Kommer (inte så) snart: Oz: The Great and Powerful

Oj vad trailrars det blev, men jag blev så sugen på denna att jag lägger upp den ändå. Oz: The Great and Powerful ska vara en slags prequel till den klassiska The Wizard of Oz. Trollkarlen kommer till Oz och hamnar i ett krig mellan tre häxor.

Det är en hög med intressanta skådisar, vilket till stor del gjorde att jag blev intresserad av att se den. Trollkarlen spelas av James Franco, häxorna av Mila Kunis, Michelle Williams och Rachel Weisz. Det borde ju inte kunna bli dåligt med ett sånt skådisgäng. Hoppas hoppas bara att den inte är för barnslig bara, det är ju Disney....

Tyvärr kommer den inte förrän i mars 2013, så vi får vänta ett bra tag...

Kommer snart: Damsels in Distress

Om jag förstått det rätt är Damsels in Distress en smart och ironisk college-film som kretsar kring några tjejer som "hjälper" deras omgivning. Huvudpersonen spelas av Greta Gerwig, och så är min favvo Adam Brody (från bl.a. OC) med.

Dock är det lite småförvirrande kring när den här filmen faktiskt släpps. Läste en Empire-tidning där den var recenserad (den hade fått bra kritik, btw) och där det stod att den kom i april. Dock verkar detta bara gälla USA, för enligt både imdb och cdon släpps den i september här i Sverige, så verkar inte finnas att få tag på någonstans än så länge. Blev mest förvånad för att det var så lång tid emellan, såååå lång tid brukar det ju inte ta att ta sig över Atlanten.

Men den som väntar på nåt gott, som det heter. Så jag ser verkligen fram emot september!

The Dark Knight Rises

The Dark Knight Rises är den tredje och avslutande delen i Christopher Nolans Batman-triologi och utspelar sig 8 år efter The Dark Knight. Batman har inte setts till sedan dagen då Harvey Dents dog och Batman blev stämplad som fiende. Gotham är lugnare än någonsin och Bruce Wayne lever ett tillbakadraget liv, något som snart ska ändras när terroristen Bane anländer till Gotham och skapar kaos.

Jag älskar de två tidigare filmerna, Batman Begins och The Dark Knight, i den här triologin – särskilt The Dark Knight. Tyvärr så har ju hypen varit helt otrolig inför The Dark Knight Rises och med en praktiskt taget kult-förklarad föregångare hade TDKR mycket att bevisa MEN jag tycker faktiskt att den levererade på många fronter. Den är (som sig bör) riktigt actionfylld, hade en del oväntade vändningar och lite humor här och där. Bra dialog och trots längden (2 h 45 min) så blev det aldrig tråkigt eller långsamt. Och så fick vi se lite ny, häftig teknik såklart, bland annat flygmakapären "The Bat" som var riktigt frän.

Jag älskade den nya karaktären Blake som spelas av Joseph Gordon-Lewitt och Anne Hathaways Selina Kyle/Catwoman var också riktigt bra, även om hon hade ett par rätt ostiga one-liners. (Jag har även svårt för det här med att kvinnliga superhjältar/skurkar/agenter alltid ska ha högklackat? Det är så otroligt LÖJLIGT! Visst att hon använde klackarna rätt fiffigt, men ändå, otroligt orimligt att hon skulle ha på sig något så opraktiskt som stilettklackar när hon behöver kunna springa ifrån folk och grejer. Samma med Black Widow i Avengers, varför har en superagent högklackat?! Orimligt.)

Christian Bale är riktigt bra som vanligt, men hans Batman-röst är fortfarande en aning töntig. Jag gillar Bruces scener med Alfred allra bäst, dom två har klockren kemi - bättre än Bruces kemi med dom kvinnliga karaktärerna. Förstår inte varför dom ska tvinga in lite romantik som mest känns ansträngd. Gary Oldman levererar i vanlig ordning som BAMF-Gordon.

Jag tycker det är svårt att skriva så mycket om TDKR utan att riskera spoilers, men jag måste bara skriva lite kort om terroristen Bane. Jag tyckte inte att han var läskig nog. Förmodligen är detta The Dark Knight och Heath Ledgers fel, för hans Joker är så otroligt obehaglig och det går inte att låta bli att jämföra. Bane kändes inte i närheten av lika skrämmande och oberäknelig och trots att han dödar folk på löpande band och genomför diverse obehagliga dåd, kändes han lite tråkig och ointressant. Kan vara att masken döljer hans ansiktsuttryck som är problemet, han kändes som en robot.

Slutsats: jag gillade verkligen The Dark Knight Rises! Och mitt biosällskap, som bestod av en entusiast, en som sett en utav de tidigare filmerna (Felicia!) och en som inte sett någon av de tidigare filmerna, tyckte alla att den var riktigt riktigt bra. Gå och se The Dark Knight Rises!

(Ganska) nytt: Spegel spegel

Spegel spegel (Mirror mirror) är då årets andra snövitfilm (eller ja, den släpptes innan Snow White and the Huntsman, men jag såg denna efter...) och jämförelser mellan dem känns naturliga. Det är den klassiska sagan, med tvisten att den onda drottningen vill gifta sig med prinsen och att dvärgarna är rövare. Typ.

Till skillnad från Huntsman-filmens mer vuxna inriktning är det genast tydligt att denna är en familjefilm. Det är färgglatt och känns tyvärr ganska plastigt. Filmen skulle ha vunnit mycket på om den hade fått en snyggare inpackning, då hade man lättare kunnat ta till sig handlingen som faktiskt har flera ljuspunkter. Det är exempelvis kul mer än en gång. När prinsen för tredje gången står halvnaken inför drottningen efter att mött dvärgbanditerna, då skrattade jag. Drottningens skönhetsprocedur är även den skrattframkallande.

Huntsman-filmen marknadsfördes som om Snövit i den blir världens krigarprinsessa - och jag blev besviken över att så inte var fallet (trots att hon har rustning på sig) när jag väl såg filmen. I Spegel spegel är det istället lite tvärtom - här förväntar man sig inte minsta fajting från Snövits sida men får faktiskt en hel del just sånt. I det avseendet är denna Snövit mycket tuffare än Kristen Stewarts, här har vi en tjej som faktiskt kan fäktas.

Skådisarna är helt okej. Den onda drottningen spelas av Julia Roberts och Snövit av Lily Collins. Prinsen spelas av Armie Hammer (han som spelar tvillingarna i The Social Network). Inget att klaga på, men heller inget att höja till skyarna.

Detta är ingen film jag tänker rekommendera varmt, men jag avråder absolut inte från att se den. Lite småtrevlig undehållning.

Trailer: The Perks of Being a Wallflower

The Perks of Being a Wallflower handlar om en introvert tonåring som precis börjat high school och som blir vän med två seniors. Den är baserad på succéromanen med samma namn och ser ut som en trevlig high school-film, men eftersom "the producers of Juno" står med så kan man ju hoppas på lite originalitet. Jag är mest intresserad av att se Emma Watson i en annan roll än Hermione.

The Perks of Being a Wallflower har premiär 20:e September.

Filmdiss: The Nines

Jag kan ju börja så här: Se inte The Nines. En mer frustrerande film får man leta efter. Detta beror mycket på att den absolut inte är dålig från början till slut, istället har den flera ganska roliga och spänannde delar.

Ryan Reynolds spelar huvudrollen. Det börjar ganska intressant med att med att han i förtvivlan råkar bränna ner sitt eget hus och tar sedan massa droger med en främling han möter på gatan. Detta leder till att han hamnar i husarrest. Där börjar konstiga saker hända. Det blir lite skräckiskänsla emellanåt och mysterierna hopar sig.

Det som gör den här filmen sjukt dålig är slutet. Fram tills dess är det både bra och dåligt, men rätt underhållande att försöka komma på lösningen på mysteriet. Men så kommer slutet. Suck. Vadå antiklimax liksom, när man suttit och gissat filmen igenom och så blir det inte bättre än så? Vilken som helst av mina egna teorier hade höjt filmens braighet med massa snäpp.

