Tv-serie-diss: 2 panka tjejer

Alltså, jag är förvånad över att sån här skit får göras. Ännu mer förvånande är det att folk tydligen ser på den, annars skulle det knappast ha gjorts en andra säsong.

2 panka tjejer (originaltiteln är precis lika dålig som den svenska: 2 broke girls) handlar om två tjejer som jobbar på ett cafe. Den ena är asdryg och elak och den andra har varit rik och är snäll och puckad. Av nån anledning blir de kompisar, eller nåt.

Led mig igenom det första avsnittet, och vägrar bestämt att se en enda sekund till av serien. Enda anledningen till att jag klarade av ett helt avsnitt var för att det var så kort.

Det är genomgående fyllt med billiga och allmänt dåliga skämt. Det är stereotypt och sexistiskt, och får krupp på de pålagda skratten. Skådisarna gör heller inget för att förbättra det kassa manuset, allt blir istället bara jobbigt överdrivet.

Avråder starkt från att se den här serien.

Trailer: Iron Man 3

Sandra här igen, long time no see (igen). Ska sluta ursäkta mig (igen).

Anyhoo, var tvungen att ta en paus i mitt tentapluggande för att meddela lilla bloggen om denna nyhet: första trailern för Iron Man 3 har kommit!! Ni som känner mig vet att jag älskar Robert Downey Jr och att jag ÄLSKAR Iron Man, så ni kan ju tänka er min entusiasm. Skadar inte heller att trailern är riktigt bra, se så – in och kolla nu!

Är extra exalterad över Iron Man 3 eftersom det är Shane Black, mannen bakom bland annat bästa Kiss Kiss Bang Bang, som är regissör/manusförfattare. Kan bli hur jäkla bra som helst. Förhoppningsvis bra mycket bättre än IM2 som jag i ärlighetens namn tycker är sådär.

Tv-serie-tips: Everwood

Insåg att jag i flera inlägg har nämnt den "charmiga serien Everwood", men att jag ännu inte skrivit ett helt inlägg om den. Så nu är det dags.

Everwood handlar om familjen Brown som, efter att mamman i familjen dör, flyttar till den lilla staden Everwood. Familjen består av kirurgen Andy och hans två barn Ephram och Delia. Ephram är väldigt anti mot det mesta, framförallt mot hans pappa som varit frånvarande större delen av hans uppväxt. Men allt blir lite bättre när han träffar drömtjejen.

Man får parallellt följa Andy och Ephram och deras svårigheter med varandra och med att bo i en ny stad. Det blir många kulturkrockar småstad-storstad. Andy spelas av Treat Williams (huvudhippien i Hair), Ephram spelas av Gregory Smith (en av rookisarna i Rookie Blue) och Ephrams drömtjej spelas av Emily VanCamp (huvudrollen i Revenge).

Det är mycket mysig småstadskänsla, romantik och såklart också sorgligheter. Eftersom Andy är läkare så blir det också en del drama á la klassisk sjukhusserie. Jag tycker om att det är lika mycket vuxen- som ungdomsserie, eftersom man får följa både pappan och den tonårige sonen.

Everwood sändes mellan 2002 och 2006 och det gjordes fyra säsonger. Såg en stor del av serien när jag var yngre, men såg om hela serien från början till slut för nåt år sedan. Den håller fortfarande.

(Ganska) nytt: Rock of Ages

Jag hade hört ganska mycket negativt om den här filmen innan jag såg den, så jag hade inte särskilt höga förväntningar. Detta gjorde att jag faktiskt blev lite positivt överraskad.

Rock of Ages är en musikalfilm som utspelar sig på Sunset Strip på slutet på 80-talet. En tjej och en kille träffas, båda vill bli sångare. Den stora rockstjärnan Stacee Jaxx (Tom Cruise. Har precis läst Mötley Crües självbiografi och kan inte låta bli att undra om namnet ska vara nån slags hint till bandmedlemmen Nikki Sixx) dyker upp och är allmänt rockstjärneaktig. Samtidigt protesterar Catherine Zeta-Jones mot allt som har med rock att göra.

Det är en disneyfierad version av hårdrockslivet, väldigt förutsägbar och snäll. Men ändå har den en helt del charmiga scener, och jag blir som vanligt glad av musiknumrena. Det är välkända rocklåtar som sätts in i handlingen på ett bra sätt tycker jag (bättre än exempelvis i Mamma Mia...).

