Filmtips: Walk the Line

Hej igen, nu var det några veckor sedan jag uppdaterade här - tur att Felicia håller ställningarna och uppdaterar lite oftare när jag blir dränkt i skolarbete!

Tänkte att jag skulle passa på att tipsa om en perfekt film såhär till söndagskvällen, Walk the Line. Walk the Line är en (sju år gammal insåg jag nu, herregud!) film som handlar om sångaren Johnny Cash rätt turbulenta och stundvis hårda liv. Filmen är baserad på hans memoarer bland annat och vi får följa honom från det att han är en ung pojke och vidare till när hans karriär sätter fart och han träffar June Carter och vad detta ger för konsekvenser.

Johnny Cash spelas utav Joaquin Phoenix (ja, jag fick dubbelkolla stavningen) som gör ett helt fantastiskt jobb. Att han dessutom sjunger alla (tror jag) låtarna själv är sjukt imponerande - det låter nästan exakt som den riktiga Johnny Cash! I rollen som June Carter ser vi Reese Witherspoon som även hon gör ett fantastiskt jobb. Det riktigt sprakar mellan dom och några av filmens bästa scener är de som utspelas mellan dom.

Walk the Line är ett drama den är baserad på verkliga människoöden och den har sina tunga partier, men överlag så tycker jag ändå att detta är en film som lämnar en med en bra känsla i magen. Jag kan dock varna för att låtarna "Walk the Line" och "Ring of Fire" har en tendens att fastna..Länge. Flera dagar efteråt kan man gå och nynna på refrängerna.

Kommer snart: Vamps

Alltså, kan inte låta bli att bli sugen på att se den här filmen. Visst är det mycket möjligt att den är urlöjlig, men mina förhoppningar är att den är smart och ironisk. Så jag håller tummarna.

Vamps handlar om två vampyrtjejer i dagens New York. Verkar vara en romantisk komedi med vampyrhumor. Tjejerna spelas av Alicia Silverstone (huvudrollen från kultrullen Clueless) och Krysten Ritter (jag känner mest igen henne från Gilmore Girls). Och så dyker visst Matthew från Downton Abbey (Dan Stevens) upp, och han ser ut att funka som en modern New York-bo likaväl som gentleman i 20-talets England.

Står på imdb att den har premiär 2 november, men vem vet vad det betyder för oss svenskar.

Filmtips: The Butterfly Effect

Nu är det visserligen några år sedan jag såg The Butterfly Effect, men jag har ändå ett starkt minne av en bra och fascinerande film.

Filmen handlar om Evan som under sin uppväxt har minnesluckor. När han blir äldre hittar han ett sätt att åka tillbaka i tiden till de händelser som han glömt. Väl där kan han ändra det som hände - men råkar alltid göra så att något annat går fel.

Ashton Kutcher spelar huvudrollen. Han gör för ovanlighetens skull en allvarlig och seriös roll, och gör det mycket bra. Han är inte alls sådär flamsig som han har en tendens att vara i många andra roller. Amy Smart spelar hans kärleksintresse, så visst innehåller den lite kärlek också.

Jag tycker tanken med filmen är väldans intressant. Hela "vad -händer-om"-grejen. Vad påverkas i framtiden om man ändrar något i det förflutna. Det är smart och genomtänkt, och oförutsägbart. Det är en spännande film som är väl värd en tittning.

Tv-serie-tips: Californication

Californication handlar om författaren Hank. Han har väldans massa sex med många olika kvinnor och hamnar ständigt i massa bisarra situationer. Samtidigt försöker han behålla en bra relation med sin dotter och hennes mamma.

Hank spelas av David Duchovny (Mulder i Arkiv X) och han gör det väldans bra. Han är sådär charmigt dryg och snabb i käften. Egentligen är Hank en sjukt irriterande människa, men ändå lyckas han bli likeable. Mest beror det nog på hans relation till hans dotter och "babymama". Annars är den roligaste karaktären definitivt Runkle (Evan Handler, känns igen från Sex and the City), Hanks bäste vän. Chockerande nog dyker också den yngsta tjejen från The Nanny (nivet, den med hon med rösten) upp, Madeline Zima. Här spelar hon en askaxig och sexfixerad ung dam.

När jag tipsar om den här serien är det de första två säsongerna jag främst tänker på. Tyvärr blir det sämre med tidens gång. Hank blir mer osympatisk, liksom Runkle. Framförallt Runkle blir mest ett äckel i femte säsongen, som är den senaste säsongen som kommit. Som vanligt har jag dock fortsatt se på serien, eftersom jag av nån anledning ser det som i princip en omöjlighet att sluta se på nåt jag börjat, så jag kan ju hålla er uppdaterade om serien blir bättre när den kommer tillbaka i januari.

Man får inte vara alltför pryd för att se på Californication, och jag råder er att inte se den med svärföräldrarna. Men sjukt kul är den!

Tv-serie: Doctor Who

snodde bilden härifrån

Doctor Who handlar först och främst om the Doctor. The Doctor är en time-lord, en utomjording, som reser runt i tid och rum och som mest ägnar sig åt att undvika diverse katastrofer. 

Original-serien Doctor Who är en gammal kultserie som gick i Storbritannien i mängder med år, men som för några år sedan återuppstod i ny tappning. Det speciella med den här serien är att i princip varje avsnitt är extremt olikt det innan gällande allt från miljöer till karaktärer, till den grad att även huvudkaraktärerna byts ut lite här och var. Jag är just nu på säsong fyra och då är det den underbara David Tennant (bilden!) som spelar the Doctor. I första säsongen är det en annan skådespelare som har den rollen, något som kan verka konstigt men som faktiskt funkar riktigt bra när man väl är inne i serien. En rolig sak med just Doctor Who är att dröser utav (numera) kända brittiska skådisar gör småroller. Bland annat så har både Andrew Garfield och Carey Mulligan varit med. 

Det här låter kanske lite rörigt och inte alls lockande, men när man väl satt sig in i seriens uppbyggnad så är den helt suverän! Doctor Who har mängder med humor men också allvar och sorgliga delar – ena stunden sitter man och skrattar och nästa så rinner tårarna. Den här serien är inte för alla, men om man gillar lite sci-fi-element och knasighet så är Doctor Who ett säkert kort!

Filmtips: Water for Elephants

Water for Elephants handlar om en veterinärstudent som, när hans föräldrar dödats, överger sina studier och följer med en cirkus där han jobbar som deras veterinär. Där träffar han cirkusdirektören och hans fru. Och så skaffar de en elefant. På cirkusen alltså.

Jaja, jag vet vad ni tänker: att jag bara gillar filmen för att det är Robert Pattinson som spelar huvudrollen. Får väl erkänna att det var det som fick mig att se filmen, men det är faktiskt inte alls det som gör att jag vill tipsa om den. Istället har filmen många andra riktigt bra kvaliteter. Den största är Christoph Waltz. Han spela cirkusdirektören. Alltså, en mer fantastisk skådis får man leta efter! Första gången jag såg honom var i Inglorious Basterds (fantastisk film, för övrigt) och då blev man ju bara livrädd för honom så fort han syntes i rutan. I Water for Elephants spelar han också en creepy kille, och han gör det så underbart bra. Tycker också att Robert Pattinson gör en bra insats, liksom Reese Witherspoon som spelar frugan till cirkusdirektören.

Kan ju varna för att det kommer endel tjutmoments. Speciellt om man är känslig för djur som blir dåligt behandlade. Annars har den en hel del feel good-kvaliteter, och såklart kärlek.

Topp 3: Jane Austen-filmer

Jäpp jäpp, jag bara älskar Jane Austens böcker och filmerna som är baserade på dem. Jag är väldans svag för det historiska snacket och de gammaldagsa miljörerna och kläderna. För att göra det enklare för mig räknar jag i denna lista inte med miniserierna som är baserade på hennes verk. De får vi ta nån annan gång (för där finns det en hel del riktigt bra också!).

