur de har löst i filmen. Hur skiljer de exempelvis på Wanda och Melanie, när de är i samma kropp? Hur kommer man som publik uppfatta det? Det är mycket som är flummigt, men jag håller tummarna för att det funkar.

Huvudrollen spelas av Saoirse Ronan. Utifrån det lilla jag sett av henne tidigare så är hon bra. För övrigt är nog Diane Kruger det kändaste namnet.

Enligt imdb har filmen premiär i slutet av mars.

Tv-serie-tips: Roswell

Roswell är en tv-serie från 1999-2002. Serien börjar med att high school-studenten Liz blir skjuten och magiskt helad av skolkamraten Max. Det visar sig snart att han, hans syster Isabel och en kille som heter Michael egentligen är aliens och besitter övernaturliga krafter.

Det blir såklart en hel del kärlek och vanligt tonårsdrama. Allt mot en bakgrund av att de måste behålla deras hemlighet och fly från poliser som är dem på spåren. Första säsongen är i mitt tycke den bästa, då de koncentrerar sig mest på relationerna. Andra säsongens fokus är istället sci-fi-aspekten av historien, och det blir rätt flummigt och inte lika intressant. Det finns också vissa luckor i mytologin som är störande. Det gjordes tre säsonger av serien och sista avsnittet är som tur är ett ordentligt avslut.

Det blir ganska tröttsamt med Max grubblande blick och Michaels idiotiska impulsivitet. Max och Liz förhållande blir också ganska tjatigt. Men serien innehåller också en hel del oväntade vändningar och spänning. Lite humor finns också, främst från min favvokaraktär Kyle (inte från början, men han utvecklas till att bli den i mitt tycke roligaste personen i serien).

Den mest kända skådisen är Katherine Heigl som spelar Isabel. Men man känner även igen några av de andra. Liz spelas av Shiri Appelby som spelar mamman i mysserien Life Unexpected (pappan i samma serie dyker faktiskt också upp i ett avsnitt i sista säsongen, som en journalist). Max spelas av Jason Behr som jag kände igen från några avsnitt av Dawson's Creek, och Kyle spelas av Nick Wechsler som spelar Jack i Revenge.

Aliens i människoform i skolmiljö, vad kan gå fel?

Nytt: Modig

Modig är en animerad disneyfilm som handlar om skotska prinsessan Merida. Hon är en duktig bågskytt och upprorisk mot sin mamma som vill att hon ska bli en typisk prinsessa. En dag kommer några prinsar som vill tävla om Meridas hand. Merida får nog och flyr ut i skogen där hon träffar en trollpacka. Men det går inte riktigt som hon tänkt sig...

Modig är en gullig och humoristisk historia. Det är befriande med en självständig tjej i huvudrollen. Trevligt med lite girlpower. Men filmen handlar lika mycket om relationen mamma-dotter. Det är många hjärtvärmande scener när de finner varandra. Såklart innehåller filmen också en hel del humor. Många komiska figurer, en personlig favorit är prinsen som ingen förstår vad han säger.

Jag såg filmen med originaltalet, och jag tycker verkligen om det skotska som ger extra braighet. Har alltså ingen aning om hur de har löst det med det svenska talet. Nån dialekt?

Mysig film som jag absolut kan rekommendera. Alltid skönt att se en film som man vet slutar lyckligt (det är ju liksom disney).

På bio: Breaking Dawn del 2

Breaking Dawn del 2 är den sista delen i Twilight-sagan. Bella har precis fött Renesmee och blivit vampyr. Jacob har imprintat på Renesmee, så alla är lyckliga och glada. Tyvärr leder några olyckliga omständigheter till att de elaka Volturisarna bärjar marschera för att attackera dem, vilket gör att Cullens måste samla ihop alla sina vampyrvänner som stöd.

Jag tillhör dem som har varit förtrollad av Twilight-världen. Jag har läst böckerna fler en än gång och likaså sett filmerna ett flertal gånger. Visserligen har intresset svalnat de senaste åren, men det finns fortfarande ett litet sug.

Tyvärr tycker jag att denna sista film är den sämsta i serien. Visst har de tidigare filmerna kanske inte varit några fantastiska skapelser de heller, men de har ändå haft en värme och charm som har tilltalat mig. Breaking Dawn del 2 har tyvärr inte ens det. Jag hade som sagt läst boken och hade därför koll på storyn som är rätt knäpp i sig, men det hade jag accepterat. Min besvikelse ligger istället i hur de valt att filmatisera den. Det är sjukt överdramatiskt med lidande blickar åt alla håll och kanter. Hade jag inte läst boken hade jag nog suttit som ett frågetecken när Bella än en gång glor jättelänge på Edward. Eller Renesmee. Eller nån annan. Nu fyller jag liksom i luckorna med vad jag, genom boken, "vet" att hon borde vilja säga med blickarna.

Eftersom jag kunde storyn så hade jag sett fram emot att lära känna alla dessa nya vampyrer. Tyvärr ägnas väldigt lite tid åt just detta, så det blir mest massa ansikten man blandar ihop. Garrett och hans kärlekshistoria är det enda som börjar kännas lite kul, men det nämns bara i förbifarten. Och herregud - ryssarna. Tror aldrig jag har sett något löjligare. De ska vara jättecreepy men istället garvar man bara varje gång de är i bild. Med sina dåliga ryska dialekter. Suck!! Man kan tycka att en så stor produktion som Breaking Dawn borde kunna hitta några skådisar som utstrålar lite ondhet. Och så kunde det kanske lagts ner lite tid på stylingen...

Det som dock gör mig mest irriterad är att de tagit bort nästan all humor som boken faktiskt har. Istället ligger fokus på det intensiva och dramatiska. Som visserligen blir komiskt, på ett löjligt sätt. Jag säger bara sexscenen med Bellas flygande huvud, herregud.

En stor besvikelse, helt klart. Det finns några överraskande scener som är bra och några gånger man skrattar utan att det är löjligt, men resten av filmen är rätt kass.

På bio: Skyfall

Jag har aldrig varit något större Bond-fan, har bara sett ett par filmer men jag gillade verkligen Daniel Craigs första Bond-film, Casino Royal. Gillar att Craig faktiskt känns som att han skulle kunna vara en agent, lite hård och världsvan - inte slemmig som Brosnans Bond. Det finns dock en sak som jag har problem med när det gäller Bond-filmerna och det är att alla kvinnor (utom M) fortfarande verkar ha pressats in i en extremt ytlig, sexistiskoch könsrollsstereotyp mall som jag bara vill spy på (varför varför varför trippar alla kvinnliga agenter runt i högklackat och tajta kjolar??). Men det är en helt annan femma som jag får spara till ett annat inlägg.

Åter till Skyfall, vars handling  centrerar kring MI6-chefen M och hennes dunkla förflutna som kommer tillbaka och spökar, främst i form av en YTTERST obehaglig Javier Bardem. Den mannen alltså, herremingud vad obehaglig han kan spela. Självklart får mr 007 rycka in och rädda dagen.

Det jag gillade med Skyfall var att storyn inte var alldeles för rörig, men ändå hade sina oväntade vändningar. Jag gillar också när dom jobbar i gråzonerna, att ingen är totalt ond eller genomgod. En sista sak som jag uppskattar är hur våldet hanteras. Jag är inte den som är den, jag älskar filmer som Inglorius Basterds och liknande där det finns vissa obehagliga våldsscener, men ibland är det skönt med en actionfilm där det inte sprutar blod eller diverse lemmar kapas. 

