Tv-serie-diss: Baby Daddy

Baby Daddy är en ny tv-serie som handlar om killen i mitten på bilden som får en baby dumpad utanför sin dörr från nån gammal flickvän.

Jaa, alltså jag trodde ju inte direkt att det här skulle vara en kvalitetsserie, men hade ändå förväntat mig lite smårolig intelligensbefriad underhållning. Tji fick jag.

Jag stod bara ut med att se ungefär fem minuter av första avsnittet, men de fem minutrarna är nog de sämsta jag någonsin sett. Det är för det första en sådan serie med inspelade skratt i bakgrunden, vilket är sjukt avtändande bara det. Sedan lyckades den under denna korta tid att bli fördomsfull, löjlig, sexistisk och sjukt jävla dålig. Imponerande, visserligen, att hinna med allt detta...

Premiärer i Juli

Den här sommaren bjuder på några riktigt intressanta filmpremiärer, här är fyra av dessa som har premiär i juli:

3/7- The Amazing Spider-Man 
Den nya rebootade versionen av Spider-Man. Jag har sjukligt höga förväntningar och kan knappt bärga mig! Hoppas jag inte blir allt för besviken och att Stone och Garfields kemi är bra. En vecka kvar!

13/7 - Abraham Lincoln - Vampire Hunter 
Har inte så bra koll på den här, men en historisk amerikansk president som jagar vampyrer?! Såld!

20/7 - On The Road
Har hört blandade reaktioner på den här från filmfestivalen i Cannes, men jag hoppas på en underhållande road-movie och en bra insats från K-Stew.

25/7 - The Dark Knight Rises 
Herregud, bara en månad kvar nu?! TDKR kan omöjligt leva upp till hypen (eller??) men är den i närheten av lika bra som The Dark Knight så kommer jag vara rätt nöjd. Trailersarna har
ju sett MYCKET lovande ut. Sommarens stora filmhändelse, for sure.

Äh, vem behöver solsken med så många intressanta filmer på g? 

Nya trailers: Anna Karenina & Celeste And Jesse Forever

Tänkte att jag skulle tipsa om två nya trailers som har dykt upp och som jag tycker ser väldigt lovande ut:

Anna Karenina



Baserad på Leo Tolstojs klassiska roman med samma namn och handlar om Anna Karenina (Keira Knightley) som är fast i ett kärlekslöst äktenskap med en äldre man (Jude Law) och som inleder en affär med den unga och vackra Vronsky.

Anna Karenina är det tredje samarbetet mellan Keira Knightley och regissören Joe Wright, som tidigare gjort Pride and Prejudice och Atonement tillsammans. Jag älskar Pride and Prejudice och även om Atonement är fruktansvärt sorglig så är det en väldigt välgjord och vacker film. Därför har jag höga förväntningar på Anna Karenina, jag tror den kan bli riktigt bra.

Anna Karenina har premiär 13 februari 2013.

Celeste and Jesse Forever



Snubblande över den här trailern när jag i vanlig ordning snokade runt på IMDB och fastnade. Celeste And Jesse Forever handlar om ett gift par som separerat men som fortsätter att vara bästa vänner. Något som fungerar utmärkt tills det oundvikliga händer och en av dom träffar någon ny.

Jag vet inte om jag är överförtjust i själva handlingen, men jag älskar Rashida Jones och Andy Samberg. Att filmen dessutom har den underbara Ari Graynor och Elijah Wood i två av birollerna gör mig ännu mer peppad.

Celeste And Jesse Forever har premiär i USA den 3:e Augusti men det är tyvärr oklart när (om) den kommer till Sverige.

På bio: Snow White and the Huntsman

Snow White and the Huntsman är en mer vuxen version av den klassiska Snövit-sagan, med tvisten att jägaren som beordras att döda Snövit istället blir hennes beskyddare.

Jag hade ganska höga förväntningar på den här filmen, men tyvärr infrias de inte fullt ut. Den största besvikelsen tycker jag är att tempot är så förbaskat långsamt. De hade inte behövt lägga ner så mycket tid på bakgrundshistorien - den har man liksom koll på. Visst är det väldigt snyggt gjort, men filmen hade vunnit på om handlingen förts framåt snabbare. Nu tar det lång tid innan jägaren (Chris Hemsworth) ens blir introducerad, och man har redan hunnit bli otålig. Det som filmen dock vinner på är att den är sjukt snygg. Guldspegeln som flyter ut och blir en figur är häftig, liksom fjädrarna som den elaka drottningen är täckt av i en scen. Men många av de andra scenerna som bara är till för att vara snygga och stämningsgivande hade lätt kunnat tas bort i förmån för några fler vanliga dialoger. Då hade kanske inte den oundvikliga kärlekshistorien känts så påklistrad.

Vidare hade jag också förväntat mig mer badass-attityd från Snövit och mer action rent allmänt.Visst är hon mycket hårdare än den vanliga Snövitkaraktären, men hon blir aldrig den där krigardrottningen som jag hade sett fram emot. De krigarskills som hon mot slutet visar upp känns dessutom oförklarliga, var kom de ifrån liksom?

Det är också lite för många löjliga och oförklarliga händelser för min smak. Såklart ligger det en vit hingst och väntar på henne när hon rymt. Hrm? Och läskiga alienälvor som kryper ut ur fåglar? Och en stort vit hjort? WTF liksom?

Skådisinsatserna är lite blandade. Kristen Stewart har tyvärr till stor del samma plågade och störiga ansiktsuttryck som i Twilight-filmerna. Men hon är ändå ganska bra. Charlize Theron som elaka drottningen är fantastisk, och Chris Hemsworth som jägaren är också riktigt bra. Hans röst och dialekt är i mitt tycke en av filmens stora behållningar. Som musik i mina öron, hehe.

Det som ändå stör mig mest är att filmen har sådan potential, men lägger krutet på helt fel saker.
Slutsats: Snow White and the Huntsman får godkänt, men tyvärr inte mer än så.

Nytt: Bunheads

Bunheads är en ny tv-serie och på imdb beskrivs handlingen så här: Michelle, a Las Vegas showgirl marries a man on a whim and moves to his sleepy coastal town where she winds up working alongside her new mother-in-law at her dance school.

Det har än så länge kommit två avsnitt av serien, och det lovar gott! Behållningen ligger mest i Michelles (Sutton Foster, inte sett henne i något förut) härliga knäpphet. Har skrattat högt flera gånger. En höjdare är exempelvis när hon sjukt bakis inser att hennes nya man bor med sin mamma. Hennes svärmor spelas förresten av Kelly Bishop som vi känner igen från bl.a. Gilmore Girls.

Tror verkligen att den här serien kan bli en ny favorit., så jag hoppas att den inte gör mig besviken!

Topp 3: Musikalfilm

Som några av er kanske har utläst från några av mina tidigare inlägg så är jag ett stort fan av musikaler. Bland det bästa som finns är när karaktärerna brister ut i sång och gör ett snyggt dansnummer - då njuter jag. Därför tänkte jag här lista mina tre favorit-musikalfilmer.

Förstaplatsen kniper den fantastiska kultfilmen Hair från 1979. Det är hippies med långt hår som är härligt flummiga och rebelliska. Det är många humoristiska kulturkrockar mellan hippies och de mer konservativa. Allt mot en bakgrund av viktiga politiska händelser, vilket ger filmen mer substans. Det är underbara sång-och dansnummer (bara älskar "I Got Life"-numret på bordet). Hade dock klarat mig utan den sjukt långa scenen då de är drogpåverkade och allt bara är hallucinationer och fantasier. Blev väldans förvånad när jag för ungefär 30 minuter sedan upptäckte (genom imdb:ande) att huvudhippien (bilden) spelas av Treat Williams som också spelar pappan i den mysiga serien Everwood. Vilken kontrast!

På andra plats kommer en modernare musikal: Chicago från 2002. Filmen utspelar sig på 20-talet och handlar om Roxie Hart (Renée Zellweger) och Velma Kelly (Catherine Zeta-Jones) som båda har mördat och därför hamnar i fängelse. Väl där uttnyttjar de medierna till max för att bli berömda, med hjälp av advokaten Billy Flynn (Richard Gere). Det är en härlig satir över mediesamhället. Det handlar om hur man kan bli känd för vad som helst och hur lätt denna berömmelse kan försvinna. Även här är det en hel hög underbara sång- och dansnummer, mina personliga favoriter är det när alla tjejerna i fängelset sjunger om varför de mördat sina män och det med Richard Gere i glittrig kavaj. Fantastisk underhållning!

Grease från 1978 får hamna på tredjeplatsen. Den är ju ändå en klassiker, liksom. Om du inte har koll på vad Grease handlar om så undrar jag vart du hållit hus i hela ditt liv, men kan ju för säkerhets skull sammanfatta den med att det är en kärlekshistoria på high school. Typ en Romeo och Julia-historia, fast mycket mindre dramatisk. Huvudrollerna spelas av John Travolta och Olivia Newton-John. John Travoltas bästa roll, i mitt tycke. Låtarna från Grease är ju så kända att man kan sjunga med i varenda en, så kan inte välja nån favorit. Bra hela högen!


Det var väldigt svårt att välja ut bara tre filmer, så såklart finns det ett helt gäng bubblare: Moulin Rouge, Sound of Music, Rent, Sweeney Todd och Fantomen på operan för att nämna några. Får väl skriva om dem nån annan gång. Kan ju för säkerhets skull förklara att jag inte räknar Disneyfilmerna som riktiga musikalfilmer, annars hade exempelvis Lejonkungen varit en stark kandidat.

Filmtips: Darling

Det är inte så ofta som jag vill tipsa om en svensk film, men här har vi ett undantag. Darling är en helt fantastisk film av Johan Kling som handlar om snobbiga och självupptagna Eva (Michelle Meadows) och den översnälla Bernard (Michael Segerström). På grund av massa olika omständigheter möts de och utvecklar en förvånande vänskap.

Darling innehåller inte så mycket snack. Istället är det många sekvenser med den kännetecknande musiken då man bara får se sakerna hända - och det räcker mer än väl. Det är mer talande än de flesta dialoger.

Eva är en sjukt störig överklassbrud som verkar gå genom livet helt avstängd och liksom känslolös. Det är väldigt imponerande av Michelle Meadows att lyckas få till hennes blanka ansiktsuttryck men ändå göra det intressant. För något är det ändå med karaktären som lockar, någon sorts sympati väcker hon ändå. Bernard väcker jättemycket sympati och medkänsla, så mycket att man blir förbannad på alla runt omkring honom som behandlar honom som skit. Visst blir man också irriterad på honom, för att han är så lättlurad, naiv och förlåtande. Men för det mesta ler man åt honom med en liten ledsen känsla över det som känns som ett ganska tragiskt öde. Denna tragikomik genomsyrar hela filmen.

Det är nu flera år sedan jag såg filmen men jag minns den ändå tydligt - det tycker jag är ett gott betyg i sig.



P.S Om du sett Darling och tycker om den kanske du får lust att se en liknande film. Då är ju det mest logiska valet filmen Puss - Johan Klings nästa film med samma skådisar plus några ännu kreddigare (Skarsgård-bröderna). Men strunta i det. Puss är tyvärr en besvikelse. Det är tydligt att ambitionen är att göra samma sak en gång till, men denna gång når det inte ända fram. D.S.
 

Tv-serie-tips: Veronica Mars

Jäpps däpps, jag älskar serien Veronica Mars. Så mycket att jag sett den två gånger, från början till slut. Hehe.