Första plats får Stolthet och fördom (Pride and Prejudice) från 2005. Det är berättelsen om familjen Bennet som har en massa döttrar. Mamman är sjukt jobbig och bryr sig bara om att döttrarna ska gifta sig rikt. Flera av döttrarna likaså. Huvudrollen är den braiga Elizabeth som vägrar att gifta sig utan kärlek. En dag träffar hon den stolte Mr Darcy.

Vem har liksom inte haft en crush på den mystiske Mr Darcy? I den här filmen spelas han av Matthew Mcfadyen och han funkar jättebra som den ganska högfärdige herren. Elizabeth spelas av Keira Knightley och hon passar perfekt. Som pappa Bennet ser vi Donald Sutherland och en av de jobbiga systrarna porträtteras av Carey Mulligan.

En av filmen styrkor är att den är så snygg. Det är många vackra heder och ödsliga landskap. Det är ett ganska sävligt tempo vilket kanske kan bli irriterande, men jag gillar det. Fantastisk film helt enkelt, lätt en av mina favoriter.

Andra plats får Förnuft och känsla (Sense and Sensibility) från 1995. Även här handlar det om en familj med ett gäng döttrar. Pappan dör vilket gör att de måste flytta till en liten stuga för att klara sig ekonomiskt. Den kloka storasystern Elinor (Emma Thompson) träffar Edward (Hugh Grant) och den impulsiva Marianne (Kate Winslet) träffar Mr Willoughby. Någonstans i utkanten finns Snape, åh förlåt, jag menar Mr Brandon (Alan Rickman).

Det är en massa hemligheter som uppdagas och en hel del ledsamheter. Men framförallt är det en romantisk dramafilm i historisk miljö. Najs.

Tredje platsen får Northanger Abbey från 2007. Filmen handlar om den oskyldiga och oerfarna Catherine som kommer till storstaden. Väl där får hon flera nya vänner - men är de verkligen hennes riktiga vänner? Catherine älskar att läsa gotiska skräckromaner och har en vild fantasi vilket rör till det i hennes kärleksliv.

Det här är en mysig film som liksom de andra två andra i grunden är en romantisk dramafilm. Även i denna film spelar Carey Mulligan en ganska jobbig typ. Charmigt och med en gullig kille som kärleksintresse, vad kan man mer begära?

Jag saknar dig

När jag var liten var min absoluta favoritbok Jag saknar dig, jag saknar dig av Peter Pohl och Kinna Gieth. Boken är baserad på den sistnämndas liv. När jag hörde talas om att den skulle filmatiseras blev jag såklart nyfiken.

Jag saknar dig är alltså baserad på nyss nämnda bok. Den handlar om de typ femtonåriga tvillingarna Tina och Cilla som är så olika de kan bli varandra. Tina är populär och sminkar sig och Cilla är konstnärlig och feministisk. Typ. En dag sker det som inte borde kunna hända - Cilla dör. Filmen handlar sen om hur Tina ska försöka klara sig med sin sorg, utan sin syster.

Som ni förstår är det här ingen lättsam film. Det är sjukt sorgligt och jag tror jag satt och grät konstant hela filmen igenom, ungefär. Det är en av filmens styrkor - man blir verkligen känslomässigt engagerad.

Dock har den många svagheter. Som så ofta med svensk film (speciellt med unga skådisar) så är skådespelarinsatserna lita halvdana. Tycker visserligen att huvudpersonerna är duktiga, men det är ändå nåt som skaver. Det märks mest när de proffsiga Ola Rapace och Måns Herngren dyker upp i små biroller, då blir skillnaderna tydligast. Vidare har jag också problem med dialogen. Vanliga undomar pratar inte sådär! Och beter sig inte heller sådär, enligt mig... Resultatet blir ganska tillgjort, åtminstone emellanåt.

Men visst är det en ganska charmig film ändå. Är du på humör för något riktigt sorgligt är den i alla fall ett säkert kort.