Jag rekommenderar Skyfall starkt, oavsett om du gillar Bond eller ej! Skyfall levererar dryga två timmars actionfylld underhållning, perfekt till helgen!

Filmtips: Young Adult

Young Adult handlar om den tragiska figuren Mavis. Hon bor i Minneapolis, men får för sig att åka tillbaka till sin lilla hemstad för att vinna tillbaka sin ungdomskärlek. Som är gift. Och har en nyfödd dotter.

Det tragiska ligger mestadels i att Mavis lever kvar i livet hon hade i skolan, då hon var den populäraste tjejen i plugget. Hon har inte vuxit upp vilket märks inte minst på att hon jobbar med att skriva ungdomsromaner (om den populäraste tjejen i plugget).

Först och främst är den här filmen pinsam. Inte sådär lite små-pinsam-småle-nån-gång-ibland, utan åh-fy-fan-skämskudden-fram-pinsam, ofta. Det beror helt och håller på hur Mavis beter sig - som en bitch från high school fast i en 37-årings kropp. Som åskådare vill man bara sjunka genom jorden.

Samtidigt finns det också en hel del komiska scener. Eller mest tragikomiska kanske. Charmigast är Matt som hon träffar och har roliga dialoger med. Det är dock roligt på ett lågmält sätt, inga vrida-sig-av-skratt-ögonblick.

Chalize Theron som Mavis är fantastisk. Häftigt att nån så vacker kan se så sunkig ut, och verka så osympatisk.

Det finns en ganska hög igenkänningsfaktor, trots att det såklart är väldigt överdrivet. Man kan ändå, någonstans, förstå henne och hennes känslor. Det kommer också några riktigt sorgliga scener mot slutet som berör, och gör Mavis mer mänsklig.

Jag har nog aldrig sett en liknande film förut, vilket gör den intressant. Den har något unikt, så den är väl värd att se. Men som sagt: skämskudde beredd!

Nytt: Vamps

Vamps är en romantisk komedi med två vampyrtjejer i huvudrollerna. De bor i dagens New York och lever ett ganska typiskt liv, fast endast på natten såklart. En chick-flick med blod och huggtänder. En av dom träffar en kille och blir förälskad.

Det är ytligt och löjligt, vilket såklart är meningen. Det ska vara och är ironiskt. Tyvärr tycker jag inte att det är tillräckligt smart för att lyckas helt i sin ambition. Det blir liksom för obetydligt.

Men visst har den en hel del kvaliteter. Den största tycker jag är Dan Stevens (Matthew i Downton Abbey) som är charmig i sin Hugh Grantiskhet. Den innehåller också en hel del fyndiga vampyregenskaper, sjukt förvånad (och äcklad!) blev jag över den långa tungan som slickar bort näsblod... Det är också rätt kul att Van Helsing och Vlad Tepes (han som Dracula tros vara baserad på) dyker upp. Tycker också om att de har behållt lite klassisk vampyrondhet (trots att huvudrollerna inte ens kan döda en fågel) i Sigourney Weavers bitchvampyr.

Huvudrollerna spelas av Alicia Silverstone (Clueless) och Krysten Ritter (jag kände mest igen henne från Gilmore Girls). De är väl helt okej, men nåt är det ändå jag stör mig på hos den förstnämnda. Kan dock inte riktigt sätta fingret på vad, nåt har det nog att göra med att det känns för tillgjort.

Tyvärr är det en hel del som fattas, trots ett antal roliga scener. Jag tipsar därför inte om den här filmen, men jag avråder inte heller - så ni får helt enkelt välja själva om ni vill se den eller ej (generöst va)!

Tv-serie-tips: Firefly

(Jag hade hört talas om serien Firefly innan, men det var först när jag sett Avengers (och älskat den) som jag blev nyfiken på att se mer från Joss Whedon (som även ligger bakom Buffy the Vampire Slayer, FYI). Sedan kom Doctor Who och annat emellan och jag glömde bort Firefly helt. Men så skaffade vi underbara Netflix (tipstips!) och vad fanns där om inte Firefly! Vi började kolla och fastnade helt.)

Firefly utspelar sig 500 år framåt i tiden och handlar om besättningen på rymdskeppet Serenity. Besättningen består av en brokig skara mer eller mindre laglösa personer som försöker överleva i rymdens utkanter och undvika sina fiender som både innefattar andra laglösa skepp och de korrupta myndigheterna som ständigt ligger hack i häl.

Grejen med Firefly är att den inte känns som en typisk sci-fi-serie. Fokus ligger inte på en massa high-tech-prylar eller aliens och karaktärerna har inga flashiga utstyrslar. Nu när jag tänker efter så tror jag inte det har varit med en enda typisk alien hittills?! Istället påminner Firefly mer om ett slags western/pirat-äventyr som bara råkar utspela sig i rymden. 

I vanlig ordning med riktigt bra tv-serier så handlar det om karaktärerna. Åh, vilka karaktärer! Komplexa och flerdimensionella personer som ständigt överaskar och som har en väldigt bra dialog, vilket inte är särskilt förvånande när det är Joss Whedon som ligger bakom. Han är ju känd för att skriva bra dialog och tuffa kvinnliga karaktärer. TYVÄRR så lades serien ner efter första säsongen, så det finns endast 15 avsnitt att avnjuta. Men ett litet ljus i mörkret är att det även finns en film som spelades in efter seriens slut, så jag antar (och hoppas) att man slipper det typiska cliffhanger-slutet utan fortsättning.

Tv-serie-diss: 2 panka tjejer

Alltså, jag är förvånad över att sån här skit får göras. Ännu mer förvånande är det att folk tydligen ser på den, annars skulle det knappast ha gjorts en andra säsong.

2 panka tjejer (originaltiteln är precis lika dålig som den svenska: 2 broke girls) handlar om två tjejer som jobbar på ett cafe. Den ena är asdryg och elak och den andra har varit rik och är snäll och puckad. Av nån anledning blir de kompisar, eller nåt.

Led mig igenom det första avsnittet, och vägrar bestämt att se en enda sekund till av serien. Enda anledningen till att jag klarade av ett helt avsnitt var för att det var så kort.

Det är genomgående fyllt med billiga och allmänt dåliga skämt. Det är stereotypt och sexistiskt, och får krupp på de pålagda skratten. Skådisarna gör heller inget för att förbättra det kassa manuset, allt blir istället bara jobbigt överdrivet.

Avråder starkt från att se den här serien.

Trailer: Iron Man 3

Sandra här igen, long time no see (igen). Ska sluta ursäkta mig (igen).

Anyhoo, var tvungen att ta en paus i mitt tentapluggande för att meddela lilla bloggen om denna nyhet: första trailern för Iron Man 3 har kommit!! Ni som känner mig vet att jag älskar Robert Downey Jr och att jag ÄLSKAR Iron Man, så ni kan ju tänka er min entusiasm. Skadar inte heller att trailern är riktigt bra, se så – in och kolla nu!

