Tänkte ta och skriva lite om en film jag såg häromveckan. The Deep Blue Sea. Inte att förväxlas med Deep Blue Sea - den med mutanthajarna och Samuel L Jackson. The Deep Blue Sea är ett lågmält drama som utspelar sig på 50-talet och handlar om Hester (Rachel Weisz) som lämnar sin snälla men opassionerade make för att vara med den unga, vackra och desto mer passionerade före detta stridspiloten Freddie (Tom Hiddleston). Hester och Freddie inleder ett passionerat men destruktivt förhållande.
Titeln "The Deep Blue Sea" syftar till uttrycket "the devil and the deep blue sea", alltså ungefär som det inte lika poetiska "pest eller kolera". Att välja mellan två onda ting - ett kärlekslöst men säkert äktenskap eller ett destruktivt men passionerat förhållande. Filmen handlar till stor del om hur kärlek och känslor ibland kan hamna i obalans och hur destruktivt det kan bli när en person i förhållandet älskar mer än den andra. Hester vill ha en kärlek från Freddie som han inte är kapabel till att ge henne.
The Deep Blue Sea är baserad på en pjäs och jag tycker det märks på dialogen som är väldigt vacker med ibland lite väl tillrättalagd. Allt är väldigt dramatiskt och vackert, samtidigt som karaktärerna är mörka och trasiga. Alla detaljer känns genomtänkta och allt från ljussättning till ljud och musik bidrar till att göra detta till en väldigt vacker film.
Skådespelarinsatserna är suveräna. Rachel Weisz är riktigt bra som den ostabila och kärlekstörstande Hester. Hon är både stark och svag, velig men också viljestark. Både hon och Freddie är väldigt dramatiska och de scener där de grälar är särskilt fängslande. Detta mycket tack vare Tom Hiddleston som verkligen är fantastisk som Freddie Page. Han är charmig och skrattandes i ena sekunden för att i nästa skrika rakt ut i raseri och storma ut ur rummet. Han lyckas förmedla en sådant brett känsloregister att man inte kan låta bli att sympatisera med Freddie, även om han stundvis är ett riktigt as.
Nu blir visst det här en riktig uppsats igen, men jag ska försöka avrunda här. Kort sagt: The Deep Blue Sea är lågmäld men dramatisk och levererar riktigt fina skådespelarinsatser. Den är dock rätt så pretentiös stundvis och kanske lite väl långsam och konstnärlig för vissa. Jag gillade den väldigt mycket men så är ju jag lite utav ett Tom Hiddleston-fan. Jag kan nästan tycka att det är värt det att se filmen endast för att Hiddles är så extremt stilig (och bra!) i hela filmen. Hehe. Kolla in trailern nedan och se om det verkar lockande. Verkar ha blivit en väldigt intressant stillbild ser jag nu.. Hmm. Jaja, lite naket är ju aldrig fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar