Tv-serie-tips: Grey's Anatomy

Jaa, jag får väl ta och tipsa om denna oändliga sjukhussåpaserie, om det nu finns nån som missat den. Nu när nionde (!) säsongen har börjat och allt.

Grey´s Anatomy handlar om ett sjukhus och dess personal. Huvudpersonerna börjar i första säsongen som AT-läkare och stiger i graderna under säsongernas gång. Första säsongen tycker jag på riktigt är bra. Då var det lagom mycket charmig humor, romantik och väldans massa sorgliga öden. Tjöt i varannat avsnitt, ungefär. Framåt sisådär fjärde/femte säsingen (vem kan hålla isär dem? De är ju så många) började det dock dippa. Då hade halva originalbesättningen dött eller försvunnit ur serien av andra anledningar, och det kändes sjukt tjatigt med Meredith och Cristinas bindingsskräck (i betydelsen binda sig i en relation, inget annat). Men håll ut, tycker verkligen serien ryckte upp sig i typ sjunde/åttonde säsongen, och den är fortfarande ganska underhållande. Trots alla katastrofer som hela tiden händer på just deras sjukhus. Jag menar, hur mycket otur kan de ha?

Som sagt, var beredd på mycket väldigt (över)dramatiska händelser och att folk dör åt höger och vänster. Trots allt är det ändå charmigt och sjukt beroendeframkallande.

Nytt: Jeff, Who Lives at Home

Jag hade förväntat mig en charmig komedi i stil med Dumpad och På smällen, men tyvärr blev jag besviken. Jeff, Who Lives at Home är en ganska tråkig och intetsägande film.

Den handlar om Jeff som lever hemma (surprise!) och är en typisk slacker som lever efter devisen att allt händer av en anledning. Han tror att universum sänder honom tecken vilket gör att han följer efter en kille som heter Kevin. Samtidigt har hans bror problem i sitt äktenskap och deras mamma får en hemlig beundrare på jobbet.

Det finns mycket potential för komik och charmighet, men tyvärr är det nåt som fattas. Mycket beror nog på att man aldrig riktigt får känna karaktärerna vilket gör att de blir ganska stereotypa. Jag bryr mig helt enkelt inte. Jason Segel, som jag tycker om, spelar Jeff, men han kommer tyvärr inte riktigt till sin rätt. Men det har nog mest med manus att göra. Mamman spelas av Susan Sarandon. Brorsan är en av killarna från Baksmällan, Ed Helms, och visst får man lite vibbar som påminner om den filmen. Fast väldigt mycket mer mesigt och ointressant.

Jag kom på mig själv med att, samtidigt som jag såg på filmen, läsa om möss-stickning på datorn. Det är aldrig ett gott tecken.

Tv-serie-nytt

Ojojoj, det är den här tiden på året det är bäst att vara serienörd. En hel hög med säsongspremiärer, yum.

• Downton Abbey har påbörjat sin tredje säsong, och det är lika mysigt som vanligt. Älskar Mary och Matthews gnabbande (hmm, kan man säga så?).

• Åttonde säsongen av Supernatural har precis börjat. Första avsnittet var sådär. Känns som att det som hände i slutet av förra säsongen borde vara en lite större grej liksom... Samtidigt gulligt att Sam har gått och blivit kär i en hund.

• Ett avsnitt av Hart of Dixie säsong två har kommit. Riktigt kul! Men för fasen Zoe, se till att bli ihop med Wade nån gång då...

• New Girl har också börjat sin andra säsong. Schmidt är en av de roligaste seriekaraktärerna som finns, garvar högt i varje avsnitt. Men bli ihop nån gång då Nick och Jess!

• Fjärde säsongen av Glee är påbörjad. De löste problemet med att Rachel och Kurt slutade skolan genom att fortsätta följa dem i New York parallellt med Glee-gruppen. Funkar bra tycker jag, Rachel har blivit lite intressant igen. Några nya medlemmar har tillkommit i Glee-gruppen, ingen som känns jätterolig än så länge tycker jag, men det kommer förhoppningsvis. Bäst är Kate Hudson som spelar Rachels bitchiga danslärare.

• Revenge har också börjat sin andra säsong. Vet inte riktigt vad jag ska tycka om det första avsnittet, vi får se hur det fortsätter. Antingen blir det sjukt tjatigt eller så lyckas det med de nya mysterierna, den som lever (och ser avsnitten) får se...

Nytt: Älska mig igen

Älska mig igen handlar, precis som den svenska titeln (på engelska är titeln det något snyggare The Vow) antyder, om en kille som vill att en tjej ska älska honom. Igen.

Paige och Leo är ett ungt gift konstnärspar. En dag råkar Paige ut för en olycka som gör att hon hamnar på sjukhus. När hon vaknar upp har hon förlorat minnet av de senaste åren, vilket innebär att hon inte minns vem Leo är. Filmen bygger tydligen på en verklig historia.

Det här är en ganska typisk romantisk feel good-rulle, men jag tycker att den tillhör de något bättre i genren. Mycket beror på huvudrollsinnehavarnas kemi. Deras sätt att prata blir charmigt och allmänt myspys.

Huvudrollerna spelas av Rachel McAdams och Channing Tatum. Jag har länge varit väldigt förtjust i Rachel McAdams, och Channing Tatum är ju aldrig fel, trots att han inte dansar nåt i den här filmen (det är ju han som är med i dansfilmen Step Up för er som inte visste det). De är helt enkelt väldigt bra båda två, de lyckas göra så att det inte känns alltför klyschigt vilket annars är den största svårigheten i den här typen av filmer. För min del tycker jag inte heller att det blir sämre av att Ben från Felicity (Scott Speedman) dyker upp som Paiges ex.

Filmen innehåller många sorgliga ögonblick (ja, jag erkänner, jag grät en skvätt) men även en hel del komiska. Helt enkelt en perfekt mysunderhållning för den som inte vill se nåt alltför komplicerat.