Är extra exalterad över Iron Man 3 eftersom det är Shane Black, mannen bakom bland annat bästa Kiss Kiss Bang Bang, som är regissör/manusförfattare. Kan bli hur jäkla bra som helst. Förhoppningsvis bra mycket bättre än IM2 som jag i ärlighetens namn tycker är sådär.

Tv-serie-tips: Everwood

Insåg att jag i flera inlägg har nämnt den "charmiga serien Everwood", men att jag ännu inte skrivit ett helt inlägg om den. Så nu är det dags.

Everwood handlar om familjen Brown som, efter att mamman i familjen dör, flyttar till den lilla staden Everwood. Familjen består av kirurgen Andy och hans två barn Ephram och Delia. Ephram är väldigt anti mot det mesta, framförallt mot hans pappa som varit frånvarande större delen av hans uppväxt. Men allt blir lite bättre när han träffar drömtjejen.

Man får parallellt följa Andy och Ephram och deras svårigheter med varandra och med att bo i en ny stad. Det blir många kulturkrockar småstad-storstad. Andy spelas av Treat Williams (huvudhippien i Hair), Ephram spelas av Gregory Smith (en av rookisarna i Rookie Blue) och Ephrams drömtjej spelas av Emily VanCamp (huvudrollen i Revenge).

Det är mycket mysig småstadskänsla, romantik och såklart också sorgligheter. Eftersom Andy är läkare så blir det också en del drama á la klassisk sjukhusserie. Jag tycker om att det är lika mycket vuxen- som ungdomsserie, eftersom man får följa både pappan och den tonårige sonen.

Everwood sändes mellan 2002 och 2006 och det gjordes fyra säsonger. Såg en stor del av serien när jag var yngre, men såg om hela serien från början till slut för nåt år sedan. Den håller fortfarande.

(Ganska) nytt: Rock of Ages

Jag hade hört ganska mycket negativt om den här filmen innan jag såg den, så jag hade inte särskilt höga förväntningar. Detta gjorde att jag faktiskt blev lite positivt överraskad.

Rock of Ages är en musikalfilm som utspelar sig på Sunset Strip på slutet på 80-talet. En tjej och en kille träffas, båda vill bli sångare. Den stora rockstjärnan Stacee Jaxx (Tom Cruise. Har precis läst Mötley Crües självbiografi och kan inte låta bli att undra om namnet ska vara nån slags hint till bandmedlemmen Nikki Sixx) dyker upp och är allmänt rockstjärneaktig. Samtidigt protesterar Catherine Zeta-Jones mot allt som har med rock att göra.

Det är en disneyfierad version av hårdrockslivet, väldigt förutsägbar och snäll. Men ändå har den en helt del charmiga scener, och jag blir som vanligt glad av musiknumrena. Det är välkända rocklåtar som sätts in i handlingen på ett bra sätt tycker jag (bättre än exempelvis i Mamma Mia...).

Det är Tom Cruise som är stjärnan, både i filmen och rent skådespelarmässigt. Han är i fokus så fort han är med i en scen, det är också han som tillför mest humor. Min personliga favoritscen är han och Malin Åkermans (som spelar en journalist från Rolling Stone) gemensamma sång/sex-nummer.

För övrigt är det inga särskilt minnesvärda skådisinsatser, bara helt okej. Många kända namn är det dock, förutom de jag redan nämnt är Alec Baldwin och Russel Brand med. Huvudrollsparet spelas av Diego Boneta och Julianne Hough.

Som sagt, om ni inte har några höga förväntningar och kan tänka er att se en småklyschig film med trevliga musiknummer så tycker jag absolut att ni ska se den här filmen!

På bio: En oväntad vänskap

Det är sällan som jag inte kan hitta något negativt att säga om en film, men En oväntad vänskap tillhör denna lilla skara. Det är definitivt den bästa filmen jag sett på länge, nog den bästa i år. Kanske till och med ännu längre.

En oväntad vänskap är en fransk film och är baserad på verkliga händelser. Den handlar om Driss som är en halvkriminell förortskille. Han börjar jobba som typ personlig assistent åt en förlamad överklassman. Filmen följer sedan den (oväntade) vänskap som växer fram dem emellan.

Filmens största styrka är att den har så otroligt mycket hjärta. Den utstrålar glädje och värme, trots att den även tar upp ämnen som inte bara är glada. Det finns ett mörker och det bidrar till att ge filmen djup. Huvudkaraktärerna hade lätt kunnat bli stereotypa, men filmen lyckas undvika det klyschiga och överraskar ständigt.

Huvudrollsinnehavarnas kemi är fantastisk och också en stor anledning till att filmen är så bra. När de ler och skrattar så smälter man som åskådare helt. Det är inga skådisar jag känner igen sen tidigare, men det är ju inte så konstigt eftersom de är fransmän. Dock är det nog en god idé att hålla lite koll på dem - efter denna internationella succé skulle det inte förvåna mig om de dyker upp i andra internationella filmer. Omar Sy och Francois Cluzet (sjukt lik Dustin Hoffman för övrigt) heter de i alla fall.

Sist men inte minst är filmen helt sjukt kul. Jag skrattade högt i biosalongen, och det var jag inte direkt ensam om.

Ni bara måste se den här filmen. Det är en order.

Tv-serie-tips: Grey's Anatomy

Jaa, jag får väl ta och tipsa om denna oändliga sjukhussåpaserie, om det nu finns nån som missat den. Nu när nionde (!) säsongen har börjat och allt.

Grey´s Anatomy handlar om ett sjukhus och dess personal. Huvudpersonerna börjar i första säsongen som AT-läkare och stiger i graderna under säsongernas gång. Första säsongen tycker jag på riktigt är bra. Då var det lagom mycket charmig humor, romantik och väldans massa sorgliga öden. Tjöt i varannat avsnitt, ungefär. Framåt sisådär fjärde/femte säsingen (vem kan hålla isär dem? De är ju så många) började det dock dippa. Då hade halva originalbesättningen dött eller försvunnit ur serien av andra anledningar, och det kändes sjukt tjatigt med Meredith och Cristinas bindingsskräck (i betydelsen binda sig i en relation, inget annat). Men håll ut, tycker verkligen serien ryckte upp sig i typ sjunde/åttonde säsongen, och den är fortfarande ganska underhållande. Trots alla katastrofer som hela tiden händer på just deras sjukhus. Jag menar, hur mycket otur kan de ha?

Som sagt, var beredd på mycket väldigt (över)dramatiska händelser och att folk dör åt höger och vänster. Trots allt är det ändå charmigt och sjukt beroendeframkallande.

Nytt: Jeff, Who Lives at Home

Jag hade förväntat mig en charmig komedi i stil med Dumpad och På smällen, men tyvärr blev jag besviken. Jeff, Who Lives at Home är en ganska tråkig och intetsägande film.

Den handlar om Jeff som lever hemma (surprise!) och är en typisk slacker som lever efter devisen att allt händer av en anledning. Han tror att universum sänder honom tecken vilket gör att han följer efter en kille som heter Kevin. Samtidigt har hans bror problem i sitt äktenskap och deras mamma får en hemlig beundrare på jobbet.

