Såna här filmer gör mig arg. Såna som har potential, men som liksom faller pladask. Klyschigare film än Captain America får man leta efter. Filmen handlar om den tanige och sjuklige Steve Rogers som har som högsta dröm att få försvara sitt land i krig (!). Han blir gång på gång nekad, men en forskare, som håller på med ett hemligt projekt, upptäcker att han är en så himla god människa och sätter honom i en maskin som gör honom stor, stark och snygg och ger honom lite superhjältekrafter. Så kan han äntligen slåss för sitt land!
Captain America är så amerikaniserad att man får kväljningar. Samma tendens får jag också av alla små käcka kommentarer som är till för att vara roliga (men inte är det). Är det förresten någon som kan svara på varför han envisas med att springa omkring med den väldigt uppseendeväckande skölden (som för övrigt är med på bilden) när han borde göra allt för att inte synas? Försöket till kärlekshistoria är också lagom påklistrat (trots att jag diggar tjejen, Hayley Atwell. Hon spelar ju den coolaste tjejen i Svärdet och Spiran för bövelen.)
Okej, för att säga något posivt så tycker jag att det är snyggt hur dom i början av filmen lyckats få Chris Evans spinkighet att se verklig ut. Och några några roliga stunder finns det, kanske framförallt när han blir någon sorts reklamdocka som sjunger och dansar och slår Hitler varje kväll. Och så diggar jag ju Hugo Weaver (som spelar Johann Schmidt) ända sen han var ondingen i Matrix.
Om man istället skulle försöka tänka sig att filmen är ironiskt menad, vilket är ett alternativ, så kanske den blir bättre. Eller nej, den misslyckas med det med.
Slutsats: inte bra. That's it.
