Trailer: Iron Man 3

Sandra här igen, long time no see (igen). Ska sluta ursäkta mig (igen).

Anyhoo, var tvungen att ta en paus i mitt tentapluggande för att meddela lilla bloggen om denna nyhet: första trailern för Iron Man 3 har kommit!! Ni som känner mig vet att jag älskar Robert Downey Jr och att jag ÄLSKAR Iron Man, så ni kan ju tänka er min entusiasm. Skadar inte heller att trailern är riktigt bra, se så – in och kolla nu!

Är extra exalterad över Iron Man 3 eftersom det är Shane Black, mannen bakom bland annat bästa Kiss Kiss Bang Bang, som är regissör/manusförfattare. Kan bli hur jäkla bra som helst. Förhoppningsvis bra mycket bättre än IM2 som jag i ärlighetens namn tycker är sådär.

Tv-serie-tips: Everwood

Insåg att jag i flera inlägg har nämnt den "charmiga serien Everwood", men att jag ännu inte skrivit ett helt inlägg om den. Så nu är det dags.

Everwood handlar om familjen Brown som, efter att mamman i familjen dör, flyttar till den lilla staden Everwood. Familjen består av kirurgen Andy och hans två barn Ephram och Delia. Ephram är väldigt anti mot det mesta, framförallt mot hans pappa som varit frånvarande större delen av hans uppväxt. Men allt blir lite bättre när han träffar drömtjejen.

Man får parallellt följa Andy och Ephram och deras svårigheter med varandra och med att bo i en ny stad. Det blir många kulturkrockar småstad-storstad. Andy spelas av Treat Williams (huvudhippien i Hair), Ephram spelas av Gregory Smith (en av rookisarna i Rookie Blue) och Ephrams drömtjej spelas av Emily VanCamp (huvudrollen i Revenge).

Det är mycket mysig småstadskänsla, romantik och såklart också sorgligheter. Eftersom Andy är läkare så blir det också en del drama á la klassisk sjukhusserie. Jag tycker om att det är lika mycket vuxen- som ungdomsserie, eftersom man får följa både pappan och den tonårige sonen.

Everwood sändes mellan 2002 och 2006 och det gjordes fyra säsonger. Såg en stor del av serien när jag var yngre, men såg om hela serien från början till slut för nåt år sedan. Den håller fortfarande.

(Ganska) nytt: Rock of Ages

Jag hade hört ganska mycket negativt om den här filmen innan jag såg den, så jag hade inte särskilt höga förväntningar. Detta gjorde att jag faktiskt blev lite positivt överraskad.

Rock of Ages är en musikalfilm som utspelar sig på Sunset Strip på slutet på 80-talet. En tjej och en kille träffas, båda vill bli sångare. Den stora rockstjärnan Stacee Jaxx (Tom Cruise. Har precis läst Mötley Crües självbiografi och kan inte låta bli att undra om namnet ska vara nån slags hint till bandmedlemmen Nikki Sixx) dyker upp och är allmänt rockstjärneaktig. Samtidigt protesterar Catherine Zeta-Jones mot allt som har med rock att göra.

Det är en disneyfierad version av hårdrockslivet, väldigt förutsägbar och snäll. Men ändå har den en helt del charmiga scener, och jag blir som vanligt glad av musiknumrena. Det är välkända rocklåtar som sätts in i handlingen på ett bra sätt tycker jag (bättre än exempelvis i Mamma Mia...).

Det är Tom Cruise som är stjärnan, både i filmen och rent skådespelarmässigt. Han är i fokus så fort han är med i en scen, det är också han som tillför mest humor. Min personliga favoritscen är han och Malin Åkermans (som spelar en journalist från Rolling Stone) gemensamma sång/sex-nummer.

För övrigt är det inga särskilt minnesvärda skådisinsatser, bara helt okej. Många kända namn är det dock, förutom de jag redan nämnt är Alec Baldwin och Russel Brand med. Huvudrollsparet spelas av Diego Boneta och Julianne Hough.

Som sagt, om ni inte har några höga förväntningar och kan tänka er att se en småklyschig film med trevliga musiknummer så tycker jag absolut att ni ska se den här filmen!

På bio: En oväntad vänskap

Det är sällan som jag inte kan hitta något negativt att säga om en film, men En oväntad vänskap tillhör denna lilla skara. Det är definitivt den bästa filmen jag sett på länge, nog den bästa i år. Kanske till och med ännu längre.

En oväntad vänskap är en fransk film och är baserad på verkliga händelser. Den handlar om Driss som är en halvkriminell förortskille. Han börjar jobba som typ personlig assistent åt en förlamad överklassman. Filmen följer sedan den (oväntade) vänskap som växer fram dem emellan.

Filmens största styrka är att den har så otroligt mycket hjärta. Den utstrålar glädje och värme, trots att den även tar upp ämnen som inte bara är glada. Det finns ett mörker och det bidrar till att ge filmen djup. Huvudkaraktärerna hade lätt kunnat bli stereotypa, men filmen lyckas undvika det klyschiga och överraskar ständigt.

Huvudrollsinnehavarnas kemi är fantastisk och också en stor anledning till att filmen är så bra. När de ler och skrattar så smälter man som åskådare helt. Det är inga skådisar jag känner igen sen tidigare, men det är ju inte så konstigt eftersom de är fransmän. Dock är det nog en god idé att hålla lite koll på dem - efter denna internationella succé skulle det inte förvåna mig om de dyker upp i andra internationella filmer. Omar Sy och Francois Cluzet (sjukt lik Dustin Hoffman för övrigt) heter de i alla fall.

Sist men inte minst är filmen helt sjukt kul. Jag skrattade högt i biosalongen, och det var jag inte direkt ensam om.

Ni bara måste se den här filmen. Det är en order.