Det finns mycket potential för komik och charmighet, men tyvärr är det nåt som fattas. Mycket beror nog på att man aldrig riktigt får känna karaktärerna vilket gör att de blir ganska stereotypa. Jag bryr mig helt enkelt inte. Jason Segel, som jag tycker om, spelar Jeff, men han kommer tyvärr inte riktigt till sin rätt. Men det har nog mest med manus att göra. Mamman spelas av Susan Sarandon. Brorsan är en av killarna från Baksmällan, Ed Helms, och visst får man lite vibbar som påminner om den filmen. Fast väldigt mycket mer mesigt och ointressant.

Jag kom på mig själv med att, samtidigt som jag såg på filmen, läsa om möss-stickning på datorn. Det är aldrig ett gott tecken.

Tv-serie-nytt

Ojojoj, det är den här tiden på året det är bäst att vara serienörd. En hel hög med säsongspremiärer, yum.

• Downton Abbey har påbörjat sin tredje säsong, och det är lika mysigt som vanligt. Älskar Mary och Matthews gnabbande (hmm, kan man säga så?).

• Åttonde säsongen av Supernatural har precis börjat. Första avsnittet var sådär. Känns som att det som hände i slutet av förra säsongen borde vara en lite större grej liksom... Samtidigt gulligt att Sam har gått och blivit kär i en hund.

• Ett avsnitt av Hart of Dixie säsong två har kommit. Riktigt kul! Men för fasen Zoe, se till att bli ihop med Wade nån gång då...

• New Girl har också börjat sin andra säsong. Schmidt är en av de roligaste seriekaraktärerna som finns, garvar högt i varje avsnitt. Men bli ihop nån gång då Nick och Jess!

• Fjärde säsongen av Glee är påbörjad. De löste problemet med att Rachel och Kurt slutade skolan genom att fortsätta följa dem i New York parallellt med Glee-gruppen. Funkar bra tycker jag, Rachel har blivit lite intressant igen. Några nya medlemmar har tillkommit i Glee-gruppen, ingen som känns jätterolig än så länge tycker jag, men det kommer förhoppningsvis. Bäst är Kate Hudson som spelar Rachels bitchiga danslärare.

• Revenge har också börjat sin andra säsong. Vet inte riktigt vad jag ska tycka om det första avsnittet, vi får se hur det fortsätter. Antingen blir det sjukt tjatigt eller så lyckas det med de nya mysterierna, den som lever (och ser avsnitten) får se...

Nytt: Älska mig igen

Älska mig igen handlar, precis som den svenska titeln (på engelska är titeln det något snyggare The Vow) antyder, om en kille som vill att en tjej ska älska honom. Igen.

Paige och Leo är ett ungt gift konstnärspar. En dag råkar Paige ut för en olycka som gör att hon hamnar på sjukhus. När hon vaknar upp har hon förlorat minnet av de senaste åren, vilket innebär att hon inte minns vem Leo är. Filmen bygger tydligen på en verklig historia.

Det här är en ganska typisk romantisk feel good-rulle, men jag tycker att den tillhör de något bättre i genren. Mycket beror på huvudrollsinnehavarnas kemi. Deras sätt att prata blir charmigt och allmänt myspys.

Huvudrollerna spelas av Rachel McAdams och Channing Tatum. Jag har länge varit väldigt förtjust i Rachel McAdams, och Channing Tatum är ju aldrig fel, trots att han inte dansar nåt i den här filmen (det är ju han som är med i dansfilmen Step Up för er som inte visste det). De är helt enkelt väldigt bra båda två, de lyckas göra så att det inte känns alltför klyschigt vilket annars är den största svårigheten i den här typen av filmer. För min del tycker jag inte heller att det blir sämre av att Ben från Felicity (Scott Speedman) dyker upp som Paiges ex.

Filmen innehåller många sorgliga ögonblick (ja, jag erkänner, jag grät en skvätt) men även en hel del komiska. Helt enkelt en perfekt mysunderhållning för den som inte vill se nåt alltför komplicerat.

Filmtips: Walk the Line

Hej igen, nu var det några veckor sedan jag uppdaterade här - tur att Felicia håller ställningarna och uppdaterar lite oftare när jag blir dränkt i skolarbete!

Tänkte att jag skulle passa på att tipsa om en perfekt film såhär till söndagskvällen, Walk the Line. Walk the Line är en (sju år gammal insåg jag nu, herregud!) film som handlar om sångaren Johnny Cash rätt turbulenta och stundvis hårda liv. Filmen är baserad på hans memoarer bland annat och vi får följa honom från det att han är en ung pojke och vidare till när hans karriär sätter fart och han träffar June Carter och vad detta ger för konsekvenser.

Johnny Cash spelas utav Joaquin Phoenix (ja, jag fick dubbelkolla stavningen) som gör ett helt fantastiskt jobb. Att han dessutom sjunger alla (tror jag) låtarna själv är sjukt imponerande - det låter nästan exakt som den riktiga Johnny Cash! I rollen som June Carter ser vi Reese Witherspoon som även hon gör ett fantastiskt jobb. Det riktigt sprakar mellan dom och några av filmens bästa scener är de som utspelas mellan dom.

Walk the Line är ett drama den är baserad på verkliga människoöden och den har sina tunga partier, men överlag så tycker jag ändå att detta är en film som lämnar en med en bra känsla i magen. Jag kan dock varna för att låtarna "Walk the Line" och "Ring of Fire" har en tendens att fastna..Länge. Flera dagar efteråt kan man gå och nynna på refrängerna.

Kommer snart: Vamps

Alltså, kan inte låta bli att bli sugen på att se den här filmen. Visst är det mycket möjligt att den är urlöjlig, men mina förhoppningar är att den är smart och ironisk. Så jag håller tummarna.

Vamps handlar om två vampyrtjejer i dagens New York. Verkar vara en romantisk komedi med vampyrhumor. Tjejerna spelas av Alicia Silverstone (huvudrollen från kultrullen Clueless) och Krysten Ritter (jag känner mest igen henne från Gilmore Girls). Och så dyker visst Matthew från Downton Abbey (Dan Stevens) upp, och han ser ut att funka som en modern New York-bo likaväl som gentleman i 20-talets England.

Står på imdb att den har premiär 2 november, men vem vet vad det betyder för oss svenskar.

Filmtips: The Butterfly Effect

Nu är det visserligen några år sedan jag såg The Butterfly Effect, men jag har ändå ett starkt minne av en bra och fascinerande film.

Filmen handlar om Evan som under sin uppväxt har minnesluckor. När han blir äldre hittar han ett sätt att åka tillbaka i tiden till de händelser som han glömt. Väl där kan han ändra det som hände - men råkar alltid göra så att något annat går fel.

Ashton Kutcher spelar huvudrollen. Han gör för ovanlighetens skull en allvarlig och seriös roll, och gör det mycket bra. Han är inte alls sådär flamsig som han har en tendens att vara i många andra roller. Amy Smart spelar hans kärleksintresse, så visst innehåller den lite kärlek också.

Jag tycker tanken med filmen är väldans intressant. Hela "vad -händer-om"-grejen. Vad påverkas i framtiden om man ändrar något i det förflutna. Det är smart och genomtänkt, och oförutsägbart. Det är en spännande film som är väl värd en tittning.

Tv-serie-tips: Californication

Californication handlar om författaren Hank. Han har väldans massa sex med många olika kvinnor och hamnar ständigt i massa bisarra situationer. Samtidigt försöker han behålla en bra relation med sin dotter och hennes mamma.

