(Ganska) nytt: The Five-Year Engagement

The Five-Year Engagement handlar om *trumvirvel* en femårig förlovning. Filmen börjar med att Tom friar till sin flickvän Violet. Sen går filmen i princip ut på att bröllopet skjuts upp pga massa  olika omständigheter.

Hade förväntat mig något i stil med Dumpad eller På smällen där Jason Segel också spelar huvudrollen, och det känns tydligt att det är vad filmen försöker. Tyvärr är det något som fattas. Den vill vara sådär knäpprolig och charmig, men den når tyvärr inte hela vägen fram. Istället för att skratta åt de överdrivet knäppa scenerna så lider jag, just för att det känns alldeles för tydligt att de försöker vara roliga. Några gånger skrattar jag, men om man räknar antal gånger filmskaparna vill att man ska skratta så är det tragiskt få i jämförelse. Det är en förutsägbar film, vilket jag skulle kunna förlåta om vägen till det förutsägbara slutet var rolig. Potential finns, som tyvärr inte utnyttjas.

Emily Blunt, som spelar ena huvudrollen, är en favoritskådis, och hon är bra precis som vanligt. Likaså Jason Segel. Chris Pratt (brorsan till Amy i Everwood) och Alison Brie (frun till den sliskiga unga killen i Mad Men) är med och är helt okej. Det är helt enkelt inte skådisinsatserna som brister, utan manuset.

Men visst, filmen hade kunnat räknas som helt okej underhållning om den inte hade varit så FÖRBANNAT LÅNG. Det är INTE OKEJ med en rätt dålig romantisk komedi på TVÅ TIMMAR! Sista timmen satt jag bara och vred mig och ville att det skulle ta slut. Det är den största orsaken att detta blir en total filmdiss.

Nytt: Jeff, Who Lives at Home

Jag hade förväntat mig en charmig komedi i stil med Dumpad och På smällen, men tyvärr blev jag besviken. Jeff, Who Lives at Home är en ganska tråkig och intetsägande film.

Den handlar om Jeff som lever hemma (surprise!) och är en typisk slacker som lever efter devisen att allt händer av en anledning. Han tror att universum sänder honom tecken vilket gör att han följer efter en kille som heter Kevin. Samtidigt har hans bror problem i sitt äktenskap och deras mamma får en hemlig beundrare på jobbet.

Det finns mycket potential för komik och charmighet, men tyvärr är det nåt som fattas. Mycket beror nog på att man aldrig riktigt får känna karaktärerna vilket gör att de blir ganska stereotypa. Jag bryr mig helt enkelt inte. Jason Segel, som jag tycker om, spelar Jeff, men han kommer tyvärr inte riktigt till sin rätt. Men det har nog mest med manus att göra. Mamman spelas av Susan Sarandon. Brorsan är en av killarna från Baksmällan, Ed Helms, och visst får man lite vibbar som påminner om den filmen. Fast väldigt mycket mer mesigt och ointressant.

Jag kom på mig själv med att, samtidigt som jag såg på filmen, läsa om möss-stickning på datorn. Det är aldrig ett gott tecken.

Trailer: This Is 40

This Is 40 är en slags uppföljare till Knocked Up. I den här får vi följa Pete (Paul Rudd) och Debbie (Leslie Mann) ett par år efter händelserna i Knocked Up. Den här är lite utav en så kallad "no brainer" för min del eftersom den är gjord av Judd Apatow, har Paul Rudd i en av huvudrollerna och Leslie Mann i den andra. Älskar dom två och älskade verkligen deras karaktärer i Knocked Up. Plus massa andra bra skådisar som Jason Segel och Chris O'Dowd. Kan inte bli annat än fantastiskt.

TYVÄRR så har den inte premiär förns 18 Januari 2013. Aja, den som väntar på något gott osv.

I Love You, Man

Förlåt hörrni, jag har varit en himla dålig bloggare på sistone, tur att Felicia har bloggat lite. Men nu är jag tillbaka igen och tänkte tipsa er om en himla rolig film.

I Love You, Man handlar om Peter (Paul Rudd) vars liv handlar om hans jobb och hans nyblivna fästmö. När det är dags att börja planera bröllopet inser Peter att han inte har någon vän som kan vara Best Man. Han börjar leta efter en bästa vän och träffar av en slump på den excentriske Sydney (Jason Segel). Vänskap utvecklas, komplikationer uppstår.

I Love You, Man är min slags humor. Den är lite knäpp, lite konstig och en alldeles perfekt mängd klyschig. Jag älskar Jason Segel och tycker att han är himla rolig som Sydney, men jag tycker faktiskt att det är Paul Rudd's Peter som är filmens verkliga höjdpunkt. Han är asrolig helt enkelt. Över lag så är detta en väldigt bra film som är perfekt om man vill få sig ett gott skratt och bli på bra humör. En feel-good rulle med mycket bromance.

Tre kultungdomsserier

Javisst, nu kände jag att det var dags för ett temainlägg igen. Denna gång blir temat ungdomsserier som bara måste ses, sådana som har fått kultstatus. Ni får tycka vad ni vill om de två första i listan (den tredje är BARA bra, så våga inte säga nåt annat), men de var ändå banbrytande på olika sätt. Som ni kanske har förstått är det serier som slutade sändas för minst tio år sedan. Här är de, i kronologisk ordning. Faktiskt även i bra-ordning, med den bästa sist.