Så om du inte vill bli sjukt irriterad - undvik The Nines!

Nytt: American Pie: Reunion

Vi som har sett de andra American Pie-filmerna vet ju vad det handlar om. Skillnaden från de tidigare filmerna är att i American Pie: Reunion har karaktärerna blivit äldre, och har andra sorters problem. Ja, förutom Stifler då...

Det är de ursprungliga karaktärerna (från de tre första filmerna) som återförenas i den här filmen. Fokus ligger dock bara på de manliga huvudpersonerna (främst Jim som spelas av Jason Biggs), de kvinnliga förekommer mest i utkanten och blir väldigt opersonliga och ointressanta. Undantaget får väl vara Michelle (Alyson Hannigan) som som vanligt är coolast.

American Pie: Reunion leverarer vad man kan kräva av en American Pie-film. Den är sjukt sexfixerad och innehåller mååååånga låga skämt i bl.a. kiss-och-bajs-kategorin. Trots detta så slutar den på plus: den har hjärta och väldigt många roliga scener. Skrattade högt många gånger. Visst är det förutsägbart, men när filmen var slut hade jag ett leende på läpparna. Det räcker långt tycker jag!

Tv-serie-tips: Suits

Suits handlar om den översmarta Mike som när han flyr från polisen råkar hamna på en intervju för en advokatbyrå. Genom att visa upp sina smarthetsskills (som innebär att han kommer ihåg ALLT han läser) så får han jobbet som "associate" till Harvey Spector, som är en av de bästa advokaterna i New York.

Serien börjar med presentationer av de två huvudpersonerna Mike och Harvey. Harveys presentation innehåller tyvärr så mycket klyschor att det blir lite löjligt. Redan efter några sekunder förstår man att han är en överkaxig player. Men det blir mycket bättre, så mitt råd är helt enkelt att ha överseende med denna tveksamma inledning. Ganska snart blir karaktären Harvey mycket mer sympatisk och intressant, och denna utveckling fortsätter under seriens gång.

Mikes grej är ju då att han minns precis allt han någonsin läst, vilket känns sådär lagom orealistiskt. Det är lite Rain man-vibbar, men såklart har Mike inga sociala problem utan är både charmig, smart och snygg. Well well, det är bara att köpa helt enkelt.

En av seriens styrkor ligger i samspelet mellan de båda huvudkaraktärerna. Deras jargong är charmig och jag är väldans svag för deras ständiga filmreferenser. För övrigt har serien en hel hög med andra roliga karaktärer. Mina personliga favoriter är stentuffa Donna som är Harveys assistent, och teaterälskande Louis som alla är rädda för.

Suits är inte en serie som är skratta-högt-rakt-ut-rolig, men jag kommer på mig många gånger med att fnittra till. Den är helt enkelt rolig på ett mer lågmält sätt, blandat med smarta advokatjobb och såklart klassisk relationsdrama. Lite av allt, i en härlig blandning.

Suits är nu inne på sin andra säsong. Första säsongen består av bara tolv avsnitt, så det är en serie som inte tar upp alltför mycket av din tid.

Filmtips: Järnladyn

Järnladyn (The Iron Lady) handlar om en gammal Margaret Thatcher (Meryl Streep) som ser tillbaka på sitt liv. Man får i återblickar följa hennes väg till att bli Englands premiärminister, och vad som hände när hon väl hade posten.

Jag är knappast den första att berömma Meryl Streeps insats i den här filmen, men jag gör det ändå. Hon är fantastisk. Mest imponerande är det hur hon gör den äldre versionen av Margaret trovärdig. Hela hennes minspel och rörelser känns realistiska och inte ett dugg tillgjorda.

En annan av styrkorna med filmen är att den lyckas få Margaret Thatcher att bli en mångsidig människa, med både goda och dåliga sidor. Det är absolut inte bara en hyllning till hennes person, utan lika mycket visar den på hennes brister. I många scener framställs hon som väldigt osympatisk, för att i nästa scen visa hennes kärleksfulla relation till hennes man (förresten, han som spelar den yngre versionen av hennes man är visst han som spelar den creepy Viserys Targaryen i Game of Thrones. Otippat).

För min del var den här filmen bra även i rent utbildande syfte. Jag hade typ noll koll på Thatcher innan jag såg den, och nu har jag i alla fall lite (såklart förstår jag att allt inte är sanning, men så länge huvuddragen stämmer så är jag nöjd).

Definitivt sevärd!

The AMAZING Spider-Man

Igår var det alltså äntligen dags – jag såg The Amazing Spider-Man! Jag försökte sänka mina förväntningar en aning innan, men det hade jag inte behövt för The Amazing Spider-Man levde klyschigt nog upp till sitt namn, den var amazing!

Jag gillar verkligen dom gamla Spider-Man-filmerna. Så när jag först hörde talas om att det istället för Spider-Man 4 skulle komma en ny film med nya skådespelare var jag lite tveksam. Sen hörde jag att den underbara Andrew Garfield (Never Let Me Go, The Social Network) hade landat huvudrollen och jag blev genast mer positiv.

The Amazing Spider-Man är alltså en så kallad "reboot" av Spider-Man-franchisen och fokuserar på en lite annorlunda del av Peter Parker-historien än den som vi fått bekanta oss med i dom tre tidigare filmerna. I den här versionen är Peters kärleksintresse inte den välbekanta Mary-Jane Watson utan istället den mer okända Gwen Stacy, spelad av den fantastiska Emma Stone. Och till skillnad från de tidigare filmerna så bygger Peter själv sina "web-slingers" i The Amazing Spider-Man, något som tydligen är taget från serierna.

Så vad handlar detta nya kapitel om? The Amazing Spider-Man handlar om Peter Parker bor hos sin faster och farbror och är en smart, lite nördig 17-åring som försöker ta reda på mer om sina föräldrar och vad det var som fick dom att överge honom när han var barn. Hans jakt på ledtrådar leder honom till hans fars gamla arbetskamrat Dr Curt Connors (Rhys Ifans) som arbetar på Oscorp. Där blir Peter av misstag biten av en genmanipulerad spindel och ja, vi vet ju alla vad den lilla olyckan resulterar i. Peter blir superstark, får extremt bra reflexer och kan klättra på väggar och tak. Hans nya förmågor gör att han hamnar i trubbel och några olyckliga händelser resulterar i att Peter bestämmer sig för att bli en brottsbekämpare.

Trots att mycket av grundhandlingen är väldigt bekant för den som har någon som helst koll på Spider-Man så lyckas ändå den här filmen med att kännas ny och fräsch. Mycket av det har nog att göra med skådespelarna och särskilt Andrew Garfield.

Denna scen är underbar, fantastisk kemi (och en topless Garfield, what could go wrong?).

Andrew Garfield gör ett fantastiskt jobb, han ÄR Peter Parker. Han lyckas med bedriften vara lite lagom tafatt och förvirrad samtidigt som han är väldigt rolig och, ursäkta min ytlighet, SJUKT snygg. Hehe. Sitter kanske i håret, vad vet jag. Men han är en väldigt bra skådis helt enkelt, som kan levera allt från fysisk humor till känslosamma gråtscener utan att det känns krystat. Hans amerikanska accent reflekterade jag inte ens över, så jag antar att den var mer än godkänd. Garfields kemi med Emma Stone var dessutom perfekt, jag älskade alla deras scener. Särskilt när de lite tafatt försöker bestämma en dejt – underbart roligt! 

Rhys Ifans är nästan oigenkännlig som Dr Curt Connors, går knappt att förstå att detta är samma man som står och posar i gråa kallingar i Notting Hill. Som Lizard var han sjukt obehaglig i min åsikt, även om vissa delar av ödlans CGI var lite bristfällig. Jag gillar, som bekant, en komplicerad bad-guy och det får vi verkligen i Curt Connors, en trasig (bokstavligt talat, han har bara en arm) man vars goda intentioner får fruktansvärda följder.