Hank spelas av David Duchovny (Mulder i Arkiv X) och han gör det väldans bra. Han är sådär charmigt dryg och snabb i käften. Egentligen är Hank en sjukt irriterande människa, men ändå lyckas han bli likeable. Mest beror det nog på hans relation till hans dotter och "babymama". Annars är den roligaste karaktären definitivt Runkle (Evan Handler, känns igen från Sex and the City), Hanks bäste vän. Chockerande nog dyker också den yngsta tjejen från The Nanny (nivet, den med hon med rösten) upp, Madeline Zima. Här spelar hon en askaxig och sexfixerad ung dam.

När jag tipsar om den här serien är det de första två säsongerna jag främst tänker på. Tyvärr blir det sämre med tidens gång. Hank blir mer osympatisk, liksom Runkle. Framförallt Runkle blir mest ett äckel i femte säsongen, som är den senaste säsongen som kommit. Som vanligt har jag dock fortsatt se på serien, eftersom jag av nån anledning ser det som i princip en omöjlighet att sluta se på nåt jag börjat, så jag kan ju hålla er uppdaterade om serien blir bättre när den kommer tillbaka i januari.

Man får inte vara alltför pryd för att se på Californication, och jag råder er att inte se den med svärföräldrarna. Men sjukt kul är den!

Tv-serie: Doctor Who

snodde bilden härifrån

Doctor Who handlar först och främst om the Doctor. The Doctor är en time-lord, en utomjording, som reser runt i tid och rum och som mest ägnar sig åt att undvika diverse katastrofer. 

Original-serien Doctor Who är en gammal kultserie som gick i Storbritannien i mängder med år, men som för några år sedan återuppstod i ny tappning. Det speciella med den här serien är att i princip varje avsnitt är extremt olikt det innan gällande allt från miljöer till karaktärer, till den grad att även huvudkaraktärerna byts ut lite här och var. Jag är just nu på säsong fyra och då är det den underbara David Tennant (bilden!) som spelar the Doctor. I första säsongen är det en annan skådespelare som har den rollen, något som kan verka konstigt men som faktiskt funkar riktigt bra när man väl är inne i serien. En rolig sak med just Doctor Who är att dröser utav (numera) kända brittiska skådisar gör småroller. Bland annat så har både Andrew Garfield och Carey Mulligan varit med. 

Det här låter kanske lite rörigt och inte alls lockande, men när man väl satt sig in i seriens uppbyggnad så är den helt suverän! Doctor Who har mängder med humor men också allvar och sorgliga delar – ena stunden sitter man och skrattar och nästa så rinner tårarna. Den här serien är inte för alla, men om man gillar lite sci-fi-element och knasighet så är Doctor Who ett säkert kort!

Filmtips: Water for Elephants

Water for Elephants handlar om en veterinärstudent som, när hans föräldrar dödats, överger sina studier och följer med en cirkus där han jobbar som deras veterinär. Där träffar han cirkusdirektören och hans fru. Och så skaffar de en elefant. På cirkusen alltså.

Jaja, jag vet vad ni tänker: att jag bara gillar filmen för att det är Robert Pattinson som spelar huvudrollen. Får väl erkänna att det var det som fick mig att se filmen, men det är faktiskt inte alls det som gör att jag vill tipsa om den. Istället har filmen många andra riktigt bra kvaliteter. Den största är Christoph Waltz. Han spela cirkusdirektören. Alltså, en mer fantastisk skådis får man leta efter! Första gången jag såg honom var i Inglorious Basterds (fantastisk film, för övrigt) och då blev man ju bara livrädd för honom så fort han syntes i rutan. I Water for Elephants spelar han också en creepy kille, och han gör det så underbart bra. Tycker också att Robert Pattinson gör en bra insats, liksom Reese Witherspoon som spelar frugan till cirkusdirektören.

Kan ju varna för att det kommer endel tjutmoments. Speciellt om man är känslig för djur som blir dåligt behandlade. Annars har den en hel del feel good-kvaliteter, och såklart kärlek.

Topp 3: Jane Austen-filmer

Jäpp jäpp, jag bara älskar Jane Austens böcker och filmerna som är baserade på dem. Jag är väldans svag för det historiska snacket och de gammaldagsa miljörerna och kläderna. För att göra det enklare för mig räknar jag i denna lista inte med miniserierna som är baserade på hennes verk. De får vi ta nån annan gång (för där finns det en hel del riktigt bra också!).

Första plats får Stolthet och fördom (Pride and Prejudice) från 2005. Det är berättelsen om familjen Bennet som har en massa döttrar. Mamman är sjukt jobbig och bryr sig bara om att döttrarna ska gifta sig rikt. Flera av döttrarna likaså. Huvudrollen är den braiga Elizabeth som vägrar att gifta sig utan kärlek. En dag träffar hon den stolte Mr Darcy.

Vem har liksom inte haft en crush på den mystiske Mr Darcy? I den här filmen spelas han av Matthew Mcfadyen och han funkar jättebra som den ganska högfärdige herren. Elizabeth spelas av Keira Knightley och hon passar perfekt. Som pappa Bennet ser vi Donald Sutherland och en av de jobbiga systrarna porträtteras av Carey Mulligan.

En av filmen styrkor är att den är så snygg. Det är många vackra heder och ödsliga landskap. Det är ett ganska sävligt tempo vilket kanske kan bli irriterande, men jag gillar det. Fantastisk film helt enkelt, lätt en av mina favoriter.

Andra plats får Förnuft och känsla (Sense and Sensibility) från 1995. Även här handlar det om en familj med ett gäng döttrar. Pappan dör vilket gör att de måste flytta till en liten stuga för att klara sig ekonomiskt. Den kloka storasystern Elinor (Emma Thompson) träffar Edward (Hugh Grant) och den impulsiva Marianne (Kate Winslet) träffar Mr Willoughby. Någonstans i utkanten finns Snape, åh förlåt, jag menar Mr Brandon (Alan Rickman).

Det är en massa hemligheter som uppdagas och en hel del ledsamheter. Men framförallt är det en romantisk dramafilm i historisk miljö. Najs.

Tredje platsen får Northanger Abbey från 2007. Filmen handlar om den oskyldiga och oerfarna Catherine som kommer till storstaden. Väl där får hon flera nya vänner - men är de verkligen hennes riktiga vänner? Catherine älskar att läsa gotiska skräckromaner och har en vild fantasi vilket rör till det i hennes kärleksliv.

Det här är en mysig film som liksom de andra två andra i grunden är en romantisk dramafilm. Även i denna film spelar Carey Mulligan en ganska jobbig typ. Charmigt och med en gullig kille som kärleksintresse, vad kan man mer begära?

Jag saknar dig

När jag var liten var min absoluta favoritbok Jag saknar dig, jag saknar dig av Peter Pohl och Kinna Gieth. Boken är baserad på den sistnämndas liv. När jag hörde talas om att den skulle filmatiseras blev jag såklart nyfiken.

Jag saknar dig är alltså baserad på nyss nämnda bok. Den handlar om de typ femtonåriga tvillingarna Tina och Cilla som är så olika de kan bli varandra. Tina är populär och sminkar sig och Cilla är konstnärlig och feministisk. Typ. En dag sker det som inte borde kunna hända - Cilla dör. Filmen handlar sen om hur Tina ska försöka klara sig med sin sorg, utan sin syster.

