Kommer (inte så) snart: The Mortal Instruments: City of Bones

Håller precis på läser boken som denna film är baserad på, och jag tror att den kan bli ganska spännande. Eller hoppas, åtminstone.

The Mortal Instruments: City of Bones handlar om Clary som får reda på att det finns en värld av demoner och sådana som jagar demonerna. Hennes mamma blir kidnappad och under Clarys försök att hitta henne får hon reda på sanningen om sitt ursprung.

Clary spelas av Lily Collins, vilket jag tyvärr är lite skeptisk till. Håller tummarna för att hon är bättre i den här filmen än i det mesta annat jag sett henne i. Tycker hon brukar ha en tendens att kännas mesig, och jag vill att Clary ska ha mer badassiga och ironiska drag.

När jag förstod att Clarys bästa kompis Simon ska spelas av Robert Sheehan blev jag däremot glad. Älskar honom i Misfits, så jag är nyfiken på att se honom i en annan roll. Glädjande är också att ondingen spelas av Jonathan Rhys Meyers.  Han är ju alltid bra.

Vi får vänta till slutet av augusti innan vi får se den. Hoppas den är värd väntan.

Tv-serie-diss: Blue Mountain State

För ungefär ett halvår sedan fick jag för mig att kolla in tv-serien Blue Mountain State. Jag brukar ju tycka om college-serier och den verkade vara lagom lättsam. Efter tio minuter av första avsnittet stod jag dock inte ut mer - ungefär när två cheerleadertjejer har sex med nya fotbollsspelaren samtidigt som rumskompisen försöker joina gav jag upp.

För nån vecka sedan upptäckte jag att serien är en av de mest tittade på på netflix, och bestämde mig för att ge den en ny chans i tron att jag missat något. Så många människor borde inte ha fel. Kanske utvecklas den till att bli kul och överraskande efter de första tio minuterna. Men se så fel jag hade.

Denna gång klarade jag av ett och ett halvt avsnitt innan jag återigen gav upp. Värre sexistisk smörja får man leta efter. Totalt intelligensbefriad samtidigt som den är sjukt äcklig. Den innehåller höjdpunker som onanerande framför en pokal, strippklubbar och ätande av kaka som varit i rumpan (!). Någon mer sexfixerad tv-serie har jag aldrig sett förut. Det i sig behöver inte nödvändigtvis vara negativt, men när det görs så plumpt och totalt utan finess blir jag mörkrädd.

De få kvinnorna som serien innhåller är antingen stereotypa dikatatorbitchflickvännen eller sexobjekt (och då menar jag verkligen objekt, ingen verkar ha nån egen vilja?). Om inte detta vore nog är dessutom huvudrollerna totalt stereotypa (förutom möjligtvis psykot och lagledaren Thad, vet inte riktigt vad han är. Creepy.). Vi har den hunsade pojkvännen, den sliskige playern och  killen som vill vara som sin bästa kompis.

Suck. Vilket skit. Om nåt mot förmodan ändras senare i serien, upplys mig gärna.

På bio: Iron Man 3

Som det inbitna Robert Downey Jr-fan jag är så har peppen varit enorm inför denna premiär. Att det dessutom är Shane Black, mannen bakom en av mina absoluta favoritfilmer Kiss Kiss Bang Bang, som regisserat gjorde mig ju inte mindre exalterad om man säger så.

Så, levde den upp till hypen? Ja! Men jag ska berätta lite mer än så tänkte jag. Har man inte koll på vare sig de två tidigare Iron Man-filmerna eller Avengers och inte vill bli spoilerad så kan det vara läge att sluta läsa NU! Så. Då fortsätter vi.

Iron Man 3 tar vid där Avengers slutade och utspelar sig ett par månader efter den stora invasionen i New York. Tony Stark lider av post-dramatisk stress och kan inte sova. Och när han lyckas sova, då kommer mardrömmarna. Men det finns inte tid för lugn och ro när USA hotas av en ny terrorist som kallar sig "The Mandarin". Han skadar Tonys vän och föredetta livvakt, Happy Hogan, vilket får Tony att utmana The Mandarin. Detta leder inte helt förvånande till att The Mandarin gör allt i sin makt för att slå Tonys liv i spillror och Tony får ta till all sin intelligens och påhittighet för att försöka rädda sig själv och alla han bryr sig om.

Jag älskade den första Iron Man-filmen, men trean är nog kanske den bästa hittills? Den är spännande, väldigt rolig och stundvis både sorglig och mörk. Iron Man 3 är dessutom full av oväntade vändningar och alldeles lagom mycket teknik-porr för oss som gillar sånt. Man har aldrig tråkigt och jag tycker det är extra roligt att Tony spenderar mycket tid som just Tony, inte bara runtflygandes som Iron Man. För det är Tony man vill åt, den roliga, charmiga, trasiga och ibland totalt hopplösa Tony. Robert Downey Jr är i sitt esse och får verkligen bre på, inte bara spela playboy. Alla skådespelarinsatser var riktigt bra men en annan som är värd att nämnas är Sir Ben Kingsley som spelar The Mandarin. Fantastisk. 

Okej, så stort tips till alla som gillar Marvel-filmerna överlag och ett riktigt enormt tips till alla som verkligen gillar Iron Man. You're in for a treat. Och till sist vill jag tipsa om att försöka se den i 2D, har hört att 3D:n mest är jobbig. 

(Ganska) nytt: Les Misérables

Les Misérables är en musikal som utspelar sig i 1800-talets Frankrike under många år. Handlingen kretsar kring Jean Valjean (Hugh Jackman), en före detta fånge, och hans nemesis Javert (Russell Crowe) som jagar honom.

Kan ju börja med en varning: de sjunger hela tiden (eller okej, filmen innehåller kanske fem talade meningar), vilket kan vara lite svårt att acceptera. Blir lätt lite löjligt med alla känslosamma sångkonversationer. Personligen vande jag mig dock ganska snabbt, och glömde nästan bort att de faktiskt inte pratade. Sen är jag ju ett stort musikalfan också, vilket kanske gjorde det lättare. I vilket fall som helst är det imponerande sångprestationer från allihop.

Man hör ju på namnet att det inte är nån glad och käck historia (Les Miserablés = de eländiga, typ). Trots detta innehåller filmen en del humor, bland annat i form av själviska tjuvparet spelat av Helena Bonham Carter och Sacha Baron Cohen (jäpp, Ali G/Borat/Brüno).

Som ni kanske redan förstått är rollistan fylld med kända namn. Anne Hathaway gör ett sjukt imponerande sångnummer. Amanda Seyfried och min favvo Eddie Redmayne spelar ett kärlekspar. Sen har de också lyckats hitta två av de bästa skådisungar jag nånsin sett - de som spelar Gavroche och unga Cosette.

Den är lång, drygt 2,5 h, men jag tycker lätt att den är värd tiden. En snygg och känslomässig film som berör. Jag erkänner, jag tjöt som en gris.

Massa rekommendationer från mig!