(Jag ber om ursäkt för mitt extrema ord-bajseri, ni är nu framme vid slutklämmen, jag lovar!)

Jag rekommenderar verkligen The Amazing Spider-Man, jag tycker den har hjärta, mycket humor (jag och mitt biosällskap skrattade rakt ut många gånger), bra dialog, fantastiska skådespelarinsatser och är helt enkelt en väldigt underhållande bioupplevelse. Är man inget fan av serietidnings-filmer så kanske man är lite tveksam, men jag skulle ge den en chans ändå, för den handlar i grund och botten mer om mänskliga dilemman än overkliga superkrafter. Jag skippade 3D (eftersom jag hatar 3D mer än broccoli) men gillar man 3D är det säkert helt okej det med. 

Sådär, nu vet ni precis vad ni ska göra i helgen – se The Amazing Spider-Man! 

Filmtips: Like Crazy

Like Crazy handlar om Anna (Felicity Jones - sjukt lik Emma Roberts, var helt säker på att det var hon som spelade huvudrollen fram till för ungefär tio minuter sedan, haha) och Jacob (Anton Yelchin) som blir kära när de pluggar tillsammans i LA. Men Anna är brittisk och måste åka till England när hennes visum går ut. Hon klarar inte av att lämna Jacob så hon stannar trots att hon inte får, vilket gör att hon sen inte får komma tillbaka till USA.

Den här filmen handlar om kärlek med förhinder. Längtan är det centrala temat. Hur har man ett förhållande när man inte kan träffas under långa perioder? Ska man ens ha nåt förhållande? Det är en film som är glad och sorglig, om vartannat.

Det bästa med Like Crazy är hur allt känns äkta. Skådespelarna är jättebra, och händelseförloppet är realistiskt. Mycket av styrkan ligger i kemin mellan huvudpersonerna.

Just det, Jennifer Lawrence har en roll i filmen också. Bra.

Jag fick en hel del Blue Valentine-vibbar när jag såg den här filmen, och den filmen älskade jag ju. Like Crazy är inte riktigt lika bra, men inte så långt därifrån.

Några tankar kring Magic Mike, könsroller och objektifiering

Fem objekt, en film.

För er som missat vad Magic Mike är så är det en film som enligt IMDb har följande handling:

"A male stripper teaches a younger performer how to party, pick up women, and make easy money"

I huvudrollerna ser vi Channing Tatum som "Mike", den manliga strippan som tar den yngre Adam (Alex Pettyfer) under sina vingar och lär upp honom. 

Idén till filmen ligger Channing Tatum himself bakom då det är hans egna erfarenheter som manlig strippa som filmen lite löst bygger på. Nu har jag uppenbarligen inte sett den här filmen än men något som jag har reagerat på är filmens marknadsföring. Magic Mike marknadsförs som en rolig, sexig film om snygga strippor. Tänk om vi skulle ta och vända på steken?

Tänk er att istället för Channing Tatum så har vi en de skådisar han spelat mot, Rachel McAdams. Säg att det kom fram att Rachel McAdams som ung arbetat som strippa eller "exotic dancer" som det ju gärna kallas, hur skulle Hollywood och allmänheten reagera? Antagligen inte på det lättsamma sätt som samma information om Tatum har tagits emot. Vad jag har förstått så har det i hans fall mest setts som ett skämt, en rolig anekdot. Något som hamnar på hans "Trivia"-sida på IMDb. No big deal. 

Tillbaka till McAdams, jag är rätt övertygad om att ifall samma information uppdagades om hennes förflutna så skulle detta blåsas upp till en gigantisk skandal och hon skulle hamna på framsidor till alla möjliga svallerblaskor. Det skulle pratas om "Hennes mörka hemlighet". Hon skulle förmodligen fördömmas av många och organisationer som idioterna i "One Million Moms" skulle säkert kräva att hon bojkottades från familjefilmer. Kanske skulle Hollywood hålla med och kanske skulle hennes karriär falla samman.