Som ni förstår är det här ingen lättsam film. Det är sjukt sorgligt och jag tror jag satt och grät konstant hela filmen igenom, ungefär. Det är en av filmens styrkor - man blir verkligen känslomässigt engagerad.

Dock har den många svagheter. Som så ofta med svensk film (speciellt med unga skådisar) så är skådespelarinsatserna lita halvdana. Tycker visserligen att huvudpersonerna är duktiga, men det är ändå nåt som skaver. Det märks mest när de proffsiga Ola Rapace och Måns Herngren dyker upp i små biroller, då blir skillnaderna tydligast. Vidare har jag också problem med dialogen. Vanliga undomar pratar inte sådär! Och beter sig inte heller sådär, enligt mig... Resultatet blir ganska tillgjort, åtminstone emellanåt.

Men visst är det en ganska charmig film ändå. Är du på humör för något riktigt sorgligt är den i alla fall ett säkert kort.

(Ganska) nytt: Iron Sky

Jag hörde först talas om Iron Sky på radio i ett inslag om crowdfunding. Alltså att fans finansierar en filmidé som inte får pengar på nåt annat sätt. På det sättet fick filmen tydligen in 7 miljoner kronor, vilket bidrog till att filmen kunde göras. Visst var den totala budgeten på 70 miljoner, men i alla fall. När jag sedan fick höra om den speciella handlingen och att filmen är gjord av finländare så blev såklart min nyfikenhet enorm - var bara tvungen att se den.

Iron Sky handlar om att nazisterna i slutet av andra världskriget flydde till månen och satte upp en bas där de sedan dess har levt och planerat sin attack på jorden. Filmen börjar med att två amerikaner kommer till månen, vilket sätter igång handlingen.

Jag tycker att idén bakom filmen är fantastisk. Den börjar också väldigt mäktigt och snyggt när den filmar över månbasen som är formad som ett hakkors. Tyvärr tar det inte så lång tid innan den känns som action-rymd-filmer gör mest, fast som en av de sämre. Det blir så mycket Star Wars-kopiering  att det blir löjligt.

Värre är att den saknar bakgrundshistoria och intressanta detaljer. Varför kom de till månen? Vem beordrade det? Hur är livet på månen? Tycker inte man får svar på nån av de frågorna på nåt tillfredsställande sätt. Eftersom idén är såpass speciell så borde det finnas många småroliga och framförallt smarta detaljer som gör hela grejen charmig, men de har tyvärr helt glömts bort till förmån för stora rymdskepp och maktkamper. Det tar inte lång tid innan rymdnazisterna åker till jorden (vilket är synd, det är liksom måndelen som känns mest intressant), och väl där tar det inte heller lång tid innan de i princip smälter in bland den vanliga jordsbefolkningen. Man kan ju tycka att om man är uppvuxen på månen så borde det kanske kännas lite ovant och skrämmande med massa folk och byggnader och bilar och grejer, men de anpassar sig som om de aldrig gjort annat... Kunde ju ha funnits utrymme för en helt del humor, men tyvärr begränsas den till att huvudkillen är allmänt arg och skriker.

Det som räddar filmen från ett totalt magplask är att den är väldigt snyggt gjord. Sen är ju idén unik, vilket den får pluspoäng för. Plus får den också för att nazisterna faktiskt pratar tyska, och så är den amerikanska presidenten (en Sarah Palin-liknande typ) riktigt kul i sin hänsynslöshet. Och så har den ju faktiskt endel roliga scener, trots att de till största del blir ganska stereotypa (hur nu en film om rymdnazister kan bli stereotyp, hmm...). Det som är mest irriterande är nog ändå att det känns som att det finns så mycket potential som inte uttnyttjas.

Det är absolut inte genomdåligt, men jag hade nog lite för höga förväntningar på den här filmen.

Salmon fishing in the Yemen

Salmon Fishing in the Yemen handlar om Harriet (Emily Blunt) som arbetar på ett investeringsföretag som rådgivare och har fått i uppdrag att hjälpa en rik shejk att införa laxfiske i Jemens öken. Harriet kontaktar fiske-experten Alfred Jones (Ewan McGregor) som motvilligt dras in i projektet.

Jag hade inte jättehöga förväntningar på den här filmen, men jag gillade den verkligen! Visst, den har en del brister (som den extremt stereotypiska porträtteringen av shejken..) men om man kan bortse från dessa, så är det ett underhållande film. Handlingen är lite udda, men det är det som gör den tilltalande tycker jag. Ewans roll som en smått socialt missanpassad fiske-nörd är bara för underbar! Och Emily Blunt är som alltid väldig trovärdig, älskar henne. Deras kemi är väldigt bra och filmen har dessutom flera roliga biroller.

Salmon Fishing in the Yemen är inte en speciellt utmanande eller överraskande film, men en mysig feel good-film, perfekt när man är i behov av lite lättsmält underhållning.

Tv-serie-nytt

• Börjar med en stooooor besvikelse: Jane by Design får ingen fortsättning. Det känns tomt. Kommer aldrig få veta hur (och om) hon klarade sig ur nästan-avslöjad-situationen som första (och enda) säsongen avslutades med.

• Fortsätter med något trevligare: Bunheads har tagit sig in på min favvoserie-lista (som visserligen är ganska lång...). Sjukt charmig serie alltså! Den har avslutat sina första tio avsnitt och har just nu en paus, men den ska komma tillbaka med åtminstone åtta avsnitt till (när vet jag dock inte). Den som väntar på nåt gott...

• Suits har fortsatt vara väldigt bra och har liksom Bunheads en paus för tillfället. Men den ska fortsätta andra säsongen i januari. I senaste avsnittet drogs det en snygg referens till Game of Thrones. Det gör mig lycklig.

• Awkward. har påbörjat (och snart avslutat) sin andra säsong, för er som missat det. Det är verkligen helt sjukt kul. Helt sjukt kul.

• Femte säsongen av True Blood började rätt lovande, tyckte jag. Mycket bättre än både tredje och fjärde säsongen (men såklart inte i närheten av första säsongens genialitet). Tyvärr har den nu, mot slutet av säsongen, återigen spårat rejält. Suck säger jag bara, den som har potential att vara så bra.

Tv-serie-tips: Gilmore Girls

Gilmore Girls är en av mina favvoserier. Den handlar om Lorelai (Lauren Graham) och hennes dotter Rory (Alexis Bledel). De pratar väldigt fort. Och kul. Och så bor de i en kul by där alla är allmänt knäppa. Och så anordnas det massa konstiga festivaler och andra arrangemang där hela tiden. Där skulle jag vilja bo.

Såklart är det en hel del kärlek. Har haft crusher (hmm, crush i plural?) på Rorys alla (okejrå, tre) pojkvänner. Vi har bl.a. Dean som spelas av Jared Padalecki (som spelar Sam i Supernatural) och Jess som spelas av Milo Ventimiglia (som sen blev känd i Heroes). Vilka killar! Sen dyker ju också självaste Adam Brody (min personliga favorit, mest känd från OC) upp i några avsnitt som Rorys bästa kompis fling.