Vi börjar med Beverly Hills - high school-seriernas high school-serie. Kan ju börja med att medge att nej, jag har inte sett varenda avsnitt, vilket jag heller inte tycker att man behöver göra (finns ju 10 säsonger, så det gör man inte direkt på en eftermiddag). Men lite koll måste man faktiskt ha på Brandon, Brenda, Kelly och resten av gänget, det är för fasen allmänbildning! Serien sändes mellan 1990 och 2000 och handlar om en massa rika ungdomar och deras liv. De är snygga och populära och de flesta av dem också smarta. De dricker ingen alkohol och har också en tydlig förespråkare mot sex innan äktenskapet - Donna (Tori Spelling). Helt enkelt de perfekta ungdomarna. Undantaget här är bad boyen Dylan (Luke Perry), men han är ju en såndär typisk svårmodig ung herre som behöver räddas. Se den, njut och förfäras. Om inte annat kan man skratta åt många av klädesplaggen - speciellt minnesvärd är en lössittande magtröja som Steve har på sig i ett avsnitt när han joggar på stranden.

Nummer två på listan blir den mysiga serien Dawson's Creek. Här handlar det inte, till skillnad från Beverly Hills, om de rika och populära - utan istället om några som ska föreställa utstötta. Snygga och smarta är de dock. Och kanske lite att ta i att säga utstötta, istället är det mer ett slags självvalt utanförskap, mycket på grund av huvudkaraktärernas "vi-är-bättre-än-alla-andra-idioter"-attityd. Serien sändes mellan 1998 och 2003 och handlar om filmälskaren Dawson, hans bästa "kompis" Joey som är assmart och alltid förbannad, Dawsons andra bästa kompis Pacey som den som är rolig och slutligen nya snygga tjejen Jen som Dawson direkt faller för. Under seriens gång tillkommer karakäterna Jack, Andie och senare Audrey (Busy Philipps, en av skådisarna även i sista serien på denna lista) för att nämna några. Det är intressant att de flesta skådisarna i Dawson's Creek har fått stora karriärer efter seriens slut, nästan inga namn är idag okända. Bästa exemplet är Michelle Williams som spelar Jen. Visst blir man trött på Joeys och Dawsons ständiga tjat och deras dömande attityd, men det är ändå charmigt!

Sist med definitivt inte minst - Freaks and Geeks (Nollor och nördar på svenska). Upptäckte faktiskt denna fantastiska serie så sent som igår, och ja, jag har redan sett klart den. Till mitt försvar så består den av bara 18 avsnitt (vilket är helt oförklarligt! Vem vill liksom lägga ner en så bra serie???). Serien sändes mellan 1999 och 2000 och handlar om Lindsay och hennes lillebror Sam och deras vänner. Lindsay har varit en mathlete (med i matteklubben, typ) men har en slags identitetskris och börjar hänga med pundargänget på skolan istället. Sam är en riktig nörd och hänger med sina två nördkompisar. Om vi ska snacka skådisar så kan den här serien skryta med så många kända namn att  jag inte kan nämna alla. James Franco, Jason Segel, Seth Rogen och Busy Philipps utgör pundargänget. Busy spelar samma typ av roll som är den enda jag nånsin sett henne som (i Dawson's Creek och Cougar Town) - den gapiga och aggressiva white trash-varnings-tjejen - men det gör hon väldigt bra. Jason Segel är skitrolig som den ständigt höga och känslosamma Nick. Seth Rogen gör dock ingen särskild minnesvärd insats, han är mest med vid sidan av. Karaktärerna är klockrena, mina personliga favoriter är Sams kompis Bill, syskonens föräldrar och den ascoola studievägledaren. Det är överdrivet men åh så roligt, bered er på många skratt!

Jag vill se: Jeff Who Lives at Home

Herregud, det är så många kommande filmer därute just nu att jag inte hinner med! Blir istället helt ställd och vet inte var jag ska börja. Men vi börjar med den här lilla godbiten som jag tycker ser bra ut.

Jeff Who Lives at Home handlar om Jeff (Jason Segel) som bor hemma i sin mammas källare och är en slacker men som en dag dras med i sin brors jakt på sanningen om ifall hans fru är otrogen eller inte.

Jag har varit svag för Jason Segel ända sen jag såg Forgetting Sarah Marshall för första gången. Sen såg jag I Love You, Man, och min kärlek cementerades ytterligare. Det är liksom två filmer som aldrig blir tråkiga, IMO. ANYHOO, inte det jag skulle diskutera nu. Tillbaka till Jeff Who Lives at Home. Det som tilltalar mig är att Jeff inte riktigt känns som en klassisk Jason Segel-roll. Den känns lite mörkare, lite mer tragisk och ändå väldigt rolig. Den verkar sådär lagom helknäpp vilket i vissa fall kan resultera i en sjukt rolig film. Jag hoppas på det i alla fall.

Jeff Who Lives at Home har premiär i mars.