Veronica Mars handlar om (surprise!) Veronica Mars (Kristen Bell-jättebra) som är typ 15 år och har en pappa som är privatdetektiv. Från honom har hon lärt sig en massa, och hennes fritid går åt till att lösa brott och andra mystiska händelser.

Det som gör den här serien så bra är Veronicas badass-attityd och allmäna smarthet. Varje avsnitt är uppbyggt som en deckare med ett mysterium att lösa - där det blir extra spännande av att detektivarbetet sköts av en ung, blond tjej. Det är lika delar deckare som klassisk high school-serie, vilket kan låta som en konstig kombination, men resultatet blir, som ni säkert redan förstått att jag tycker, jättebra!

Det påminner en hel del om Buffy. Minus hela vampyr-grejen. Bra alltså.

Tyvärr finns det bara tre ynka säsonger, och tredje säsongen slutar irriterande nog med en cliffhanger. Det är som gjort för en fortsättning som aldrig kom. Så förvänta er inte något ordentligt avslut, men se den ändå för bövelen.

Filmtips: Stranger Than Fiction

Stranger Than Fiction handlar om Harold Crick, en man som arbetar på skatteverket och vars liv är väldig inrutad och tråkigt tills en dag då han plötsligt hör en berättarröst som beskriver hans liv i realtid.

Detta låter kanske himla konstigt. Och ja, Stranger Than Fiction är lite konstig. Men den är också väldigt, väldigt bra. Will Ferrell är jättebra som Harold Crick och spelar väldigt nedtonat, inte alls som han brukar. I birollerna hittar vi bland annat Emma Thompson, Maggie Gyllenhaal och Dustin Hoffman. Den här filmen är lite knäpp, lite rolig, lite sorglig, lite romantisk och rätt så snygg. 

Filmtips/diss: Closer

För några år sedan såg jag filmen Closer för första gången, och jag vill minnas är att jag tyckte om den. Därför var jag positivt inställd när jag bestämde mig att se om filmen igår. Men... Alltså... Suck...

Closer handlar om fyra personer. Det är fyra asbra skådisar (Natalie Portman, Jude Law, Julia Roberts och Clive Owen) så förutsättningarna kan man inte klaga på. Det börjar dessutom med en fantastisk låt (Blower's Daughter av Damien Rice) och en snygg scen där Natalie Portman och Jude Law går emot varandra, så man tänker att det här kan ju inte bli annat än bra.

Men. Filmen är gjord så att den hoppar över långa perioder typ hela tiden. Helt plötsligt har det gått några månader eller ett år. Tyvärr tycker inte jag att det funkar i den här filmen, för man får ingen känsla av varför de här personerna är tillsammans. Det finns ingen som helt romantisk vibb. Visst finns det några charmiga scener när man kan se nån sorts kärlek växa fram (som när Jude Laws och Natalie Portmans karakäterer träffas för första gången precis i början av filmen) men de är för få och för korta för att man ska heja på deras förhållande. Istället handlar precis allt i den här filmen om sex. En mer sexfixerad film får man leta efter. Det verkar inte existera någon annan form av intimitet. För mig är det här en väldigt tragisk film om tragiska människor som handlar om vad kärlek inte bör vara.

Fortsättningsvis är karaktärerna sjukt osympatiska. De är själviska och aggressiva och inte en enda verkar veta vad han/hon vill. Det blir väldigt tjatigt med allt hoppande fram och tillbaka, herregud bestäm er nån gång liksom! Det är dock snyggt hur filmen lyckas handla om bara de här fyra personerna utan att man riktigt tänker på det. Jag insåg det först i eftertexterna när det bara är dessa fyra skådisar (och nån som spelar taxichauffören och en till) som står med i skådislistan.

Om ni bestämmer er för att se den här filmen kan jag ju varna för endel halvnakna och snuskiga scener och konversationer som kan bli rätt pinsamma i fel sällskap. Kanske inte bästa valet för filmkvällen med mormor.

Har ända sen jag såg Closer haft svårt att bestämma mig för om jag vill tipsa om eller dissa den. Å ena sidan är det en film jag kommer minnas, å andra sidan gör den mig sjukt irriterad. Därför tänkte jag köra en fuling och märka den både som filmtips och filmdiss, hoppas det inte upprör någon alltför mycket.

(Teaser) Trailer: Django Unchained

Django Unchained är Tarantinos nya rulle med bland annat Christoph Waltz, Jamie Foxx och Leo DiCaprio i huvudrollerna. PEPPEN! Är ju svag för Tarantino och hoppas att den här kommer ha samma kvalitéer som Inglourious Basterds. Hoppas också att han har fått med åtminstone EN stark kvinnlig karaktär, att det inte bara är en massa karlar. Åh, hoppas Christoph Waltz lyckas bra med sin amerikanska accent.

Enligt IMDb får vi tyvärr vänta på Django Unchained tills 13 januari 2013.

Tv-serie-tips: Downton Abbey

Downton Abbey börjar precis innan första världkriget och handlar om familjen Crawley och deras tjänare. Mer komplicerat än så är det inte.

Det är svårt att säga vad som gör den här serien så bra. Men bra är den. Det är många krockar överklass-underklass, många motsättningar som i flera fall blir komiska. Min personliga favorit i de sammanhangen är familjens matriark Violet Crawley (Maggie Smith, yepp, McGonagall) och hennes svårigheter med att anamma det nya. Det är just detta serien till stor del handlar om, att tiderna förändras, att klyftorna mellan överklass och tjänare minskar. Men mestadels kretsar den som så många serier kring relationer. Kärleks-, föräldra-, vänskaps- och syskonrelationer. Och så vidare. Karaktärerna är fantastiska, inte en enda är endimensionell. Det är nog det som gör serien så bra, förresten.

Serien har gått i två säsonger och den tredje ska börja i september.

Trailer: A Fantastic Fear of Everything

A Fantastic Fear of Everything, vilken bra jäkla titel! Och jag gillar trailern. Den här filmen handlar om en paranoid barnförfattare (Simon Pegg) som övergått till att skriva kriminalare och som nu fått för sig att han är förföljd av en riktig seriemördare. 


Jag gillar verkligen Simon Pegg. Jag följer honom på twitter och jag älskade honom i Hot Fuzz (sjukt rolig film för övrig), Run Fatboy Run och i Star Trek. Den här filmen ser så härligt knäpp ut och jag gillar estetiken, den ser snygg ut. Hoppas på en hit. Tror tyvärr inte att den här kommer släppas på svenska biografer, så vi entusiaster får försöka hitta den på annat sätt.

På bio: Dark Shadows

Dark Shadows är (rätt löst vad jag förstått) baserad på en tv-serie från 60/70-talet och handlar om Barnabas Collins (Johnny Depp). Barnabas lever i 1700-talets New England och är en rik, stilig och charmig ung man. Hans privilegierade liv tar en mörk vändning när han råkar förarga en kvinna ur tjänstestaben som visar sig vara en häxa. När Barnabas förklarar att han inte älskar henne bestämmer hon sig för att förstöra allt han älskar och förvandlar honom till en vampyr. 1972, ca 200 år senare, råkar några byggarbetare på hans kista och den befriade Barnabas bestämmer sig för att leta upp sina släktingar och ta reda på vad som blivit av hans familj och stad.

Jag hade inga skyhöga förväntningar på Dark Shadows, men som ett inbitet Tim Burton-fan hoppades jag ändå innerst inne att den här filmen skulle vara riktigt, riktigt bra. Tyvärr måste jag erkänna mig besviken. Det tar emot att erkänna, men Dark Shadows är verkligen inte ett av Burtons mästerverk, den är inte ens särskilt bra.