Jag gillar som jag tidigare skrivit den nya serien Bunheads, och det beror mycket på att den påminner en massa om Gilmore Girls. Det är inte så konstigt eftersom de har samma skapare. Det är samma snabba dialog och småknäppa humor. De har också gemensamt att Kelly Bishop spelar en stor roll. I Gilmore Girls har hon rollen som Lorelais snobbiga mamma.

Tyvärr är Gilmore Girls en avslutad serie, så det kommer inga fler avsnitt än de som redan finns. Men ni som ännu inte sett den (lyckliga ni!) behöver inte vara oroliga, ni har hela sju härliga säsonger att njuta av.

Filmtips: Fight Club

Insåg precis att jag ännu inte tipsat om en av de bästa filmerna som finns; Fight Club. Tycker att den nästan borde få kallas klassiker, men det kanske är för tidigt för det än...

Fight Club handlar om två killar som träffas och bildar en fight club (slagsmålsklubb? hmm). Alltså ett gäng som ses för att slåss, helt enkelt. Detta utvecklas med tiden till något större och mer komplicerat.

Huvudrollerna spelas av de fantastiska Edward Norton och Brad Pitt, som är en stor anledning till att filmen är så bra. Helena Bonham Carter spelar den enda återkommande kvinnliga karaktären och hon är jättebra som vanligt.

Det är såklart våldsamt (det handlar ju om ett gäng som slåss, hallå), så om du har svårt för sånt finns det några gånger du kommer behöva titta bort. Men strunta inte i att se filmen för det, den har så många andra kvaliteter som väger upp. Det är spännande, smart, sorgligt, roligt och sjukt oförutsägbart. Detta är en film man kan se många gånger om och upptäcka nya intressanta detaljer varje gång. Fast såklart, visst är den bäst första gången då man ännu inte vet hur den slutar...

Filmtips: My Week With Marilyn

My Week With Marilyn handlar om den unge Colin Clark som under sitt första jobb som assistent på en film träffar huvudrollsinnehavaren Marilyn Monroe.

Colin spelas av den gullige Eddie Redmayne (Svärdet och spiran bl.a.) och han lyckas med att vara sådär charmigt naiv. Den bästa skådisinsatsen står dock Michelle Williams som Marilyn för. Hon ligger hela tiden på gränsen till det tillgjorda, och det funkar sjukt bra. Man får känslan av att det verkligen var så Marilyn var på riktigt, skör men samtidigt lite galen.

Vidare tycker jag om hur filmen berättas. Stämningen sätts redan från början med att Colin berättar om sin familj och hans önskan att arbeta inom film. Det inramas fint med musiken som består av glada jazz-liknande toner. Tidsmarkörerna är många och överdrivna vilket skulle kunna göra filmen sämre. Istället blir det charmigt och ligger på gränsen till satir, vilket gör filmen bättre.

Jag kan verkligen rekommendera My Week With Marilyn. Den är en slags feelgood-film med mörkare undertoner.

We Bought a Zoo

Jag kan sammanfatta mina åsikter om den här filmen med ett ord: nja. Jag hade inga höga förväntningar på We Bought a Zoo, men tyvärr levde den knappt upp till dem. Filmen handlar om Benjamin och hans två barn. Han har nyligen förorat sin fru och i ett försök att börja om på nytt köper han ett zoo.

Huvudrollen spelas av Matt Damon som jag tycker gör det bra. Han lyckas med en hel del komiska situationer, som gör att filmen inte blir ett totalt misslyckande. Scarlett Johansson är också rätt bra som djurskötare och kärleksintresse. Det störiga är de äckliga ungarna. Värst är den yngsta tjejen som ska vara jättesöt men som bara blir allmänt creepy. Detsamma med tjejen som blir sonens kärleksintresse, hennes ständiga flin och garv är bara obehagliga. Sonen (förresten han som spelar unge Sam i Supernatural) är lite bättre, men det säger inte så mycket.

Men några roliga scener finns det i alla fall. En av höjdpunkterna är när djurparksinspektören rullar ut sitt elektriska måttband. Sjukt långt är det...

Ingen film jag rekommenderar, men visst funkar den som intelligensbefriad söndagsunderhållning.

The Young Victoria

The Young Victoria handlar om den brittiska drottningen Victorias något omtumlande första år på tronen och hennes romans med prins Albert. Victoria kröntes som 18-åring och blev den kunglighet som suttit längst på den brittiska tronen.

Jag är överlag rätt svag för historiska filmer – särskilt brittiska – och The Young Victoria är en favorit. Victoria spelas av Emily Blunt som är en av mina favoritskådisar och Albert av gulliga Rupert Friend. Flera kända brittiska ansikten är med, bland annat Paul Bettany och Mark Strong. Det som jag gillar mest med den här filmen är att Victoria kamp för att få vara självständig och att hennes förhållande med Albert känns trovärdigt. Man tror verkligen på att dom är ett par som älskar och respekterar varandra.

En härlig film med vackra kostymer, lite drama, en del humor och rätt mycket kärlek. Perfekt till fredagsmyset.

Tv-serie-tips: Jane by Design

Ja, jag erkänner, Jane by Design är just nu en av mina favoritserier. Jag tycker den är jättecharmig och mysig. Serien handlar om Jane Quimby (diggar för övrigt det efternamnet av nån anledning) som går på high school och älskar mode. Hon söker en praktikplats på ett modehus och blir pga lite förvecklingar misstagen som vuxen och får jobbet som chefens assistent. Jaja, orealistiskt, jag vet, men man får helt enkelt se det som en saga. Handlingen kretsar sedan kring att Jane ska lyckas uppehålla sitt dubbelliv - med hjälp av sin sjukt gulliga bästa kompis Billy. Och det skadar ju inte heller att hennes storebror också är en charmknutte.

Den mest kända skådisen är Andie MacDowell (bl.a. Fyra bröllop och en begravning). Annars kände jag bara igen India de Beaufort från One Tree Hill, där hon också spelar bitchrollen (det verkar vara hennes grej). Jane spelas av okända (för mig i alla fall) Erica Dasher, som känns lite annorlunda, om man jämför med andra serier av den här typen, i och med hennes oskyldiga uppsyn.

Det blir såklart en hel del romantik och nån klassisk springa-mellan-två-fester-och-byta-klänning-scen.

Oj, insåg nu att det senaste avsnittet (avsnitt 18) var säsongsavslutningen (vilken chock, det som slutade med en sån cliffhanger), och att det ännu inte är bestämt om serien ska få fortsätta eller ej. Jag håller alla mina tummar för att det kommer mååånga säsonger till.

The Hobbit - Production Diary

Snubblade över en liten treat som jag tänkte dela med mig av till er. Tydligen så har Peter Jackson gjort små video-bloggar under produktionen av The Hobbit-filmerna och här är den senaste där han ger en smygtitt på inspelningen och på deras panel på Comic con.

Jag vill jobba på en sådan här fantastisk inspelning, spelar inte så stor roll vad jag får göra – jag kan vara statist eller koka kaffe. Men bara att få vara del av något sådant, något så magiskt. Det är en dröm jag har.

Föresten, ni har väl inte missat nyheten att det kommer bli TRE Hobbit-filmer istället för två?

Och till sist, en liten påminnelse! Första filmen, The Hobbit: An Unexpected Journey, har premiär 12:e December.