En film baserad på hennes erfarenheter skulle med största sannolikhet INTE heta något i stil med Daring Daisy och den skulle absolut inte marknadsföras som en sexig, rolig film om strippor. Istället skulle den förmodligen vara ett drama där hennes tid som strippa framställs som en mörk och jobbig del av McAdams liv. 

Ni ser hur konstigt det här är va?

En annan del av marknadsföringen kring Magic Mike som stör mig är att den marknadsförs som en "treat" för den (heterosexuella) kvinnliga befolkningen. Såg på wikipedia att någon på The Hollywood Reporter hade beskrivit den som "A beefcake bonanza with heart as well as muscle". Någon annan skrev på Twitter om hur kvinnor kommer få hitta på ursäkter för att kunna gå och se Magic Mike med sina vänninor. En annan del i marknadsföringen genomfördes under MTV Movie Awards då en av skådisarna kom ut på scen "in character" – en brandman med bar överkropp. En överkropp  som beskrivs som "ab-tastic". Herregud, det är ju objektifierande så det förslår. 

Det här grundar sig så klart i att synen på det kvinnliga strippyrket och den manliga motsvarigheten i grunden är väldigt olika. När man tänker på kvinnliga strippor tänker man oftast på sorgliga, fattiga tjejer (gärna minderåriga/tonåringar) som tvingas klä av sig och åla sig runt stänger i skitiga klubbar, en stereotyp som syns tydligt i underhållningsvärlden (se exempelvis filmen Welcome to the Rileys). Manliga strippor däremot - då tänker man på heta män i polisuniform som dyker upp på möhippor eller på komiska varianter som Danny DeVitos roll i Vänner eller som karlarna i The Full Monty. Och det är precis den stereotypen som Magic Mike (eller åtminstone filmens marknadsföring) verkar spela på, att för män är det lite utav en "rolig grej" att ha varit strippa. För kvinnor är det ofta någon skamligt som man försöker mörka så mycket det går. Trots att det i grund och botten är samma yrke.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här inlägget, jag ville mest bara dela med mig av mina tankar om hur mycket dubbelmoral det finns kring objektifiering och hur tydlig det är att de stereotypiska könsrollerna fortfarande frodas i Hollywood. Food for thought. Återkommer nog till detta ämne sen när jag sett filmen.

Filmtips: Lords of Dogtown

Lords of Dogtown utspelar sig i Santa Monica (i ett område som kallas "Dogtown") under 70-talet och handlar om några unga killar ("The Z-Boys") som revolutionerade skateboard-åkningen. Filmen är baserad på verkliga händelser och riktiga personer och är skriven av en av The Z-Boys, Stacy Peralta (så man kan misstänka att han har vinklat vissa saker till sin fördel).

Jag älskar Lords of Dogtown, den är snygg, bra och det är alltid lite extra intressant när en film är baserad på verkliga händelser. Dessutom spelas en av rollerna utav ingen mindre än Heath Ledger (spelar surfaffär-ägaren Skip Engblom) och en av huvudrollerna spelas av Emile Hirsch som är riktigt bra. En annan skådis som är med är Michael Angarano, även känd som killen som var ihop med Kristen Stewart innan/när hon träffade Robert Pattinson. Onödigt vetande at its finest!* 

Filmen är regisserad utav Catherine Hardwicke, kvinnan bakom första Twilight-filmen. Men låt inte detta avskräcka dig (om du inte är ett Twilight-fan), Lords of Dogtowns enda likhet med Twilight är att Nikki Reed har en roll. Lords of Dogtown är lättsmält underhållning och extra intressant om man har minsta intresse av skateboardens historia. Perfekt för en slö söndagskväll!

ps. Gillar man den här filmen för dess skateboard-historia kan dokumentären Dogtown and Z-Boys vara ett hett tips.

*Fler K-Stew-kopplingar: Hon är bästis med Nikki Reed, nära vän med Catherine Hardwicke och har spelat mot Emile Hirsch i Into The Wild.