Dark Shadows har en på pappret riktigt lovande ensemble med bland annat Johnny Depp, Eva Green, Chloë Moretz, Michelle Pfeiffer, Helena Bonham Carter och Jackie Earle Haley. Men tyvärr kommer ingen riktigt till sin rätt i denna röriga film. Eva Green är bra som den försmådda Angelique och jag gillade Michelle Pfeiffer som familjen Collins matriark, men manuset är lite för pajigt och handlingen lite för långsam för att det ska göra någon större skillnad. Jag tröttnade rätt snart och mot slutet ville jag tyvärr bara att eländet skulle ta slut. 

Visst, den har sina poänger. Den stela, korrekta och väluppfostrade (om än något blodtörstige) Barnabas reaktioner på det färgsprakande och lössläppta 70-talet lockar till några skratt. Men det blir ärligt talat uttjatat alldeles för snabbt. Johnny Depp som Barnabas Collins är på många sätt en så kallad "match made in heaven" men jag hade svårt att engagera mig i karaktären – jag såg bara Johnny Depp i smink. Han har gjort lite för många "konstiga" roller i vitt smink (Edward Scissorhands, Willy Wonka..) för att det ska kännas nytt och fräscht. 

Så tyvärr, det blir en diss på Dark Shadows. Den är underhållande stundvis och kan mycket väl komma mer till sin rätt i tv-soffan en fredagskväll. Men några biopengar är den inte värd. 

Jag hoppas att detta bara var ett slarvigt hobbyprojekt från Mr Burton och att hans nästa film, Frankenweenie, håller högre standard.

Tv-serie-nytt

• Jaha, då har sista avsnittet av säsong tre av The Vampire Diaries sänts. Jag säger bara, WTF?!
  
  
• Mina förhoppningar har slagit in, Game of Thrones har ryckt upp sig rejält efter dippen i början av andra säsongen. Från femte avsnittet och framåt blev det bra igen - så långt jag har sett (sjunde avsnittet). Dock är jag sjukt trött på Daenerys och hennes ständiga överdramatiserande. Inte många avsnitt kvar nu.
  
  
• Supernaturals sjunde säsong slutade som vanligt väldigt dramatiskt. Hur fasen ska ni lösa det här egentligen, Sam och Dean? Jag bara undrar.
  
  
• Rookie Blue har nu inlett sin tredje säsong. Är dock besviken än så länge, efter två avsnitt. Hade förhoppningar på några roliga nya karaktärer, men som det ser ut har de bara en ny kille som känns rätt ointressant so far. Men jag behåller hoppet!

• Även Revenge har avslutat en säsong - den första. Utan att spoila för mycket kan jag ju avslöja att det inte slutade direkt lyckligt. Suck. Har tyvärr blivit sämre mot slutet, känns som att de måste komma på nåt nytt för att det ska bli intressant igen. Hon kan ju knappast hålla sin identitet hemlig för evigt (vilket hela serien bygger på), och vad händer då?

Filmtips: The Boat that Rocked

The Boat That Rocked (eller Pirate Radio som den av någon anledning heter i USA) utspelar sig på 60-talet och handlar om en illegal radiostation som håller till på en båt i Nordsjön. Därifrån spelar dom musik som den brittiska regeringen anser som olämplig, vilket resulterar i att regeringen vill stoppa dom. 

The Boat That Rocked är en sådan där film som jag bara snubblade över för några år sedan och som blivit en favorit. Helt enkelt för att den är så himla rolig och bra. Och med skådisar som Rhys Ifans, Nick Frost, Kenneth Branagh och Chris O'Dowd är det ju föga förvånande. Massa knäppa grejer händer, heltokiga karaktärer och jag älskar den urgulliga Carl (Tom Sturridge), vars besök på båten vi får följa. Den här filmen har massa humor, bra musik, drama och lite kärlek. Det vill säga allt man behöver i en riktigt underhållande film. Se den nu!