Trailer: Cloud Atlas

Jag vet inte riktigt vad Cloud Atlas handlar om, såhär står det på IMDB:

An exploration of how the actions of individual lives impact one another in the past, present and future, as one soul is shaped from a killer into a hero, and an act of kindness ripples across centuries to inspire a revolution.


Lite butterfly effect med andra ord. Jag tyckte trailern var riktigt bra. Lockande. Den här filmen ser fantastisk ut. Extra peppad eftersom herrarna bakom Matrix är inblandade. 


Cloud Atlas har premiär 19 Oktober enligt IMDB. 

The Hollow Crown

Här kommer ett ovanligt finkulturellt film-tips! The Hollow Crown är samlingsnamnet för en "inför OS"-satsning från BBC som består av nyproduktioner av Shakespeares historiska pjäser, Richard II, Henry IV pt 1&2 samt Henry V.

Jag har inte sett alla fyra, jag hoppade över Richard II, mest på grund av bristen på denna man:

Hehe.

Men jag kan verkligen rekommendera Henry IV pt 1&2 & Henry V. Otroligt välgjort och med fantastiska skådespelarinsatser, särskilt från Tom Hiddleston som spelar Prince Hal i Henry IV och sedan Henry V. Känns som att han är gjord för att spela den här rollen! Och Jeremy Irons, som spelar hans far Henry IV, är också helt enastående. En annan av mina favoritkaraktärer är Falstaff, som tillsammans med Hiddleston står för den största delen humor i Henry IV.

Som sig bör i en BBC-produktion så är många mer eller mindre kända brittiska skådisar inblandade, bland annat Michelle Dockery (Lady Mary i Downton Abbey), Julie Walters (Molly Weasley i Harry Potter) och Harry Lloyd (Viserys i Game of Thrones).

Eftersom detta är Shakespeare så är dialogen speciell och stundtals väldigt poetisk och det kan vara ganska svårt att hänga med. Jag rekommenderar att leta reda på subtitles om möjligt, jag hittade engelska undertexter, vilket underlättade en aning i alla fall. Personligen så tyckte inte jag att det gjorde så mycket att man inte förstod precis allt som sas, man förstår ändå det viktigaste och dialogen är underbar att lyssna på.

Lite humor, en hel del drama, kraftfulla tal och lite kärlek – en stark rekommendation från mitt håll!

(Avslutar med några eye-candy gif:ar på min favorit Hiddles, håll till godo! 😘) (Det kan ju inte bara vara jag som gillar honom här på bloggen?)

Kommer (inte så) snart: Oz: The Great and Powerful

Oj vad trailrars det blev, men jag blev så sugen på denna att jag lägger upp den ändå. Oz: The Great and Powerful ska vara en slags prequel till den klassiska The Wizard of Oz. Trollkarlen kommer till Oz och hamnar i ett krig mellan tre häxor.

Det är en hög med intressanta skådisar, vilket till stor del gjorde att jag blev intresserad av att se den. Trollkarlen spelas av James Franco, häxorna av Mila Kunis, Michelle Williams och Rachel Weisz. Det borde ju inte kunna bli dåligt med ett sånt skådisgäng. Hoppas hoppas bara att den inte är för barnslig bara, det är ju Disney....

Tyvärr kommer den inte förrän i mars 2013, så vi får vänta ett bra tag...

Kommer snart: Damsels in Distress

Om jag förstått det rätt är Damsels in Distress en smart och ironisk college-film som kretsar kring några tjejer som "hjälper" deras omgivning. Huvudpersonen spelas av Greta Gerwig, och så är min favvo Adam Brody (från bl.a. OC) med.

Dock är det lite småförvirrande kring när den här filmen faktiskt släpps. Läste en Empire-tidning där den var recenserad (den hade fått bra kritik, btw) och där det stod att den kom i april. Dock verkar detta bara gälla USA, för enligt både imdb och cdon släpps den i september här i Sverige, så verkar inte finnas att få tag på någonstans än så länge. Blev mest förvånad för att det var så lång tid emellan, såååå lång tid brukar det ju inte ta att ta sig över Atlanten.

Men den som väntar på nåt gott, som det heter. Så jag ser verkligen fram emot september!

The Dark Knight Rises

The Dark Knight Rises är den tredje och avslutande delen i Christopher Nolans Batman-triologi och utspelar sig 8 år efter The Dark Knight. Batman har inte setts till sedan dagen då Harvey Dents dog och Batman blev stämplad som fiende. Gotham är lugnare än någonsin och Bruce Wayne lever ett tillbakadraget liv, något som snart ska ändras när terroristen Bane anländer till Gotham och skapar kaos.

Jag älskar de två tidigare filmerna, Batman Begins och The Dark Knight, i den här triologin – särskilt The Dark Knight. Tyvärr så har ju hypen varit helt otrolig inför The Dark Knight Rises och med en praktiskt taget kult-förklarad föregångare hade TDKR mycket att bevisa MEN jag tycker faktiskt att den levererade på många fronter. Den är (som sig bör) riktigt actionfylld, hade en del oväntade vändningar och lite humor här och där. Bra dialog och trots längden (2 h 45 min) så blev det aldrig tråkigt eller långsamt. Och så fick vi se lite ny, häftig teknik såklart, bland annat flygmakapären "The Bat" som var riktigt frän.

Jag älskade den nya karaktären Blake som spelas av Joseph Gordon-Lewitt och Anne Hathaways Selina Kyle/Catwoman var också riktigt bra, även om hon hade ett par rätt ostiga one-liners. (Jag har även svårt för det här med att kvinnliga superhjältar/skurkar/agenter alltid ska ha högklackat? Det är så otroligt LÖJLIGT! Visst att hon använde klackarna rätt fiffigt, men ändå, otroligt orimligt att hon skulle ha på sig något så opraktiskt som stilettklackar när hon behöver kunna springa ifrån folk och grejer. Samma med Black Widow i Avengers, varför har en superagent högklackat?! Orimligt.)

Christian Bale är riktigt bra som vanligt, men hans Batman-röst är fortfarande en aning töntig. Jag gillar Bruces scener med Alfred allra bäst, dom två har klockren kemi - bättre än Bruces kemi med dom kvinnliga karaktärerna. Förstår inte varför dom ska tvinga in lite romantik som mest känns ansträngd. Gary Oldman levererar i vanlig ordning som BAMF-Gordon.

Jag tycker det är svårt att skriva så mycket om TDKR utan att riskera spoilers, men jag måste bara skriva lite kort om terroristen Bane. Jag tyckte inte att han var läskig nog. Förmodligen är detta The Dark Knight och Heath Ledgers fel, för hans Joker är så otroligt obehaglig och det går inte att låta bli att jämföra. Bane kändes inte i närheten av lika skrämmande och oberäknelig och trots att han dödar folk på löpande band och genomför diverse obehagliga dåd, kändes han lite tråkig och ointressant. Kan vara att masken döljer hans ansiktsuttryck som är problemet, han kändes som en robot.

Slutsats: jag gillade verkligen The Dark Knight Rises! Och mitt biosällskap, som bestod av en entusiast, en som sett en utav de tidigare filmerna (Felicia!) och en som inte sett någon av de tidigare filmerna, tyckte alla att den var riktigt riktigt bra. Gå och se The Dark Knight Rises!