Det är Tom Cruise som är stjärnan, både i filmen och rent skådespelarmässigt. Han är i fokus så fort han är med i en scen, det är också han som tillför mest humor. Min personliga favoritscen är han och Malin Åkermans (som spelar en journalist från Rolling Stone) gemensamma sång/sex-nummer.

För övrigt är det inga särskilt minnesvärda skådisinsatser, bara helt okej. Många kända namn är det dock, förutom de jag redan nämnt är Alec Baldwin och Russel Brand med. Huvudrollsparet spelas av Diego Boneta och Julianne Hough.

Som sagt, om ni inte har några höga förväntningar och kan tänka er att se en småklyschig film med trevliga musiknummer så tycker jag absolut att ni ska se den här filmen!

På bio: En oväntad vänskap

Det är sällan som jag inte kan hitta något negativt att säga om en film, men En oväntad vänskap tillhör denna lilla skara. Det är definitivt den bästa filmen jag sett på länge, nog den bästa i år. Kanske till och med ännu längre.

En oväntad vänskap är en fransk film och är baserad på verkliga händelser. Den handlar om Driss som är en halvkriminell förortskille. Han börjar jobba som typ personlig assistent åt en förlamad överklassman. Filmen följer sedan den (oväntade) vänskap som växer fram dem emellan.

Filmens största styrka är att den har så otroligt mycket hjärta. Den utstrålar glädje och värme, trots att den även tar upp ämnen som inte bara är glada. Det finns ett mörker och det bidrar till att ge filmen djup. Huvudkaraktärerna hade lätt kunnat bli stereotypa, men filmen lyckas undvika det klyschiga och överraskar ständigt.

Huvudrollsinnehavarnas kemi är fantastisk och också en stor anledning till att filmen är så bra. När de ler och skrattar så smälter man som åskådare helt. Det är inga skådisar jag känner igen sen tidigare, men det är ju inte så konstigt eftersom de är fransmän. Dock är det nog en god idé att hålla lite koll på dem - efter denna internationella succé skulle det inte förvåna mig om de dyker upp i andra internationella filmer. Omar Sy och Francois Cluzet (sjukt lik Dustin Hoffman för övrigt) heter de i alla fall.

Sist men inte minst är filmen helt sjukt kul. Jag skrattade högt i biosalongen, och det var jag inte direkt ensam om.

Ni bara måste se den här filmen. Det är en order.

Tv-serie-tips: Grey's Anatomy

Jaa, jag får väl ta och tipsa om denna oändliga sjukhussåpaserie, om det nu finns nån som missat den. Nu när nionde (!) säsongen har börjat och allt.

Grey´s Anatomy handlar om ett sjukhus och dess personal. Huvudpersonerna börjar i första säsongen som AT-läkare och stiger i graderna under säsongernas gång. Första säsongen tycker jag på riktigt är bra. Då var det lagom mycket charmig humor, romantik och väldans massa sorgliga öden. Tjöt i varannat avsnitt, ungefär. Framåt sisådär fjärde/femte säsingen (vem kan hålla isär dem? De är ju så många) började det dock dippa. Då hade halva originalbesättningen dött eller försvunnit ur serien av andra anledningar, och det kändes sjukt tjatigt med Meredith och Cristinas bindingsskräck (i betydelsen binda sig i en relation, inget annat). Men håll ut, tycker verkligen serien ryckte upp sig i typ sjunde/åttonde säsongen, och den är fortfarande ganska underhållande. Trots alla katastrofer som hela tiden händer på just deras sjukhus. Jag menar, hur mycket otur kan de ha?

Som sagt, var beredd på mycket väldigt (över)dramatiska händelser och att folk dör åt höger och vänster. Trots allt är det ändå charmigt och sjukt beroendeframkallande.

Nytt: Jeff, Who Lives at Home

Jag hade förväntat mig en charmig komedi i stil med Dumpad och På smällen, men tyvärr blev jag besviken. Jeff, Who Lives at Home är en ganska tråkig och intetsägande film.

Den handlar om Jeff som lever hemma (surprise!) och är en typisk slacker som lever efter devisen att allt händer av en anledning. Han tror att universum sänder honom tecken vilket gör att han följer efter en kille som heter Kevin. Samtidigt har hans bror problem i sitt äktenskap och deras mamma får en hemlig beundrare på jobbet.

Det finns mycket potential för komik och charmighet, men tyvärr är det nåt som fattas. Mycket beror nog på att man aldrig riktigt får känna karaktärerna vilket gör att de blir ganska stereotypa. Jag bryr mig helt enkelt inte. Jason Segel, som jag tycker om, spelar Jeff, men han kommer tyvärr inte riktigt till sin rätt. Men det har nog mest med manus att göra. Mamman spelas av Susan Sarandon. Brorsan är en av killarna från Baksmällan, Ed Helms, och visst får man lite vibbar som påminner om den filmen. Fast väldigt mycket mer mesigt och ointressant.

Jag kom på mig själv med att, samtidigt som jag såg på filmen, läsa om möss-stickning på datorn. Det är aldrig ett gott tecken.

Tv-serie-nytt

Ojojoj, det är den här tiden på året det är bäst att vara serienörd. En hel hög med säsongspremiärer, yum.

• Downton Abbey har påbörjat sin tredje säsong, och det är lika mysigt som vanligt. Älskar Mary och Matthews gnabbande (hmm, kan man säga så?).

• Åttonde säsongen av Supernatural har precis börjat. Första avsnittet var sådär. Känns som att det som hände i slutet av förra säsongen borde vara en lite större grej liksom... Samtidigt gulligt att Sam har gått och blivit kär i en hund.

• Ett avsnitt av Hart of Dixie säsong två har kommit. Riktigt kul! Men för fasen Zoe, se till att bli ihop med Wade nån gång då...

• New Girl har också börjat sin andra säsong. Schmidt är en av de roligaste seriekaraktärerna som finns, garvar högt i varje avsnitt. Men bli ihop nån gång då Nick och Jess!

• Fjärde säsongen av Glee är påbörjad. De löste problemet med att Rachel och Kurt slutade skolan genom att fortsätta följa dem i New York parallellt med Glee-gruppen. Funkar bra tycker jag, Rachel har blivit lite intressant igen. Några nya medlemmar har tillkommit i Glee-gruppen, ingen som känns jätterolig än så länge tycker jag, men det kommer förhoppningsvis. Bäst är Kate Hudson som spelar Rachels bitchiga danslärare.

• Revenge har också börjat sin andra säsong. Vet inte riktigt vad jag ska tycka om det första avsnittet, vi får se hur det fortsätter. Antingen blir det sjukt tjatigt eller så lyckas det med de nya mysterierna, den som lever (och ser avsnitten) får se...

Nytt: Älska mig igen

Älska mig igen handlar, precis som den svenska titeln (på engelska är titeln det något snyggare The Vow) antyder, om en kille som vill att en tjej ska älska honom. Igen.

Paige och Leo är ett ungt gift konstnärspar. En dag råkar Paige ut för en olycka som gör att hon hamnar på sjukhus. När hon vaknar upp har hon förlorat minnet av de senaste åren, vilket innebär att hon inte minns vem Leo är. Filmen bygger tydligen på en verklig historia.

Det här är en ganska typisk romantisk feel good-rulle, men jag tycker att den tillhör de något bättre i genren. Mycket beror på huvudrollsinnehavarnas kemi. Deras sätt att prata blir charmigt och allmänt myspys.

Huvudrollerna spelas av Rachel McAdams och Channing Tatum. Jag har länge varit väldigt förtjust i Rachel McAdams, och Channing Tatum är ju aldrig fel, trots att han inte dansar nåt i den här filmen (det är ju han som är med i dansfilmen Step Up för er som inte visste det). De är helt enkelt väldigt bra båda två, de lyckas göra så att det inte känns alltför klyschigt vilket annars är den största svårigheten i den här typen av filmer. För min del tycker jag inte heller att det blir sämre av att Ben från Felicity (Scott Speedman) dyker upp som Paiges ex.

Filmen innehåller många sorgliga ögonblick (ja, jag erkänner, jag grät en skvätt) men även en hel del komiska. Helt enkelt en perfekt mysunderhållning för den som inte vill se nåt alltför komplicerat.