Kill Bill är egentligen en story uppdelad i två filmer och jag tipsar helhjärtat om båda två. Dom har lite olika fokus och ton men gillar man ettan så måste man se tvåan. Men jag tänkte börja med att förklara varför du ska se ettan.
Kill Bill handlar om Uma Thurman's karaktär. Hon vaknar upp efter en lång koma och inser att hon har blivit skjuten och förlorat barnet hon hade i magen. Hon bestämmer sig för att hämnas på det team av lönnmördare som förrått henne och som är anledningen till att hon hamnat där hon är. Ett team som leds av hennes gamla kärlek Bill. Ett team som hon tidigare varit en del av.
Jag är rätt svag för Quentin Tarantino (han som skrivit och regisserat Kill Bill) (han har även gjort kult-klassikern Pulp Fiction). Han är en riktig filmälskare och jag tycker att det märks i hans filmer. Han har dock en förkärlek till våld och blod. Mycket våld och blod. Och det är mycket av den varan i Kill Bill, men det mesta av våldet är orealistiskt, så det är inget som stör mig överdrivet mycket (även om vissa scener är lite väl magstarka). Men om du är väldigt känslig för blod och våld så kanske du ska skippa den här.
Kill Bill är inte bara bra, den är riktigt snygg också. Det är snygga fight-scener uppblandad med intressant dialog, ett bra soundtrack och snygga kameravinklar. Jag roade mig med att läsa lite recensioner på IMDb och det går snabbt att konstatera att detta är en typisk Love/Hate-film. Vissa älskar den, andra hatar den. Och alla försöker (så klart) legitimera sin egen åsikt med hjälp av olika argument. Jag sällar mig i alla fall till hyllnings-kören av den mycket enkla anledningen att jag älskade Kill Bill första gången jag såg den och har älskat den varje gång jag sett den sen dess. Min filosofi över lag när det gäller film är att gå på känsla. Man måste inte alltid analysera sönder saker, antingen så gillar man något eller så gör man det inte.
Uma Thurman spelar huvudkaraktären och hon gör det bra. Hon är ett riktigt bad-ass. En BAMF* av episka proportioner. Man kan inte låta bli att heja på henne från första stund även fast man inte vet ifall man borde det. ALLA biroller är fantastiska. Exempelvis så spelar Lucy Liu en iskall japansk maffia-boss vars bakgrundshistoria berättas med hjälp av anime (!). Ni hör ju. Underbart.
Så hörrni, ge den ett försök! Blir det för mycket blod eller våld eller konstigheter eller artsy-fartsy så kan ni ju alltid stänga av.
* BAMF = Bad Ass Mother Fucker
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar