(Ganska) nytt: Spegel spegel

Spegel spegel (Mirror mirror) är då årets andra snövitfilm (eller ja, den släpptes innan Snow White and the Huntsman, men jag såg denna efter...) och jämförelser mellan dem känns naturliga. Det är den klassiska sagan, med tvisten att den onda drottningen vill gifta sig med prinsen och att dvärgarna är rövare. Typ.

Till skillnad från Huntsman-filmens mer vuxna inriktning är det genast tydligt att denna är en familjefilm. Det är färgglatt och känns tyvärr ganska plastigt. Filmen skulle ha vunnit mycket på om den hade fått en snyggare inpackning, då hade man lättare kunnat ta till sig handlingen som faktiskt har flera ljuspunkter. Det är exempelvis kul mer än en gång. När prinsen för tredje gången står halvnaken inför drottningen efter att mött dvärgbanditerna, då skrattade jag. Drottningens skönhetsprocedur är även den skrattframkallande.

Huntsman-filmen marknadsfördes som om Snövit i den blir världens krigarprinsessa - och jag blev besviken över att så inte var fallet (trots att hon har rustning på sig) när jag väl såg filmen. I Spegel spegel är det istället lite tvärtom - här förväntar man sig inte minsta fajting från Snövits sida men får faktiskt en hel del just sånt. I det avseendet är denna Snövit mycket tuffare än Kristen Stewarts, här har vi en tjej som faktiskt kan fäktas.

Skådisarna är helt okej. Den onda drottningen spelas av Julia Roberts och Snövit av Lily Collins. Prinsen spelas av Armie Hammer (han som spelar tvillingarna i The Social Network). Inget att klaga på, men heller inget att höja till skyarna.

Detta är ingen film jag tänker rekommendera varmt, men jag avråder absolut inte från att se den. Lite småtrevlig undehållning.

Filmtips/diss: Closer

För några år sedan såg jag filmen Closer för första gången, och jag vill minnas är att jag tyckte om den. Därför var jag positivt inställd när jag bestämde mig att se om filmen igår. Men... Alltså... Suck...

Closer handlar om fyra personer. Det är fyra asbra skådisar (Natalie Portman, Jude Law, Julia Roberts och Clive Owen) så förutsättningarna kan man inte klaga på. Det börjar dessutom med en fantastisk låt (Blower's Daughter av Damien Rice) och en snygg scen där Natalie Portman och Jude Law går emot varandra, så man tänker att det här kan ju inte bli annat än bra.

Men. Filmen är gjord så att den hoppar över långa perioder typ hela tiden. Helt plötsligt har det gått några månader eller ett år. Tyvärr tycker inte jag att det funkar i den här filmen, för man får ingen känsla av varför de här personerna är tillsammans. Det finns ingen som helt romantisk vibb. Visst finns det några charmiga scener när man kan se nån sorts kärlek växa fram (som när Jude Laws och Natalie Portmans karakäterer träffas för första gången precis i början av filmen) men de är för få och för korta för att man ska heja på deras förhållande. Istället handlar precis allt i den här filmen om sex. En mer sexfixerad film får man leta efter. Det verkar inte existera någon annan form av intimitet. För mig är det här en väldigt tragisk film om tragiska människor som handlar om vad kärlek inte bör vara.

Fortsättningsvis är karaktärerna sjukt osympatiska. De är själviska och aggressiva och inte en enda verkar veta vad han/hon vill. Det blir väldigt tjatigt med allt hoppande fram och tillbaka, herregud bestäm er nån gång liksom! Det är dock snyggt hur filmen lyckas handla om bara de här fyra personerna utan att man riktigt tänker på det. Jag insåg det först i eftertexterna när det bara är dessa fyra skådisar (och nån som spelar taxichauffören och en till) som står med i skådislistan.

Om ni bestämmer er för att se den här filmen kan jag ju varna för endel halvnakna och snuskiga scener och konversationer som kan bli rätt pinsamma i fel sällskap. Kanske inte bästa valet för filmkvällen med mormor.

Har ända sen jag såg Closer haft svårt att bestämma mig för om jag vill tipsa om eller dissa den. Å ena sidan är det en film jag kommer minnas, å andra sidan gör den mig sjukt irriterad. Därför tänkte jag köra en fuling och märka den både som filmtips och filmdiss, hoppas det inte upprör någon alltför mycket.