Tv-serie: Doctor Who

snodde bilden härifrån

Doctor Who handlar först och främst om the Doctor. The Doctor är en time-lord, en utomjording, som reser runt i tid och rum och som mest ägnar sig åt att undvika diverse katastrofer. 

Original-serien Doctor Who är en gammal kultserie som gick i Storbritannien i mängder med år, men som för några år sedan återuppstod i ny tappning. Det speciella med den här serien är att i princip varje avsnitt är extremt olikt det innan gällande allt från miljöer till karaktärer, till den grad att även huvudkaraktärerna byts ut lite här och var. Jag är just nu på säsong fyra och då är det den underbara David Tennant (bilden!) som spelar the Doctor. I första säsongen är det en annan skådespelare som har den rollen, något som kan verka konstigt men som faktiskt funkar riktigt bra när man väl är inne i serien. En rolig sak med just Doctor Who är att dröser utav (numera) kända brittiska skådisar gör småroller. Bland annat så har både Andrew Garfield och Carey Mulligan varit med. 

Det här låter kanske lite rörigt och inte alls lockande, men när man väl satt sig in i seriens uppbyggnad så är den helt suverän! Doctor Who har mängder med humor men också allvar och sorgliga delar – ena stunden sitter man och skrattar och nästa så rinner tårarna. Den här serien är inte för alla, men om man gillar lite sci-fi-element och knasighet så är Doctor Who ett säkert kort!

Filmtips: Water for Elephants

Water for Elephants handlar om en veterinärstudent som, när hans föräldrar dödats, överger sina studier och följer med en cirkus där han jobbar som deras veterinär. Där träffar han cirkusdirektören och hans fru. Och så skaffar de en elefant. På cirkusen alltså.

Jaja, jag vet vad ni tänker: att jag bara gillar filmen för att det är Robert Pattinson som spelar huvudrollen. Får väl erkänna att det var det som fick mig att se filmen, men det är faktiskt inte alls det som gör att jag vill tipsa om den. Istället har filmen många andra riktigt bra kvaliteter. Den största är Christoph Waltz. Han spela cirkusdirektören. Alltså, en mer fantastisk skådis får man leta efter! Första gången jag såg honom var i Inglorious Basterds (fantastisk film, för övrigt) och då blev man ju bara livrädd för honom så fort han syntes i rutan. I Water for Elephants spelar han också en creepy kille, och han gör det så underbart bra. Tycker också att Robert Pattinson gör en bra insats, liksom Reese Witherspoon som spelar frugan till cirkusdirektören.

Kan ju varna för att det kommer endel tjutmoments. Speciellt om man är känslig för djur som blir dåligt behandlade. Annars har den en hel del feel good-kvaliteter, och såklart kärlek.

Topp 3: Jane Austen-filmer

Jäpp jäpp, jag bara älskar Jane Austens böcker och filmerna som är baserade på dem. Jag är väldans svag för det historiska snacket och de gammaldagsa miljörerna och kläderna. För att göra det enklare för mig räknar jag i denna lista inte med miniserierna som är baserade på hennes verk. De får vi ta nån annan gång (för där finns det en hel del riktigt bra också!).

Första plats får Stolthet och fördom (Pride and Prejudice) från 2005. Det är berättelsen om familjen Bennet som har en massa döttrar. Mamman är sjukt jobbig och bryr sig bara om att döttrarna ska gifta sig rikt. Flera av döttrarna likaså. Huvudrollen är den braiga Elizabeth som vägrar att gifta sig utan kärlek. En dag träffar hon den stolte Mr Darcy.

Vem har liksom inte haft en crush på den mystiske Mr Darcy? I den här filmen spelas han av Matthew Mcfadyen och han funkar jättebra som den ganska högfärdige herren. Elizabeth spelas av Keira Knightley och hon passar perfekt. Som pappa Bennet ser vi Donald Sutherland och en av de jobbiga systrarna porträtteras av Carey Mulligan.

En av filmen styrkor är att den är så snygg. Det är många vackra heder och ödsliga landskap. Det är ett ganska sävligt tempo vilket kanske kan bli irriterande, men jag gillar det. Fantastisk film helt enkelt, lätt en av mina favoriter.

Andra plats får Förnuft och känsla (Sense and Sensibility) från 1995. Även här handlar det om en familj med ett gäng döttrar. Pappan dör vilket gör att de måste flytta till en liten stuga för att klara sig ekonomiskt. Den kloka storasystern Elinor (Emma Thompson) träffar Edward (Hugh Grant) och den impulsiva Marianne (Kate Winslet) träffar Mr Willoughby. Någonstans i utkanten finns Snape, åh förlåt, jag menar Mr Brandon (Alan Rickman).

Det är en massa hemligheter som uppdagas och en hel del ledsamheter. Men framförallt är det en romantisk dramafilm i historisk miljö. Najs.

Tredje platsen får Northanger Abbey från 2007. Filmen handlar om den oskyldiga och oerfarna Catherine som kommer till storstaden. Väl där får hon flera nya vänner - men är de verkligen hennes riktiga vänner? Catherine älskar att läsa gotiska skräckromaner och har en vild fantasi vilket rör till det i hennes kärleksliv.

Det här är en mysig film som liksom de andra två andra i grunden är en romantisk dramafilm. Även i denna film spelar Carey Mulligan en ganska jobbig typ. Charmigt och med en gullig kille som kärleksintresse, vad kan man mer begära?

Jag saknar dig

När jag var liten var min absoluta favoritbok Jag saknar dig, jag saknar dig av Peter Pohl och Kinna Gieth. Boken är baserad på den sistnämndas liv. När jag hörde talas om att den skulle filmatiseras blev jag såklart nyfiken.

Jag saknar dig är alltså baserad på nyss nämnda bok. Den handlar om de typ femtonåriga tvillingarna Tina och Cilla som är så olika de kan bli varandra. Tina är populär och sminkar sig och Cilla är konstnärlig och feministisk. Typ. En dag sker det som inte borde kunna hända - Cilla dör. Filmen handlar sen om hur Tina ska försöka klara sig med sin sorg, utan sin syster.

Som ni förstår är det här ingen lättsam film. Det är sjukt sorgligt och jag tror jag satt och grät konstant hela filmen igenom, ungefär. Det är en av filmens styrkor - man blir verkligen känslomässigt engagerad.

Dock har den många svagheter. Som så ofta med svensk film (speciellt med unga skådisar) så är skådespelarinsatserna lita halvdana. Tycker visserligen att huvudpersonerna är duktiga, men det är ändå nåt som skaver. Det märks mest när de proffsiga Ola Rapace och Måns Herngren dyker upp i små biroller, då blir skillnaderna tydligast. Vidare har jag också problem med dialogen. Vanliga undomar pratar inte sådär! Och beter sig inte heller sådär, enligt mig... Resultatet blir ganska tillgjort, åtminstone emellanåt.

Men visst är det en ganska charmig film ändå. Är du på humör för något riktigt sorgligt är den i alla fall ett säkert kort.